På Socialdemokraternas ekonomiska seminarium på fredagen riktade Nordeas chefsekonom Annika Winsth kritik mot regeringen. Hon frågade sig om det inte, i en tid när staten kan låna till negativ realränta, finns investeringar som är bättre att göra än att betala av på statsskulden.
Magdalena Andersson står på Anders Borgs sida också i denna fråga och hänvisar till att staten behöver marginaler inför de demografiska utmaningar som väntar i framtiden.
Också när det gäller synen på eurokrisen är likheterna mellan Anders Borg och Magdalena Andersson påtagliga. Exempelvis avvisar båda tanken på euroobligationer, det vill säga EMU-gemensamma skuldsedlar. I Magdalena Anderssons fall skiljer hon i den frågan ut sig från stora delar av den europeiska socialdemokratin.
Hon pratar också gärna om vikten av strukturreformer i södra Europa för att komma till rätta med den svaga konkurrenskraften på ett sätt som är förvillande likt Anders Borgs.
När Magdalena Andersson på det ekonomiska seminariet visade upp grafer, bland annat över hur enhetsarbetskostnaderna i krisländerna dragit ifrån de tyska och utvecklingen i olika länders bytesbalans, kallade hon dem för ”några av mina favoritgrafer”.
Det är inte svårt att förstå varför Magdalena Andersson gör på det här viset. Anders Borgs kanske främsta tillgång är det förtroende han arbetat upp i väljarkåren just genom att agera stram rikshushållare. Den som avviker från linjen riskerar att utmålas som oansvarig.
Men det är inte bara Magdalena Andersson som anpassar sig. En av få skillnader mellan henne och Anders Borg har under våren varit att Socialdemokraterna mer än regeringen betonat vikten av investeringar i exempelvis infrastruktur. Några detaljer är det inte tal om, men inriktningen har varit tydlig.
När Anders Borg i onsdags presenterade en uppdatering inför höstens budget gjorde han klart att just infrastrukturen, och även forskningen, kommer att få mer pengar än vad det tidigare var tänkt. Han lät nästan som, tja, Magdalena Andersson.
Inte heller finansministerns omsvängning är svår att förstå. Socialdemokraterna har uppenbarligen träffat rätt i opinionen med kraven på mer investeringar i infrastruktur. Och inte bara Annika Winsth, utan många andra ekonomer, propagerar alltmer högljutt för att finanspolitiken är för stram och att det goda statsfinansiella läget bör utnyttjas till investeringar för framtida tillväxt
Snarare än att klargöra skillnaderna mellan regeringens och Socialdemokraternas ekonomiska politik har utspelen under Almdalsveckan fört dem än närmare varandra. Ur Magdalena Borgs och Anders Anderssons, förlåt, Magdalena Anderssons och Anders Borgs perspektiv är det förståeligt. Men för väljarna att det kanske tur att den ena har håret utsläppt och den andra i tofs så att de går att skilja åt.