Med lätta stänk av klarblått får han konstverket att helt ändra karaktär. Ögonen lyser när han låter penseln dansa över duken.
Vår främste nu levande nationalekonom har han kallats. Om Sverige har en internationell auktoritet på det nationalekonomiska området så är det han, säger många. Trots att Assar Lindbeck har hunnit bli 82 år tar han sig an såväl målandet som svåra nationalekonomiska problem med nästan sprallig energi. Det märks både när han står med paletten i hand och när vi slår oss ned på verandan och diskuterar läget i världen och på hemmaplan.
Han deltar fortfarande med liv och lust i debatten om aktuella frågor som ungdomsarbetslöshet och eurokris. Vi får göra ett kort avbrott när telefonen ringer. En yngre forskare vill diskutera det senaste räddningspaketet till Spanien.
Bilder och ritande har alltid intresserat Assar Lindbeck. Men måleriet började han med på allvar först i vuxen ålder, när han var en etablerad och respekterad professor, och egentligen av en ren tillfällighet. En amerikansk kollega, William Baumol, råkade få se några konstiga teckningar på telefonbordet hemma hos familjen Lindbeck.
”Varför börjar du inte måla?” frågade han spontant.
”Nästa dag gick jag till Beckers butik för konstmaterial och köpte penslar, pannåer och akrylfärg”, berättar Assar Lindbeck.
Sedan dess har det blivit flera utställningar. Flera tavlor har han också lyckats sälja framgångsrikt.
”Med stor sannolikhet som ett resultat av att jag varit en offentlig figur genom min verksamhet på andra områden.”
Har du kvar telefonklottret som Baumol såg?
”Nej, det finns inte kvar. Däremot de första tavlorna som jag gjorde på basis av det. Jag tog lite klotter och fyllde i med färg. Men dem har jag stoppat längst ned i källaren.”
Du målar väldigt expressionistiskt.
”Ja, det har blivit så. Jag vet inte varför. Man kan säga att det är två saker jag är ute efter. Det ena är att utnyttja slumpens fördelar. Det andra är att åstadkomma något uttrycksfullt. Fantasin är ju begränsad till vad man har i huvudet, men slumpen är oändlig. Därför gör jag så att jag tar en pensel och så försöker jag bara röra handen slumpmässigt. Sedan, när jag ser något uttrycksfullt, så lyfter jag fram det och målar över annat. Där kommer det expressionistiska in. Jag är inte ute efter vackra bilder utan efter uttrycksfullhet av något slag.”
Assar Lindbecks dragning till expressionismen gör också att han får ut mer av Edvard Munchs och Emil noldes tidiga konst än av deras samtida, mer idylliska målare som Anders Zorn och Carl Larsson.
Varifrån kommer svärtan i ditt eget måleri?
”De första två utställningarna var det mycket svärta i. Den tredje lär ha varit gladare, sa folk. Det vet jag inte, eftersom jag själv aldrig har känt några depressiva tendenser.”
Kan du gissa?
”Nej, jag har försökt. Jag är en ganska optimistisk person, har inga större nojor och sover gott om natten. Så jag förstår inte var svärtan kommer ifrån, det är lite obegripligt.”
Assar Lindbeck är en klassisk produkt av folkrörelse-Sverige. Uppvuxen i Norrbotten, där mamma Eugenia var folkskollärare och pappa Calle började som sågverksarbetare. När deras pojke föddes 1930 hade Calle blivit statlig fattigvårds- och barnavårdskonsulent och Eugenia hemmafru. Som så många andra gifta kvinnor på den tiden.
Norrbottningar är tystlåtna, sägs det ibland. Assar Lindbeck minns när han bodde hos sin mosters familj i Tornedalen på somrarna. På kvällen kom ofta någon granne på besök.
”Ofta yttrades inte ett ord under besöket. Gästen fick sitt kaffe. Sällskapslivet begränsade sig till att utväxla blickar. Efter någon timme nickade gästen till avsked, satte på sig mössan och gick hem. Besöket var över.”
Sådan ordknapphet är inget man förknippar med dagens frispråkige professor.
”Men jag har alltid haft svårt för småprat om väder och bekanta”, berättar han.
