Så är det nu ofta med Björn Rosengren. Ta Telia och dess utförslöpa till förträngd folkaktie. Eller Norge som ”den sista sovjetstaten” eller ”Juholt måste gå”-uttalandet i vintras. Sedan dess har Socialdemokraterna bytt partiordförande och Björn Rosengren fyllt 70 år.
"Jo, jag lovade lunch men jag har inte hunnit ordna någon. Går det bra med kaffe och rostad macka?” undrar han medan han stökar runt i köket.
Etagevåningen med takterrass rymmer det mesta som man kan önska sig – utom vanlig mjölk.
”Hustrun är laktosintolerant. Men den laktosfria varianten fungerar bra till kaffe”, säger den pragmatiske värden.
Så byter han ämne och berättar hur han en försommardag vandrade hem genom stan när mobilen plötsligt ringde. Personen presenterade sig som valberedningens ordförande i Norsk-svenska handelskammaren och uppgav att styrelsen ville att Björn Rosengren skulle efterträda Jacob Wallenberg som vice ordförande för Stockholmskontoret. Exministerns uttalande om norrmännens starka nationalkänslor för norska bolag, därav jämförelsen med Sovjet mitt under fusionsförhandlingarna mellan svenska Telia och norska Telenor, nämndes inte med ett ord.
”Ånej, det där går jag inte på, inte en gång till, var min första tanke”, minns Björn Rosengren.
”Men jag hade sinnesnärvaro nog att inte be vederbörande flyga och fara i telefonen utan bad honom komma upp till mitt kontor klockan 10 nästa dag.”
Vadå ”inte en gång till”?
”Telenorförhandlingarna pågick i flera månader och en gång när jag, Erik Åsbrink och Göran Persson var i Zürich, ringde en reporter från norska Verdens Gang mig och sa att några av mina uttalanden utlöst folkstorm i Norge och att börsen i Oslo måste stänga. Jag blir superstressad, går in till Görans hotellrum och både han och Erik menar att jag måste gå ut med en kommuniké.”
Näringsministern lommar i väg, men lyckas inte få tag i sin pressekreterare, varpå finansminister Åsbrink storsint lånar ut sin. En halvtimme senare äntrar Björn Rosengren regeringschefens hotellrum för andra gången. Han är nöjd med pressmeddelandet och ser fram emot en skön kväll med kollegerna.Statsministern tittar upp, betraktar tyst sitt statsråd för näringsliv, arbetsmarknad, energi, kommunikation och it innan han avslöjar konspirationen:
”Det var ju jag som ringde. Förstod du inte det?”
Tre år senare lämnar Björn Rosengren regeringen. Ytterligare nio år senare kliver han in på Norsk-svenska handelskammaren i Stockholm. Där är han kvar än.
Apropå politiker i utlandet, vad tror du som gammal förhandlare och minister om de ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev?
”Jag har många tankar om det… men inga som jag vill gå ut med.”
Men är de att lita på?
”Generellt kan man säga att Ryssland står inför stora problem, men landet har enorma förutsättningar så man kan vara ganska positiv också.”
…så när får Tele 2, Stenbeckgruppens teleoperatör, licens för 3g eller 4g i Ryssland? Det lär vara en avgörande fråga för bolagets tillväxt.
Björn Rosengren studsar till:
”Det där kan jag inte uttala mig om.”
Att saluföra sina slutsatser och förehavanden till fel person vid fel tidpunkt inom politiken är oklokt. Att göra det som rådgivare till börsbolag direkt korkat.
Många höjde på ögonbrynen när Stenbecksledningen kort efter Jan Stenbecks bortgång i augusti 2002 valde Björn Rosengren som sfärens navigator i gränslandet mellan affärer och politik. Men faktum är att investmentbolaget Kinnevik under Cristina Stenbecks ledning har förlängt kontraktet år efter år. Den 1 december har Björn Rosengren bistått storkapitalet i ett helt decennium.
”Björns magkänsla i affärssammanhang är fantastisk. Ingen slår honom på fingrarna där”, säger en initierad person.
Andra påpekar att han är något så ovanligt som både bildad och streetsmart.
”Jag är ganska jämn, har varken toppar eller bottnar. Jag är alltså varken genialisk eller idiot. Däremot är jag väldigt lösningsorienterad”, säger han själv och häller upp påtår.
