Händelser som Telia Soneras köp av 3g-licenser i Uzbekistan, Lundin Petroleums tidigare verksamhet i Sudan samt regeringens försvar av svensk vapenindustri illustrerar den svenska dubbelmoralen. Å ena sidan vill vi ha höga etiska principer där vi ser oss som självklara globala medborgare, å andra sidan ska dessa etiska principer inte äventyra företagsvinster eller sysselsättning. Företagens och vår nationella trovärdighet sätts på spel när det marknadsförs höga etiska normer – men ageras på motsatt sätt.
Lars Nyberg är tvärsäker på att Telia Sonera varken har betalat mutor eller deltagit i penningtvätt i affären med Takilant i Uzbekistan – om annat kan påvisas avgår han. Finansmarknadsminister Peter Norman agerade snabbt – som han även gjorde i somras när Telia Sonera bistod den vitryska säkerhetstjänsten. Den gången krävdes att statliga bolag skulle ha en ”etisk kompass”, nu är budskapet att det ska bli en oberoende granskning av affären om 3g-licensen.
Det blåste upp till storm på Lundins bolagsstämma i maj när det utkrävdes en oberoende granskning av huruvida Lundin medverkat till brott mot FN:s konventioner i sin tidigare verksamhet i Sudan. Tidigare blev statsministern pressad att framhålla att den svenska välfärden och sysselsättningen var delvis beroende av vapenexporten.
I sina etiska riktlinjer skriver Telia Sonera att företagen rättar sig efter FN:s normer gällande de internationella mänskliga rättigheterna och korruptionsbekämpning. Lundin Petroleum har signerat FN:s Global Compact och Sverige är en aktiv medlemsnation i FN och har bidragit till dess olika konventioner samt till OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Marknadsföringen av Sverige som en ledande etisk världsmedborgare och demokratiförespråkare kan ses i olika FN- och EU-sammanhang.
Vi lever i en globaliserad värld där nationella lagar har underordnat sig de globala normerna. I dessa riktlinjer förväntas företag ta etiskt ansvar för både verkan, påverkan och medverkan. Därmed sträcker sig ansvaret betydligt längre än vad företaget enbart har gjort eller inte gjort inom sin egen verksamhet. Det har Telia Sonera åtagit sig när det skyltar med FN, det har Lundin åtagit sig som medlem av FN:s Global Compact, det har Sverige åtagit sig att säkerställa som medlem av FN och som OECD-nation.
Den stora frågan är inte om Telia Sonera följt lokala lagar i repressiva stater eller självt betalat mutor. Frågan är i stället om Telia Sonera eller Lundin implicit har medverkat till att brott begås, enligt de globala normerna man har åtagit sig. I olika konventioner och riktlinjer talas om medverkan som ett utvidgat ansvar utöver det man som företag har juridiskt ansvar för.
Helt enkelt bryter man mot de internationella normerna om företagen medvetet negligerar hur leverantörer, kunder eller andra affärspartner bryter eller medverkar till brott mot dessa normer.
Även om det skyltas med tongivande globala normer mot korruption eller brott mot mänskliga rättigheter, saknas en insikt hos företagsledningar och politisk förståelse för dess definition och gränser för etiska ansvar. Företag kan inte bortse från sitt ansvar även om brott begås av andra för att erhålla licenser eller tillstånd, av leverantörer längre ned i kedjan eller kunder framöver – även om det känns oskyldigt eller är en vedertagen del av lokal affärskultur.
Fortfarande blir ekonomipristagaren Milton Friedman flitigt citerad om att bolag enbart har ett lönsamhetsansvar gentemot ägarna. Men då glöms bort att han lade till att lönsamhetsjakten måste vare förankrad både i samhällets lagar och etiska normer.
Numera lever vi i en globaliserad värld där globala normer naturligtvis råder. Frågan är om företagen och svenska folket är villiga att betala för sina åtaganden när det gäller höga etiska principer om det betyder förlorade intäkter, marknader eller sysselsättning.
Lin Lerpold, docent vid Handelshögskolan, i Stockholm, specialist på csr-frågor
Parul Sharma, människorättsjurist med inriktning på hållbarhetsfrågor