Debatt: Gå inte på skärgårdsfloppen

Naturvårdsverket vill inte köpa den mark som regeringen 2006 ansåg var viktig för friluftslivet och därför ansåg skulle förbli statlig. Naturvårdsverket skulle såsom ansvarig myndighet för friluftslivet ta hand om marken. Men när nu försvaret inte längre behöver marken vill Naturvårdsverket inte köpa och ansvara för den. 14 attraktiva områden i Stockholms skärgård från Landsort till Arholma ska få nya ägare. Det handlar om vackra skärgårdsområden som någon måste sköta för att de ska bevaras och vara tillgängliga. Ängarna ska slås, hus och bodar underhållas, stormfällningar röjas och avlägsnas, avfall tas om hand och skadedjur hållas efter.

Naturvårdsverket vill inte bära kostnader eller ansvar då marken kan säljas till privatpersoner utan att det påverkar friluftslivet. Genom de hårdare strandskyddsreglerna får en privat markägare inte bygga till, om, eller nytt, varken hus, bodar, bryggor eller uteplatser. Privata ägare får inte heller plantera träd och blommor eller ställa ut utemöbler som kan ge området ett intryck av att vara privat - om det gäller mark som inte tidigare har varit privat. Ansvaret att städa efter stormar och vårda marken faller på den nya ägaren.

Med äganderätten till fast egendom, inom strandskyddsområde följer inga givna rättigheter utan bara skyldigheter. Undantaget är mark som är planlagd före 1975 eller där bostadshuset ligger 10-20 meter från strandlinjen - där och endast där kan ägaren be obehöriga att inte vistas.

Det är få som känner till denna tillämpning av reglerna men de har drabbat alla som sedan januari 2011 har velat göra något på sin mark. Alla dessa som oerhört dyrt köper skärgårdsställen med texten egen strand är grundlurade. Har de dess-utom ambitionen att göra en vacker trädgård, en fin uteplats och ha en flaggstång längre bort än tio meter från bostadshuset så kan de glömma det.

Det handlar med andra ord om konfiskation av stora privata värden. Endast 30 procent av Stockholms läns stränder upp till 100 meter från strandlinjen är bebyggda, 13 procent i landet totalt enligt SCB - resterande 70 procent borde räcka långt för friluftslivet.

Vad kan få en privatperson att vilja köpa Fortifikationsverkets mark? Följer det med jakträtt så har den ett värde samtidigt som det utestänger friluftslivet då jakt pågår. Likaså har eventuellt fiskerätten ett värde. En militärbarack som har använts som bostad får fortsätta att användas som bostad. Om marken där boningshuset står har varit militärt avstängt för allmänheten så gäller allemansrätten. Det är en hävdvunnen rätt som de all-ra flesta har med sig från barnsben och ger alla rätt att vistas på privat mark, plocka bär och svamp för husbehov samt tälta någon natt utan att störa eller förstöra för markägaren. Och där boningshus ligger öppet så passerar man aldrig närmare än 70 meter. Om däremot människor har haft rätt att gå alldeles intill Fortifikationsverkets byggnader inklusive bostadshus så finns det inga möjligheter för den nya ägaren att markera att husen numera är privata och att allmänheten därför ska visa respekt för privatlivets helgd. Kanske ser en privat köpare mer långsiktigt på saken och anar en samhällsutveckling som ställer andra krav och ger ägaren möjligheter till ekonomisk återbäring.

Genom att låta privatpersoner köpa marken får staten intäkter och Naturvårdsverket slipper använda skattemedel till skötsel och underhåll och kan i stället via tillsyn och lagar se till att den upplåts åt allmänheten.

Staten har redan i praktiken förstatligat privat mark upp till 300 meter från strandlinjen i så gott som hela Stockholms skärgård genom att det inte finns någonting som en privat ägare har rätt att göra med sin mark utan domstolsprocesser.

Kvar är bara skyldigheter och ansvar, med undantag för jakt och fiske som kan följa med ett markköp. Statens roll är att ansvara för friluftslivet och den har en skyldighet att se till att det finns områden för friluftsliv när städerna växer. Vore det då inte rimligt att staten även bär kostnaderna och ansvaret för det?

Gunilla Sellberg
Miljöjurist

Kontakta Debattredaktionen debatt@di.se