Björn Rosengren hade redan före valet i september 2002 bestämt sig för att lämna regeringen och pröva något nytt. Att Göran Persson lockade med försvarsministerposten gjorde varken till eller från. Björn Rosengren har inga ägarintressen i Kinneviksfären.
”Jag köpte Transcom World-Wide när de stod i 51 öre, av ren nyfikenhet. Bortsett från det har jag aldrig haft aktier i börsnoterade företag. Däremot är jag delägare i en massa onoterade bolag.”
Hans femte karriär som aktiv investerare och styrelseledamot i mindre entreprenörsbolag består än så länge av tre företag: strategi- och varumärkesbolaget Priority Group, som han driver med sonen Magnus Rosengren, tv-företaget People of Lava samt Cellcomb, ett Karlstadsföretag som tillverkar pappersmaterial för vård och livsmedel.
Cellcombs övriga ägare är Pelle Törnberg, tidigare MTG- och Metrochef, och Mikael Solberg, tidigare koncernchef för RNB samt god vän till New Wave-grundaren Torsten Jansson, vars hustru Ulrica Messing varit infrastrukturminister under superministern Björn Rosengren.
S-profilen är dessutom mecenat i kultursektorn. Han stöttar flera konstnärer ekonomiskt, däribland skulptören Jim Vikström, och hans stora filmintresse har lett honom till ordförandeposten för både branschorganisationer som Film & TV-Producenterna och Sweden Film Commission och kommersiella bolag som Pampas Filmproduktion. Det senare startades av Jarowskijgrundaren Rolf Sohlman och har kulturprofiler som Ann-Marie Skarp, Piratförlagets vd och Jan Guillous hustru, i styrelsen.
Björn Rosengren har alltid fascinerats av teknisk utveckling och lekte som liten ständigt med meccano. När han inte gick och samlade skrot, som han placerade i familjens badkar.
”Var skulle jag annars lägga det? Vi var tre barn och bodde i en tvåa på Söder.”
Mamma Naima var hattmodist och övertygad centerpartist. Pappa Folke var skräddare och en inte lika övertygad socialist. Föräldrarna var entreprenörer i den lilla skalan, men konfektionsindustrin tvingade familjeföretaget att gå från stora hantverksbeställningar till kemtvätt med ändringsskrädderi.
”Mamma och pappa diskuterade ofta politik och litteratur. De läste mycket, så när jag var 16–17 år läste jag alla de stora ryska författarna, följt av de amerikanska. Jag är inte uppväxt i en formellt intellektuell familj, men en reell”, konstaterar Björn Rosengren.
”Men när jag var tolv år bestämde jag mig för att bli bonde.”
Hur kommer det sig?
Han drar på svaret: ”Mamma var väldigt sportig som ung, men misskötte en halsfluss som 15-åring och fick hjärtfel som följd. Efter min lillebrors födelse orkade hon inte riktigt så jag skickades bort om somrarna. Jag hamnade på ett litet torp i Värmland med tre kor, några grisar och höns. Paret som tog emot mig hade inga egna barn och ville efter några år adoptera mig, men det sa mamma nej till.”
”Några år” – hur många gånger skickades du bort?
”Varje sommar från det att jag var tre tills jag var tolv år.”
Björn Rosengren tittar upp, slagen av sin egen insikt:
”Jag var faktiskt bara tre år när jag första gången sattes ensam på tåget från Stockholm till Karlstad, därifrån vidare med buss till Grums. Jag åkte alltid ensam och minns att jag hade en lapp om halsen.”
I hemmet på Söder och senare Sköndal var det tufft ekonomiskt, men nyktert.
”Pappa drack inte alkohol förrän i 50-årsåldern, men då kunde han ta sig ett glas till jul. Han var snäll men blev lite bitter mot slutet. När skrädderiet inte bar sig skrev han en roman – om kelter, som ingen ville ge ut. Pappa hade också ett jäkla humör, ibland kunde man få sig en snyting, och vi bråkade ofta.”
Vad bråkade ni om?
”Allt. Varenda morgon tänkte jag att i dag ska jag inte bli osams med gubben, men så gick det två minuter… Men mamma älskade jag, hon var en förtjusande människa och hon var min.”
Björn Rosengren erbjuder tretår och vi dröjer oss kvar i det förflutna. S-profilen skrattar till:
”Det kanske är svårt att tänka sig, men jag var ett tyst och iakttagande barn. Jag var också ganska receptiv, lärde mig att läsa av stämningar och andra människor. Det har varit till stor glädje för mig som förhandlare.”
