Nu har centralbanken gjort en egen studie, publicerad i rapportserien ”Ekonomiska kommentarer”. Slutsatsen är självkritisk.
”Samtliga inflationsmått har alltså i genomsnitt underskridit inflationsmålet sedan 1995. Därmed kan man fråga sig om penningpolitiken behöver bedrivas på något annat sätt för att den genomsnittliga inflationen i framtiden ska hamna närmare målet”, skriver riksbanksekonomerna Björn Andersson, Stefan Palmqvist och Pär Österholm.
De pekar dock på ett par omständigheter som komplicerar bilden. För det första ändrades SCB:s metod för att beräkna inflationen 2005. Förändringen innebar att de historiska inflationstalen blev något lägre. Riksbanksbeslut tagna före 2005 fattades alltså i tron att inflationen var något högre än den med den nya mätmetoden sedan visade sig ha varit.
”Besluten måste utvärderas i ljuset av den information som fanns vid handen då besluten fattades. Man bör alltså använda sig av inflationsdata i realtid”, heter det i rapporten.
Med hänsyn tagen till detta var inflationen, mätt som KPI, under åren 1995-2010 inte 1,3 procent utan 1,5 procent. Och under den period di.se gick igenom – januari 2000-augusti 2011 – inte 1,5 procent utan 1,6 procent.
"Även mätt med realtidsdata är det givetvis sant att inflationsgenomsnitten varit lägre än inflationsmålet", skriver Riksbankens ekonomer.
En annan invändning mot kritiken är att reporäntan trendmässigt varit på väg ned sedan inflationsmålet infördes i mitten på 1990-talet. När räntan sjunker brukar också boräntorna att sjunka. Eftersom boräntekostnader ingår i KPI sjunker därmed också inflationen mätt med KPI.
”När det allmänna ränteläget sjunker tenderar detta att pressa ner KPI-inflationen, vilket skulle kunna vara en förklaring till de låga genomsnittliga utfallen för KPI-inflationen”, skriver riksbanksekonomerna.
Mätt med KPIF, som rensar bort boränteförändringar, finner de att inflationen i genomsnitt varit 1,8 procent under åren 1995-2011. När de tittar på inflationen under perioden 2000-2008, då det allmänna ränteläget var på ungefär samma nivå i slutet som i början av perioden, finner de att inflationen mätt både med KPIF, och med KPI i genomsnitt varit 1,8 procent. Skillnaden mot inflationsmålet 2,0 procent på 0,2 procentenheter eller 10 procent, kan enligt de tester rapportförfattarna gjort bero på slumpen.
”Med detta i åtanke menar vi att det är rimligt att inte ensidigt fokusera på måluppfyllelsen i termer av ett visst inflationsmått när penningpolitiken ska utvärderas. I stället bör man försöka ha mer av en helhetsbild och analysera både KPI- och KPIF-inflationen, samt beakta förändringar i det allmänna ränteläget.”
Riksbanksekonomerna vill dock se fortsatt diskussion.
”Vad gäller de olika inflationsmåttens avvikelse från 2 procent går det naturligtvis att ha skilda åsikter om dessa är stora eller små. Inte heller de 0,2 procentenheter som KPIF-inflationen avvikit från målet ska förringas och de – liksom eventuella realekonomiska konsekvenser av avvikelsen – bör såväl analyseras som diskuteras.”