Vi höjer matbetyget två snäpp, från fem till sju poäng, och den hårt kritiserade servicen från två till tre poäng.
Att på italienskt vis äta sig igenom menyns alla avdelningar är knappast att tänka på, det avråder servitrisen ifrån. Vi delar i stället på en pasta som visar sig vara den godaste vi ätit på länge, perfekt al dente-tillagad. Bläckfisk och räkor vilar i en mustig vitvinsbuljong med perfekt chilisting.
Oxfilén är en rejäl köttbit i Barolosky med anklever på toppen och spenat i botten. Alltihop serveras på en överflödig brödskiva. Ingen frågar hur vi vill ha oxfilén stekt, men den levereras med en fin rosa kärna.
Vi blir rekommenderade spädgrisen som är spansk men tillagad på italienskt vis, ett riktigt långkok. Det är en rejäl portion med kött så mört att det bara faller ihop.
Tyvärr är tillbehören gravt överprissatta. En bunt salladsblad i en alldeles för söt dressing är inte värd 49 kronor. Att tillbehören betalas extra är tyvärr ett oskick som sprider sig.
Addera tillbehör till en kötträtt och kostnaden överstiger 300 kronor.
Ljudnivån är också utmanande hög. Det är bullrigt, babbligt och stimmigt men ändå rätt trevligt. På önskelistan står akustikplattor och större bord. Och gärna lite mer mellanrum mellan borden. Längs väggarna sitter man trångt.