När betygen från folkskolan inte räckte till teknisk realskola utbildade han sig till bilmekaniker. Men debuten på offentlighetens upphöjda scen skedde som 20-årig flygmekaniker. Året var 1962 och Björn Rosengren gjorde lumpen i Luleå.
Medan FN manade till bojkott mot Sydafrikas apartheid, Sveriges riksdag beslutade att införa nioårig grundskola och Andy Warhol ställde ut sina Campbellsburkar för första gången upptäckte Björn Rosengren sin makt över orden och blev de värnpliktigas förtroendeman i Kårnämnden.
”Det var mitt första fackliga uppdrag och där jag utlyste min första strejk. När grisarna, som fick regementets matrester, blev sjuka tog jag det som intäkt för att vi skulle få bättre mat i mässen.”
Efter värnplikten läste Björn Rosengren till gymnasieingenjör om kvällarna och jobbade på British Motor Corporation i Stockholm om dagarna. Han gifte sig, fick barn och började på SKTF, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, mitt i radikaliseringsvågen 1969. Sju år senare hade han avancerat till SKTF:s och Sveriges då yngste fackföreningsledare genom tiderna.
1982 valdes han till ordförande för TCO, Tjänstemännens centralorganisation, och hade den posten till 1994 då avslöjandet om ett tidigare besök på den ökända nattklubben Tabu satte punkt för en 25-årig facklig karriär.
Efter tre år som Norrbottens landshövding och valet 1998 plockade Göran Persson in honom som chef för det nya superdepartementet, som hopslagningen av arbetsmarknads- och näringslivsfrågorna kallades. Björn Rosengren skilde sig sommaren 2002 och hann med en kort sejour som riksdagsman innan han lämnade regeringen och började tjäna mammon på heltid.
Men tanken att bli bonde var nu inte bara en pojkdröm. Björn Rosengren sökte till Berga lantbruksskola i unga år, men kom inte in:
”Jag ansågs vara för liten och klen”, skrattar han och nobbar fyrtår.
Det finns en gräns för hur många frågor med kaffe som även en före detta superminister mäktar med.
Andra gången vi ses blir på Björn Rosengrens herrgård på Arnö i Mälaren.
”Pelle Törnberg beskrev mig en gång som ’en biologisk oförskämdhet’”, berättar han medan vi traskar upp och ned för trapporna genom herrgårdens alla salar och vrår.
”Han menade väl att jag är så jäkla ungdomlig för att vara så jäkla gammal.”
Medierna rapporterar gärna om dig och ditt leverne. Är du möjligen fåfäng?
”Nej, det tycker jag inte. Däremot är jag fåfäng i den meningen att jag är mån om min hälsa. Jag har aldrig rökt, dricker mycket lite, motionerar regelbundet och försöker tänka på vad jag stoppar i mig.”
Björn Rosengren vill inte uppge vad han tjänar i dag, men bekräftar att han blev mångmiljonär 2007. Det var då han sålde merparten av sina aktier i rehabföretaget Aktiv Arbetsmedicin till ett danskt bolag.
”Jag gick in som en av flera grundare med 300.000 kronor och gick några år senare ut med drygt 30 miljoner.”
När vi kommer in i herrgårdsköket sätter värden på kaffe och kokar ägg.
”Jag har börjat förlika mig med mina misstag och med människor som svikit mig genom åren. Det kanske har med åldern att göra. Den har jag också förlikat mig med. Alla åldras, men vad kommer efter det, efter åldrandet?” fortsätter han för att sekunden senare svara själv:
”Minnen. Till slut har man bara minnen kvar.”
Helena är 23 år yngre än du. Spelar åldersskillnaden någon roll för dina tankar om tid?
”Om 20 år är jag 90 och då är Helena yngre än vad jag är i dag, sådant ger perspektiv.”
Tid handlar mycket om hur man förhåller sig till den, enligt 70-åringen.
”Pappa dog när han var 67, mamma när hon var 70 och min storasyster när hon var 69 så genetiskt går jag på övertid. Men jag försöker att inte tänka på det utan räknar med att jag ska bli gammal och förbli aktiv så länge jag lever. Aktiv för mig är att jobba, det vill säga ha utmaningar och projekt. Då trivs jag.”