”Och kindpussar ingick inte i sällskapslivet. Sådana konstigheter har jag fortfarande svårt för.”
Klasskillnaderna var tydliga i uppväxttidens Luleå. Redan i fyran fick skolbarnen välja om de ville fortsätta tre år till i folkskolan och sedan direkt ut i yrkeslivet, eller söka till realskolan som öppnade vägen mot studentexamen och högre utbildning.
”I min klass var det bara några få som sökte till realskolan”, berättar Assar Lindbeck.
Själv försökte han övertyga flera av sina jämnåriga kompisar om att de också borde söka.
”Men de vägrade. De menade att det var snobbigt att gå i läroverket. Nästan på gränsen till klassförräderi.”
Hur kunde det vara så självklart för dig då? Du kom ju också från ett arbetarhem?
”Jag kom från ett socialdemokratiskt hem, men det var mer åt medelklasshållet. Båda mina föräldrar hade förstått hur viktigt det är med utbildning. De tvekade aldrig att låta mig studera vidare.”
Våren 1948 tog han studenten. Svårare var det att ta på studentmössan. På den tiden sågs den som en stark klassymbol. Assar Lindbeck kunde inte förmå sig att bära den annat än på själva examensdagen.
”Det är troligen liknande hämningar som gjort att jag aldrig förmått bära medaljer. Jag har tagit emot dem, för att undvika omvänt snobberi, men jag har låtit dem ligga i byrålådan.”
Efter studentexamen kom Assar Lindbeck till universitetet i Uppsala. Där pluggade han ekonomi och statskunskap. Samtidigt var han aktiv i Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen.
Som han själv beskriver det har han varit en ”gränsgångare” mellan ekonomisk forskning och ekonomisk politik. Kanske hade han kunnat gå över gränsen helt och hållet. Annandag pingst 1953 fick den nybakade socialdemokratiske ekonomen en fråga av Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander. Kunde han tänka sig att börja arbeta för honom? Uppdraget skulle i första hand vara att granska Folkpartiet, då det största oppositionspartiet. En utpräglat partipolitisk tjänst.
”Jag svarade att jag skulle rycka in i lumpen dagen därpå, men att jag hade en bekant, Olof Palme, som var som klippt och skuren för jobbet. ’Å fan, är han socialdemokrat’, sa Erlander. Jag förklarade att så var fallet.”
Våren 1953 hade Assar Lindbeck och Olof Palme bara känt varandra i några veckor. Trots att deras bakgrund var mycket olika fann de varandra direkt.
Efter intensiva diskussioner om allt mellan himmel och jord förstod Assar Lindbeck att Olof Palme i själ och hjärta var socialdemokrat, om än inte organiserad sådan. Han skrev ett brev till Tage Erlander några dagar senare. Där upprepade han att Palme var rätt man för jobbet. Hösten samma år fick denne en deltidstjänst i Statsrådsberedningen.
”Detta var början på Olof Palmes politiska karriär. Och slutet på min, som egentligen aldrig börjat”, konstaterar Assar Lindbeck i dag.
Vänskapen dem emellan kom att vara i flera decennier, medan den ene kom att syssla med politik och den andre med ekonomi.
När Assar Lindbeck i dagarna ger ut sina memoarer har han tagit titeln på Olof Palmes berömda bok Politik är att vilja och parafraserat den till Ekonomi är att välja.
I boken berättar han också om hur vänskapen bröts. Orsaken var den uppslitande striden om löntagarfonderna. På 1970-talet kom LO-ekonomen Rudolf Meidner med ett radikalt förslag. Det gick ut på att fackligt kontrollerade fonder successivt skulle ta över ägandet av det svenska näringslivet. Meidner själv ville först undanta företag med färre än 50 anställda, men det undantaget strök LO-kongressen när förslaget antogs 1976.
Assar Lindbeck var en av få socialdemokrater som öppet kritiserade hela tanken med fonderna. De skulle bli en ekonomisk maktkoloss utan motsvarighet i något demokratiskt land, varnade han.
”Såvitt jag kan se har Sverige aldrig varit så nära en massiv socialisering av näringslivet som under fondstriden”, säger han i dag.
