Kommentar:
Dags att agera, Norman

Den så kallade ränteskillnadsersättningen överkompenserar som di.se har visat (läs artikel här) med stor marginal bankerna för deras kostnader vid förtidsinlösen av bundna lån. Kostnaden för ett bankbyte kan med inte allt för extrema antaganden landa i sexsiffriga belopp.

Därmed pulveriserar den kundens främsta trumfkort mot banken – hotet att byta till en annan bank, i alla fall för alla som har bundit hela eller delar av bostadslånet.

Det försämrar inte bara konkurrensen på den redan oligopolliknande bankmarknaden. Dessutom riskerar ränteskillnadsersättningen att fungera som en skatt både på flytten och jobbytet.

För den växande andelen bolåntagarna med bunden ränta (nästan hälften av nyutlåningen görs nu till bunden ränta, enligt SCB) spelar det ingen roll hur mycket ministrar och media försöker uppmuntra till tuffa förhandlingar. De kan bara undantagsvis göra en skarp förhandling. När rabatten löper ut, vilket oftast sker redan efter ett år, sitter banken med alla trumf på hand.

Att ränteskillnadsersättningen bara betalas åt ett håll – från kund till bank – oavsett ränteutveckling har en begränsad betydelse som avgiften beräknas idag, men det visar ändå svart på vitt vems sida lagstiftaren står på.

Vidgar man perspektivet driver den nuvarande lagstiftningen kunderna att teckna en större andel rörliga bolån än de annars skulle ha gjort. Det borgar för otryggare hushåll, instabilare banker och ett mer svängigt konjunkturförlopp.

Vänta nu, tycker kanske någon. Ett avtal är slutet och banken måste få ersättning för sina kostnader! Pengar har lånats upp och ett framtida kassaflöde har planerats in. Det är en rimlig invändning. Att helt avskaffa ränteskillnadsersättningen är inte lösningen på problemet.

Men det talar inte direkt till bankernas fördel att de tyst har accepterat ett system som gradvis har blivit allt förmånligare och att bankerna samfällt beslutat sig för att hålla alla siffror hemliga. I allra bästa fall låter bankerna kunderna både byta säkerhet och pruta ned ränteskillnadsersättningen, men flera anekdotiska exempel tyder snarare på motsatsen.

Di.se har också visat att den utredning som ska leda fram till en ny lagstiftning, milt uttryckt, är svajig. Den sittande utredaren inkompetensförklarar sig själv samtidigt som han sköter jobbet med vänsterhanden (läs mer här).

Så, vad gör Finansinspektionen? Petar i decimalerna och gör yviga utspel om att kunderna borde pruta, men lägger samtidigt inte två strån i kors för att ändra ett orättvist system. Det är symptomatiskt att myndigheten inte ens tagit reda på hur mycket pengar som kunderna betalar tillbaka till bankerna.

Finansmarknadsminister Peter Norman har visat sig skicklig på att göra utspel. Nu börjar det bli hög tid att fylla orden med lite innehåll.