Björn Rosengren plockar fram färdigskivat rostebröd ur frysen och tar av äggen från spisen.
”Helena och jag är väldigt olika. Jag är till exempel pedantisk och hon lite slarvig, och vi har delvis olika intressen. Men en bra relation bygger på stor tolerans, som bottnar i jag måste respektera hennes liv, hon mitt och båda vårt gemensamma liv. Har man inte alla tre går det inte. Jag är djupt förälskad i Helena och störst av allt är kärleken, det går inte att förneka.”
Björn Rosengren beskriver sig själv som en hårt arbetande och vänfast nytänkare.
”Ibland blir jag så förtjust i mina egna formuleringar att de tar över. Det har lurat mig många gånger, men jag skulle aldrig skada någon.”
Inte medvetet kanske…
”Inte omedvetet heller.”
Men stökade du inte till det för Thomas Östros och Sven-Erik Österberg efter er omskrivna middag och ditt ”Juholt måste gå”-uttalande.
”Jag sa ju bara det som alla tänkte, och varför skulle jag inte kunna säga det? Jag står utanför partiet och har inte med dem att göra.”
Inte du, nej. Men dina middagsgäster var då tongivande riksdagsledamöter, därtill presumtiva ministerkandidater, samtidigt som S-krisen eskalerade.
Björn Rosengren får något stint i blicken, tröttnar och tystnar.
”Jag vill vara människa. Även en offentlig person måste få vara människa”, säger han till slut.
”Att få säga sin mening har med min integritet som människa att göra. Varför ska jag vara styrd och sitta hårt i skruvstäd för att medier och andra tycker så?”
Citatmaskin eller inte, hur kommer det sig att du alltid klarar dig?
Björn Rosengren svarar med en motfråga:
”Men vad har jag gjort som är så förfärligt? Ja, jag var på en nattklubb och det ångrar jag. Inte för karriärens skull utan för att min familj fick lida så oerhört mycket för det. Och ja, jag uttryckte mig lite slarvigt om Norge och så var det det där om Juholt under en middag med goda vänner. Det är tre saker – på 70 år!”
S-profilen skakar på huvudet.
”Mina belackare må uppfatta det här som skryt, men den som bemödar sig att titta efter får se att jag även har åstadkommit en del under de gångna 50 åren. Märkligt nog straffar det sig i politiken.”
”Om man som minister kommer på många bra idéer, driver igenom dem och får lite mer anslag så blir de andra i regeringen förbannade och undrar vad man håller på med. Sedan blir oppositionen förbannad. Ju mer du får gjort som politiker desto mer ifrågasätts du, även som person.”
Björn Rosengren röstar alltjämt på Socialdemokraterna.
”Men det har varit tveksamt ibland. Man kan väl säga att jag är gråsosse som blivit blåsosse”, säger han och levererar ännu en typisk Rosengrenformulering:
”Tänk dig socialdemokratin som en Ferrari. Det ena hjulet är regeringsställning, det andra partiet, det tredje storkapitalet och det fjärde fackföreningsrörelsen. Reservhjulet där bak är Vänsterpartiet. Den bilen kör du inte om!”
Fast det var väl just det som Moderaterna gjorde 2006?
”De har breddat sin valmanskår kraftigt. Ska man nå politisk framgång ska man ha socialistisk retorik och borgerlig politik. Men ska man förbli ett stort parti måste man också ha en ideologisk latitud och känsla för pragmatism, och det är jag inte så säker på att Moderaterna har.”
Vad ser du själv som din största politiska gärning?
”Att bredband har blivit i stort sett var mans egendom. Det var det inte när jag började som minister 1998.”
Men det avgörande politiska beslutet, licenstilldelningen år 2000, blev rena skönhetstävlingen, enligt många aktörer. Hur tänkte du där?
”Den hade jag inget med att göra. Det var integrationsminister Mona Sahlin som var regulator. Jag kunde inte sköta det eftersom jag var bolagsminister för bland annat Telia.”
Värdet för nästa generations mobilnät, 3g eller UMTS, beräknades i slutet av ”den nya ekonomin”-euforin till miljardbelopp och licensjakten utlöste hysteri bland svenska och utländska aktörer. Men i stället för att som i andra länder auktionera ut licenserna till högstbjudande, satte S-regeringen en nära hundraprocentig geografisk täckning överst på kravlistan. Något som ingen ekonomiskt funtad företagsledning kunde stå för i praktiken utom möjligen Telia. Tio företag och konsortier ansökte, fyra vann.
