Hur vi förhåller oss till vin har mycket att göra med kommunikation och kultur. Vinets roll i våra liv är ofta en spegelbild av hur det dracks vin när vi växte upp, hur det dricks vin runt omkring oss i dag, hur vin marknadsförs, hur det skrivs om vin i tidningar och hur det dricks vin på tv.
En av de största förändringarna på den svenska vinmarknaden under de senaste tio åren är att konsumtionen av lådvin har ökat med 100 procent, från 50 miljoner till 100 miljoner liter.
Jag tror inte att svenskar älskar att dricka vin ur en plastpåse som ligger i en pappkartong. Svenskar dricker mycket lådvin för att de inte orkar stå emot propagandan. Systembolagets fördelaktiga prissättning. Vi vinkritikers outtröttliga tjat om prisvärdhet. Löpsedelsredaktörernas fantasilösa mantra: ”Bästa lådvinerna till helgen”. Och importörer som redan tjänar fett på
boxarna och trummar på med annonser och sponsring.
Det är förstås inget konstigt med det. Så fungerar en (delvis) fri marknad. Men dryckeskultur är viktigt, både när det gäller öl, sprit, vin och äppelmust. Vad du har i glaset definierar dig som person precis lika mycket som vad du lägger på tallriken. Och för viner som vinmakaren lagt ned själ och hjärta i, är helt enkelt inte plastpåsar och papplådor värdiga förpackningar.
På den globala vinkritikerscenen har mycket hänt på ett decennium. Den tidigare så dominerande amerikanen Robert Parker och hans vintidning The Wine Advocate har tappat inflytande. Deras vinrecensioner är alltför endimensionella för att framtidens vinälskare ska basera sina inköp på dem. Det banar väg för nya röster i vinmedierna.
En av dem är en annan amerikan, Gary Vaynerchuk, en outhärdligt extrovert vitryss som kom till USA när han var liten och är mycket skicklig på kommunikation. 2006 drog han i gång sin dagliga vinvideoblogg, Wine Library TV, där han med sin hesa, skrikiga stämma berättar vad han gillar och ogillar med ett vin. Efter 1.000 avsnitt lade han ned programmet 2011. Då hade han sedan länge epitetet ”The first wine guru of the Youtube era”.
Samtidigt som Vaynerchuk drog i gång vinvideorecensionerna, gick tv-programmet Drickbart på Kanal 5 i Sverige. Två till synes helt vanliga svenska grabbar i jeans och t-shirt snackade vindruvor, sprit och öl på ett kunnigt, men samtidigt enkelt och avslappnat sätt så att alla förstod och ingen blev avskräckt.
Det var det rockigaste programmet dittills om goda drycker, och det hjälpte till att bana väg för en grupp av vindrickare som bryr sig mer om innehållet i flaskan än vad som står på etiketten.
I svenska vinmedier har det inte hänt lika mycket som internationellt. Vi är ungefär samma gäng nu som då, i varje fall på större tidningar, radio och tv. Jobbet som vinkritiker verkar fungera som värsta pensionsförsäkringen.
Vi vinskribenter är heller inte särskilt bra på internationella utblickar. Det beror förmodligen på att den svenska vinmarknaden är lite skyddad. Ohälsosamt många spaltmeter av vinskriverierna ägnas åt Systembolagets nya viner och nya årgångar, när det finns en hel värld av spännande dryckeskultur att utforska därute.
Trots allt är svenskar generellt sett mycket kunniga på vin. Det märker man när man provar vin med utländska vinjournalister och konsumenter. Där är nivån ofta lägre. Den vinintresserade svensken är ofta förbluffande påläst – har koll på vilka producenter de gillar, sina favoritdruvor, och vilka viner som passar till vilka maträtter. Om en inte alltför avlägsen framtid kanske svenskar blir lika bombsäkra på sin vinsmak som på sin musiksmak.
Och i så fall saknas bara ett brett urval tillfällen för intresserade att prova bra viner under avslappnade former. En generösare lagstiftning vore en god idé, en som inspirerar till initiativ snarare än lägger hinder i vägen.
Så att vi kan få njuta av goda viner och härlig mat med goda vänner även på svenska kajer och under svenska broar.
Per Styregård
Vinskribent Di Weekend
Fotnot: Denna vinkrönika är hämtad från Di Weekends jubileumsnummer.