Det råder ingen tvekan om att inflationen i Sverige i genomsnitt har varit lägre än Riksbankens mål under perioden 1995-2011. Mätt med realtidsdata har KPI-inflationen varit 1,5 procent under perioden, men avvikelsen från 2-procentsmålet beror till största delen på konsekvenser av Riksbankens eget agerande.
Ekonomerna, Björn Andersson, Stefan Palmqvist och Pär Österholm, konstaterar att cirka 0,3 procentenheter av målavvikelsen för KPI-inflationen förklaras av att räntan i genomsnitt har sänkts under perioden. KPIF-inflationen, som exkluderar effekter av boränteförändringar, har i genomsnitt varit 1,8 procent under perioden 1995-2011.
"Det allmänna ränteläget förefaller därför vara en viktig förklaring till den låga genomsnittliga KPI-inflationen. Sänkningarna av räntan under perioden beror i sin tur både på att övergången till den nya penningpolitiska regimen inte var helt avklarad 1995 och på att reporäntan sänktes kraftigt i samband med finanskrisen 2008", skriver ekonomerna.
De konstaterar att när Riksbanken gör stora sänkningar av reporäntan så kommer detta, via lägre räntekostnader, att pressa ned KPI-inflationen under en lång tid framöver. Men i perioder utan någon trend i det allmänna ränteläget, som perioden 2000-2008, så visar det sig att avvikelsen från inflationsmålet är liten.
"Med detta i åtanke menar vi att det är rimligt att inte ensidigt fokusera på måluppfyllelsen i termer av ett visst inflationsmått när penningpolitiken ska utvärderas. I stället bör man försöka ha mer av en helhetsbild och analysera både KPI- och KPIF-inflationen, samt beakta förändringar i det allmänna ränteläget", skriver ekonomerna.
De påpekar samtidigt att det går att ha skilda åsikter om inflationsmåttens avvikelse har varit stora eller små, och de fastslår att även de 0,2 procentenheter som KPIF-inflationen har avvikit från målet inte ska förringas, och att eventuella realekonomiska konsekvenser av avvikelsen bör analyseras och diskuteras.