”När jag strax före jul får veta att Stenbecks Tele 2 och några till får licens men inte Telia, tror jag inte på det”, fortsätter Björn Rosengren.
Så tystnar han, tänker efter och beslutar att för första gången ge sin version av vad som sedan hände.
”Det är i det läget som jag tar ett eget initiativ – jag ringer upp Jan Stenbeck. Och frågar om han kan tänka sig att bygga ut nätet ihop med Telia. ’Ja, säger han, det är ju riktigt bra.’ Han satt ju med licensen.”
”Sedan ringer jag Marianne Nivert på Telia och frågar om hon kunde tänka sig att göra det med Stenbeck. ’Ja, absolut’, svarar hon. Sedan säger jag ’Jag är inte inblandad i detta men får jag föreslå att ni träffas?’.”
Den oheliga alliansen möts utanför Köpenhamn, gör upp och svenskarna får sitt 3g-nät.
Ser du även privatiseringen av Telia som en framgång?
”Ja och nej. Säljer man ut statlig egendom är det tre saker som gäller. Man ska få riktigt bra betalt, man ska försöka göra en strukturaffär, det vill säga göra affären större, och man ska göra en politisk bedömning.”
”Vi sålde 30 procent för 65 miljarder kronor, vilket minskade ränteutgifterna för statsskulden med 4 miljarder. Pengar som vi kunde använda till reformer”, fortsätter Björn Rosengren och uppger att de borgerliga partierna några år tidigare hade varit inne på att sälja hela Telia för 30–40 miljarder.
Fusionen med norska Telenor sprack, men den svenska S-regeringen gifte då bort Telia med finländska Sonera. Det var på den sista punkten – den politiska bedömningen – som det brast, enligt Björn Rosengren.
”På den tiden hade varenda Metallavdelning en aktieklubb och ägnade sig kanske mer åt den än åt den fackliga kampen. Jag tyckte att det var rimligt att splitta aktien så att ’vanliga’ människor, inte bara institutioner, fick del av affären, men jag var inte tillräckligt tydlig med riskerna att köpa aktier.”
”Att göra Telia till en folkaktie är kanske mitt största politiska misstag.”
Björn Rosengren vilar i herrgårdens tystnad. Det är bara vi i rummet. Hustrun Helena är kvar i stan och Jack Mikruts bilder tagna vid senare besök. Björn Rosengren håller med dem som anser att individualismen de senaste 30 åren har ökat, på solidaritetens bekostnad.
”Men samtidigt har den ökade individualismen gjort systemet mer solidariskt. Solidariteten får inte bli så stark att ingen tillåts växa över någon annan. Det är Sverige för litet för.”
Så det är bättre att var och en tänker på sitt och struntar i andra?
”Det är inte individualism. Det är egocentricitet, det vill säga där all utveckling och tillväxt bara handlar om mig, mig, mig.”
Att samhället har gjort människor till att vara mer konsumenter än medborgare är betydligt mer allvarligt, fastslår ex-ministern.
”När jag skickar mina barn till skolan eller går till vården vill jag bli sedd som en duglig medborgare med medborgerliga rättigheter, inte som en kund eller konsument.”
Björn Rosengren blir ivrig:
”En annan sak som förändrat samhället är synen på arbete. När jag växte upp och varje dag efter skolan cyklade med varor som springschas i en mataffär var arbete en skyldighet, inte som nu en rättighet. En rättighet kan ju väljas bort.”
Som vuxen stod dock Björn Rosengren på barrikaderna under de fackliga framgångsåren på 1970- och 1980-talen, och har privatiserat fler offentliga verksamheter än kanske någon annan.
Har du en del av ansvaret för att det har blivit som det blivit?
”Troligen. Min roll har väl inte varit så stor, men det har jag antagligen.”
Vad beror utvecklingen på?
”Samhället har kanske inte samma starka institutioner som håller ihop det hela. Värnplikten har till exempel försvunnit. Där möttes direktörssonen och verkstadsarbetarsonen i ett år, och fick en känsla för varandra och olika sociala grupper. Det var väldigt fostrande.”
Men det blev i regel folk även av den andra halvan av befolkningen, oavsett om de var döttrar till direktörer eller verkstadsarbetare, så vad har lumpen med det här att göra?
