Vi möter således en värld av konstglas. Direkt till höger står en gråskimrande bardisk, förstås i glas, framför hyllorna med flaskor. På Linnea Art Restaurant får Kjell Engman, Åsa Jungnelius, Ludvig Löfgren, Bertil Vallien och Ulrica Hydman Vallien var sitt eget rum eller ett eget utrymme.
Interiören är ett axplock av ett unikt konsthantverk, färgstarkt, formskönt och personligt. Dock önskar man att det varit mer, att helheten skulle präglas mer av glaset och mindre av vita väggar och vita bord. Mest lyckat är Bertil Valliens rum, där hans brun- och blåtonade konstglas dominerar interiören. Över det runda bordet hänger hans egensinniga ljuskrona.
Vi äter i sällskap av Ulrica Hydman Valliens glada glaskonst och omgivna av en serviceinriktad serveringspersonal.
Linnéa Art Restaurant har tre fasta menyer, men också möjlighet att komponera fritt från en à la carte-meny. Köket rekommenderar fler än en varmrätt eftersom storlekarna är anpassade för att ingå i någon av menyerna.
Gourmetambitionen märks i eleganta uppläggningar. Köksmästaren Edin Dzemat vill vara innovativ, kreativ och lite lekfull – precis som glaskonstnärerna. Ibland blir det lyckat men lite för ofta vill det sig inte riktigt, utseendet och presentationen tar över på bekostnad av smaken.
Den inledande amusen kombinerar anklever med små marängklickar och pistagenötter. Kul idé, men sötman i marängen blir ändå malplacerad.
Varmt bröd serveras kontinuerligt under hela middagen med lokalt producerat smör från Vallmobackens smöreri i Alingsås.
Lokal anknytning har också första förrätten i meny Edin Dzemat (sex rätter). Den stekta Smögenkräftan med picklad gurka, ärtkräm och kolsyrad pepparrot är välkomponerad.
Råbiffen är inte malen utan tunt skivat lättfruset nötinnanlår med äggula och kalixlöjrom. Den skulle ha vunnit på att stå framme i rumstemperatur ett tag. Halvfruset kött smakar inte speciellt mycket. Lammbrässen med äpple och jordärtskockskräm tillhör de mer lyckade rätterna, liksom torskryggen med spets- och blomkål och kolsyrad dragonolja.
Vid tidigare besök har spänstigt halstrade pilgrimsmusslor varit en given favorit, här med ugnstekta minitomater och rotselleri.
Huvudrätten torsk serveras vit och saftig. Den simmar i en skummig och läcker fisksås. Det gröna tillbehöret ostronört är en ny bekantskap. Och visst, vi känner en antydan av ostron på tungan.
Spädgrisen är bland det bästa fläskkött vi ätit och är oerhört mört. På tallriken ligger också en pikant korv på anklever.
Åter till den aktuella menyn. På efterrättsfronten har köket lyckats skoja till det ordentligt. Ett ingefärsskum med krisp och hallon serveras i röda hårpomadaburkar. När man öppnar locket är innehållet förvillande likt just hårvax och här spelar hjärnan oss ett spratt och skummet får i munnen en oönskad ”bismak” av hårprodukt. Vi äter ju inte bara med munnen utan också med ögonen.
Den andra efterrätten är majsglass med det för några år sedan överallt förekommande och överreklamerade havtornet. De kanderade popkornen hjälper inte tillräckligt upp den sammanlagda bristen på sötma.
Glatt överraskade blir vi dock till kaffet när vi på var sin egen brännare får grilla små marshmallows och doppa i choklad och kokos. Den lekfullheten gick hem!