Konjunkturinstitutets bedömning är att Sverige i nuläget, utifrån ett ekonomisk-politiskt perspektiv, bör avstå från att binda sig till att följa finanspaktens regler. Det skriver KI i ett remissyttrande till finansdepartementet, som publicerades på fredagen.
Mot en anslutning till finanspakten talar att det kan leda till att de stabiliseringspolitiska frihetsgraderna beskärs i alltför hög grad, särskilt om Sverige i framtiden skriver ner överskottsmålet för de offentliga finanserna. Om Sverige däremot skulle införa euron som valuta kan de fördelar som en gemensam valuta innebär uppväga de nackdelarna begränsningar av stabiliseringspolitiken som finanspakten innebär.
Det är vidare viktigt för paktens trovärdighet att alla länder som har euron som valuta är anslutna. Om Sverige i framtiden inför euron som valuta blir det därför viktigt att då gå med i pakten. Men i nuvarande läge är detta argument mindre starkt. En anslutning från Sveriges sida, trots att landet inte kommer att vara rättsligt bundet att följa paktens regler, kan motiveras med att det är en signal att Sverige stödjer pakten. Mot en anslutning talar dock att det kan leda till att de stabiliseringspolitiska frihetsgraderna beskärs i alltför hög grad, särskilt om Sverige i framtiden skriver ner överskottsmålet för de offentliga finanserna.
Utifrån ett normalläge på det strukturella sparandet på 1,5 procent av BNP medger finanspakten stimulanser motsvarande 2,5 procent av BNP, det vill säga en försvagning av det strukturella sparandet från 1,5 till -1 procent av BNP.
Men det kan uppkomma situationer då finanspolitiska stimulanser motsvarande mer än 2,5 procent av BNP är berättigade eller då det finns behov av att under flera år successivt sänka det strukturella sparandet till under -1 procent av BNP.
Så till exempel föll det strukturella sparandet enligt regeringens bedömning i höstbudgeten med 2,6 procentenheter under lågkonjunkturen 2009-2012. Om det strukturella sparandet 2009 varit 1,5 procent av BNP, i stället 2,8 procent av BNP som regeringen bedömer, hade denna finanspolitiska expansion lett till ett strukturellt sparande på -1,1 procent av BNP och därmed varit oförenlig med finanspakten. Vid större konjunkturnedgångar är således det svenska finanspolitiska ramverket mer flexibelt.
Paktens begränsning av stabiliseringspolitiken får också större betydelse om överskottsmålet skrivs ner i framtiden, vilket kan vara välmotiverat till exempel av demografiska skäl. Vid ett hypotetiskt framtida mål om balans för den offentliga sektorns finansiella sparande blir det stabiliseringspolitiska utrymmet enligt paktens huvudregel endast 1,5 procent av BNP utifrån ett normalt utgångsläge. Det skulle innebära en väsentlig inskränkning av det finanspolitiska manöverutrymmet.
"Sammantaget bedömer Konjunkturinstitutet att finanspaktens regler är något mindre flexibla vad gäller stabiliseringspolitiken än det svenska ramverket. Vid storleksmässigt normala konjunkturvariationer bedöms inte skillnaden vara avgörande så länge nuvarande nivå på överskottsmål ligger fast. Men vid större konjunkturnedgångar riskerar finanspaktens regler att minska manöverutrymmet. Dessutom kan paktens regler begränsa det stabiliseringspolitiska handlingsutrymmet alltför mycket om överskottsmålet skrivs ner i framtiden", skriver KI.