”Men ni kvinnor är ju … Äh, jag vet inte vad utvecklingen beror på eller hur det hänger ihop. Däremot är jag övertygad om att diskussionen om medborgare och konsumenter kommer att bli den stora politiska frågan framöver, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden.”
Att analysera bakåt är inte Björn Rosengrens starkaste sida. Vi går över till att diskutera jakt. Under landshövdingeåren tog han jägarexamen och har numera både egna jaktmarker och jaktlag. Men det är varken jakten eller dödandet av älgar, rådjur och vildsvin som lockar.
”Jakt för mig är att stiga upp klockan 6 på morgonen, koka kaffe och bre smörgåsar och sedan äta dem, höra fågelsången, känna alla dofter och hoppas att det inte kommer några djur.”
Ungefär som tjuren Ferdinand, fast på ett svenskt jaktpass i stället för under en spansk korkek?
Björn Rosengren skrattar hejdlöst. Till slut torkar han tårarna och föreslår en rundtur på ägorna. Arnöbergs säteri med herrgård omfattar runt 30 hektar mark. Björn Rosengren äger dessutom cirka 70 hektar mark på andra sidan ön. Bara gräsytorna runt herrgården uppgår till 10 hektar eller 100.000 kvadratmeter, det vill säga 14 VM-fotbollsplaner. Här duger inte en vanlig åkmaskin. Björn Rosengrens maskinbredd ligger på sex meter och han klipper helst gräset själv. När han inte kör traktor eller lagar läckande rör.
”Jag tycker om att fixa på gården och det är alltid något som går sönder. Att få hit en rörmokare tar lika lång tid som att få hit en ambulans”, säger han medan han backar ut golfbilen ur garaget.
När andra överväger att byta panna installerar Björn Rosengren jordvärme och gräver ned en kabel i marken – 2,5 kilometer lång. När andra köper en duschkabin till gästhuset skaffar Björn Rosengren det vackraste lilla kopparbadkar som man kan tänka sig. När andra önskar sig ett vattenblänk i trädgården går de till närmaste butik och köper ett fågelbad. Björn Rosengren schaktar bort tiotusentals kubikmeter jord och anlägger en egen sjö – mitt på tomten.
”Då kan jag även plantera in kräftor. Sjön, eller våtmarken som det här egentligen är, har dessutom med brandsäkerhet att göra.”
Säger mannen som härbärgerar Arnös enda brandbil i sin lada.
Hur kommer det sig att allting måste vara så stort och ståndsmässigt när det gäller dig?
”Ska man göra något ska man göra det ordentligt, och kvalitet kostar. Herrgården och hela bygden här är ett kulturarv och jag känner en oerhörd glädje och tillfredsställelse i att återupprätta det och bidra till något bestående.”
Så det är en oro för att inte synas och bli bortglömd som är din drivkraft?
”Nej, nej. Jag tror att jag, liksom många andra, har en stark inre motor. Den gör att om jag ser någonting som jag kan göra något åt, så gör jag det – med glädje.”
… men vad går den motorn på, vad är bränslet?
Björn Rosengren stannar golfbilen och tänker efter länge:
”Jag tror att det delvis är ångest. Min ångest bottnar i en oro för att inte räcka till. För mig räcker det inte att vara duktig, jag vill vara bäst och visa att jag duger.”
Björn Rosengrens bekräftelsebehov har periodvis varit starkare än insikten om närståendes behov av hans närvaro och engagemang.
”Jag misskötte papparollen i den meningen att jag gav Magnus väldigt lite tid när han växte upp samtidigt som han, fick jag veta senare, hade det svårt med kompisar i skolan. Jag har fortfarande en djup ånger för det, men i dag ses vi desto mer och har en mycket bra relation.”
Nedanför herrgården vinkar Fanny Mossberg, sambo till Helenas son Leo Segnestam, från potatisåkern medan vi skumpar förbi på väg till skulptören Jim Vikström.
”Jim kommer från Skellefteå och hyr ett av husen nära herrgården. Han har även sin ateljé”, säger Björn Rosengren.
”Vad är det där för kroppsdel? Den känner jag inte igen”, undrar Björn Rosengren när vi kliver in i verkstaden och hans protegé täcker av den blivande statyn av hustrun.