I den socialdemokratiska partitoppen var entusiasmen inte heller direkt överväldigande. Olof Palme själv var aldrig någon övertygad fondanhängare. Flera andra ledande socialdemokrater var direkta motståndare. Men ingen av dem vågade ta en öppen strid med fackföreningsrörelsen.
Assar Lindbeck envetna kritik mot löntagarfonderna kostade honom vänskapen med Olof Palme. Den senare bröt kontakten efter ett kort telefonsamtal dem emellan på hösten 1977. De träffades aldrig privat efter det.
”Det blev väl för politiskt känsligt för honom att synas tillsammans med mig ens i privata sammanhang”, säger Assar Lindbeck sorgset.
De övriga familjemedlemmarna behöll däremot kontakten. Och sonen Mårten Palme är i dag forskarkollega med Assar Lindbeck på Stockholms universitet.
I det längsta hoppades Assar Lindbeck att Socialdemokraterna skulle tänka om i fondfrågan, men förgäves. Därför tvingades han till ett plågsamt beslut. Några veckor före valet 1982 skrev han ett brev till Stockholms Arbetarekommun där han begärde utträde ur det Socialdemokratiska partiet. ”Äntligen!” jublade Aftonbladet på ledarplats.
Du verkar nästan ha känt likadant?
”Ja, jag tror inte att jag hade gått med i något politiskt parti om jag inte hade varit född in i ett. Som forskare tror jag att det är lättare att ta självständig ställning i samhällsfrågor om man står fri i förhållande till partier och organisationer.”
Men ämnet nationalekonomi kallas väl ibland för politisk ekonomi?
”Ja, men inte partipolitisk ekonomi!” svarar professorn rappt.
Själv gissar han att det är ytterst få socialdemokrater som i dag sörjer över att löntagarfonderna avvecklades. Ändå betonar Assar Lindbeck att det alltid har funnits en ”socialistisk underström” inom svensk arbetarrörelse. Den gick under jorden i början av 1950-talet, kom upp till ytan med vänstervågen i slutet av 1960-talet och försvann igen i slutet av 1980-talet. Sedan dess har den inte dykt upp i någon större omfattning annat än i högtidliga sammanhang, som den forne socialdemokraten beskriver det.
Finns den kvar?
”Den finns kvar. Den kom upp till ytan igen med Håkan Juholt, men nu har den gått under jorden igen med Stefan Löfven.”
Som partipolitiskt obunden ekonom har Assar Lindbeck blivit anlitad som expert även av borgerliga regeringar. När den svenska ekonomin havererade på hösten 1992 fick han i uppdrag av regeringen Bildt att staka ut en ny färdriktning för den ekonomiska politiken.
Som ordförande i den så kallade Lindbeckkommissionen lade han fram ett kontroversiellt åtgärdspaket: 113 punkter för att få Sverige på fötter. I dag är större delen av fixarlistan avbockad. Till exempel att spika fast utgiftstak i statens budget, göra Riksbanken självständig och hålla riksdagsvalet vart fjärde i stället för vart tredje år.
Vad är det viktigaste som finns kvar på att-göra-listan?
”Bostadsmarknaden och arbetsmarknaden har man inte ens försökt reformera. Det är väl de stora återstående grejorna.”
Professorn dömer ut svensk bostadspolitik som en 70 år lång katastrof. Hyresregleringen, som infördes som en tillfällig krisåtgärd under andra världskriget, finns fortfarande kvar.
”Med följden att det knappt byggs några privata hyreslägenheter”, säger Assar Lindbeck.
Arbetsmarknaden är också ett kapitel för sig. Tillsammans med en brittisk kollega har Assar Lindbeck utvecklat insider-outsider-teorin, som beskriver hur arbetsmarknadens ”insiders”, alltså de som har jobb, kan pressa upp sina egna löner genom att stänga ute ”outsiders”, alltså de som söker jobb.
Kan den teorin förklara Sveriges förhållandevis höga ungdomsarbetslöshet?
”Ja, definitivt. Ungdomar och invandrare hör till arbetsmarknadens outsiders. När det blir krångligt och dyrt att avskeda drar sig arbetsgivarna för att anställa, och då är det de som stängs ute.”
Assar Lindbeck slår också ett slag för lärlingssystem, som fanns i Sverige när han själv var ung.