”Det ska bli underarmen”, svarar Jim Vikström med norrländskt lugn.
Sista stoppet blir Arnö kyrka, anlagd på 1200-talet alldeles intill herrgården. Björn Rosengren har bott på Arnö i snart åtta år och hinner inte vara länge i våningen i Gamla stan förrän han längtar hem, hem till gården.
”Jag tror inte på Gud och gick ur Svenska kyrkan för över 20 år sedan, men här vill jag bli begravd”, säger han.
Är du rädd för att dö?
”Nej, jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för vården, för att bli ett paket. Man är ju hellre död än levande död.”
Tillbaka i köket bjuder Björn Rosengren på nytt kaffe med hembakta bullar och berättar att han sedan flera år ger både råd och pengar till Ersta sjukhus. Sjukhuset i Stockholm som vilar på en kristen grund och är en icke vinstdrivande verksamhet, har diakoni som ledstjärna. Björn Rosengrens ledstjärna är öppenhet.
”Många säger att jag är så spontan och det är jag, men det är ganska medvetet också. Jag använder ibland min spontanitet som en metod för att skapa öppnare möten mellan människor. Och så har jag ett behov av att ta på människor, både kvinnor och män.”
Så du har kramat Göran Persson?
”Ja. Faktiskt.”
Kramade han tillbaka?
"Ja. Faktiskt.”
Björn Rosengren är sju år äldre än Göran Persson och ser honom som en av sina bästa vänner. Duon lärde känna varandra i slutet av 1980-talet när den nyblivne skolministern från Katrineholm drev igenom kommunaliseringen av skolan, tungt understödd av TCO:s ordförande. Sedan dess har de varit som ler och långhalm.
Göran Persson vigde Björn och Helena Rosengren på Harpsund i maj 2004 och förra våren drog herrarna i väg till Indien. Det var under den resan som Björn Rosengren föll ihop – mitt framför det världsberömda kärleksmausoleet Taj Mahal.
”Vi flög till New Dehli för att besöka ambassadören Lars-Olof Lindgren. Taj Mahal ligger bara 35 mil därifrån och det var där som jag fick så ont i magen att jag kollapsade”, berättar han.
Duon lyckades ta sig tillbaka till rummet i orten Taj Mahal och tillkalla en doktor. Läkaren trodde att svensken ätit för mycket kryddstark mat och ordinerade glass i stora lass, men det förvärrade bara smärtan.
”Vi skulle flyga hem två dagar senare och åkte tillbaka till New Dehli. Läkaren på det hotellet trodde att det var gallsten och gav mig så mycket smärtstillande att jag klarade mig till hemresan.”
Hotelledningen i New Dehli fick sig dock en utskällning av Sveriges forne statsminister som den sent ska glömma.
”Göran var väl utom sig av oro för att jag skulle dö, och skällde ut hotellet för att ha inkompetent vårdpersonal. Jag har aldrig sett honom så arg. Själv var jag säker på att jag skulle dö.”
Väl i Stockholm får Björn Rosengren diagnosen långt gången inflammation i gallblåsan och opereras omedelbart.
”Göran har efteråt berättat att han hade turordningen klar för sig redan i Taj Mahal. Skulle det värsta hända skulle han först ringa Helena, därefter min son Magnus och sist Cristina Stenbeck. Han tyckte att hon och Kinnevik gott kunde betala för att få hem liket till Sverige.”
Det är första gången som Björn Rosengren berättar om kollapsen och dödsångesten i Indien. Men det är inte första gången som han bjuder på nyheter.
”Om Rosengren inte fick som han ville vid förhandlingsbordet ringde han bara någon av sina journalistvänner”, muttrar en motpart från arbetsgivarsidan.
Lumparkompisarna från 1962 fick visserligen aldrig bättre mat, inte sedan det visat sig att grisarna blev sjuka av stanniolpapperet runt smörpaketen, men lokalpressen skrev flitigt om alla turer.
Så vad vore du utan journalistiken?
”Ingenting. Utan journalistiken vore jag ingenting”, skrattar Björn Rosengren.
Han slår ut med armarna, betraktar den storslagna Sörmlandsvyn från verandan på Arnö och blandar, sin vana trogen, skämt med charm.
Uttalandet rymmer fler dimensioner än upphovsmannen – exfackpampen, exlandshövdingen, exsuperministern och Kinneviks rådgivare – måhända tänkt sig från början.