”De länder i Europa som har fungerande lärlingssystem, som Tyskland och Österrike, är också de som har den lägsta ungdomsarbetslösheten.”
Hur ser du på regeringens omtalade arbetslinje?
”Jag tror att de låter bli lagen om anställningsskydd mest av taktiska skäl. Ett starkt anställningsskydd stabiliserar sysselsättningen i normala konjunktursvängningar. Men efter en kraftig och abrupt nedgång, som vi hade i början av 1990-talet, stabiliserar den i stället sysselsättningen på en lägre nivå.”
Enligt Assar Lindbeck har dagens problem i Europa flera likheter med dem som Lindbeckkommissionen brottades med för snart 20 år sedan.
Tror du att det går att rädda euron?
”Det är ett så komplicerat problem att man ska akta sig för att vara kategorisk. Men såvitt jag förstår är problemet det, att de länder som gick in i en valutaunion inte insåg att det ställs speciella krav på den ekonomiska politiken om man är medlem eftersom man inte har någon egen valutakurs att justera och ingen kontroll över räntebildningen.”
Du verkar inte vara säker på hur du skulle rösta om det vore folkomröstning om svenskt medlemskap i EMU i dag.
”Nja, jag går nog längre och säger att man inte ska ta upp frågan förrän man vet vad det blir av EMU. Den valutaunion som vi folkröstade om 2003 finns inte längre. Både stabilitetspakten och Maastrichtfördraget har havererat. Grundbulten i det avtalet var att stater inte får låna av varandra och inte från ECB. Det har man brutit mot totalt.”
Vad tror du själv att det blir av samarbetet?
”Egentligen har man bara grymma val. Ett alternativ vore att återgå till Maastrichtöverenskommelsen. Eller också spricker systemet, så att vissa länder går ur.”
Politiker i euroländerna anser att euron bara kan räddas med en fiskal union, där den gemensamma penningpolitiken backas upp av en gemensam finanspolitik. Assar Lindbeck är inte övertygad.
”Är verkligen medborgarna i länder med statsfinansiella problem beredda att ha övriga regeringar som förmyndare, kontrollanter och bestraffare? Mycket tyder på att de inte är det, om vi tittar på folkliga protester i Grekland och Spanien.”
”Jag är heller inte övertygad om att befolkningarna i Tyskland, Nederländerna och Finland är beredda till ständiga gåvor. För det är gåvor. Man ger lån som inte kommer att kunna återbetalas. Så jag tror inte att problemet kan lösas genom en fiskal union, på grund av att finanspolitiken ju egentligen är huvudinstrumentet för demokratiskt beslutsfattande.”
Så vad återstår då?
”Det enda som återstår på lång sikt, enligt min mening, är att återgå till Maastrichtavtalet eller att unionen helt eller delvis avvecklas. Det är en fruktansvärd situation.”
Krisländerna brottas med frågan om hur man ska förena två oförenliga mål. Det ena är att sanera statsfinanserna. Det andra är att stimulera samhällsekonomin med finanspolitiska medel, som sänkta skatter och ökade offentliga utgifter.
”De målen går ju tvärs emot varandra. Vi hade en liknande situation i Sverige på 1990-talet”, säger Assar Lindbeck.
Lindbeckkommissionen föreslog ett reptrick åt politikerna: Fatta omedelbara, konkreta beslut om att sanera statsfinanserna, men vänta med verkställigheten!
”Vi gjorde en tidtabell för att få ned statsskulden från 70 till 40 procent av BNP under en femårsperiod. Förhoppningen är då att man ska kunna slippa en omedelbar finanspolitisk åtstramning, men fatta förtroendeingivande beslut om en långsiktig sanering av statsfinanserna. Det är en idealisk lösning.”
Är det något i den stilen du skulle föreslå om du blev inkallad av euroländerna för att leda en stor Lindbeckkommission?
”Ja, jag skulle köra samma recept. Plus vad vi också föreslog, nämligen för att framtida åtstramningar inte ska leda till ny depression så måste man göra avregleringar, öka flexibiliteten på finansiella marknader och naturligtvis akut lösa bankkrisen.”
I väntan på en europeisk Lindbeckkommission har Assar Lindbeck andra planer.
”Boken har tagit upp all min tid. Nu ska jag börja måla igen.”