Han ser lite ut som en stor nallebjörn, sorglös och lätt tafatt. Skjortan har ett par ordentliga vattenfläckar på magen efter ett – förmodar vi – för yvigt handfatsbesök.
Det finns också en busig glimt i de grågröna ögonen, som tycks vana vid att kisa mot obarmhärtigt hård australisk sol. Under ytan döljer sig emellertid en framgångsrik affärsman som utöver sin snart 20-åriga karriär inom ATP byggt tenniscentrum och träningsanläggningar och även figurerat som tv-kommentator i hemlandet.
Han är kort sagt en superstjärna – i kostym. Det är samtidigt en kamouflagedräkt som gör honom osynlig för autografjägarna i solgasset i Monaco, men inte för alla turneringschefer och spelaragenter som vill känna tennisens kejsare på pulsen.
Det är en värld där ryggdunkningar i nästa stund kan vara ett karriärmässigt knivhugg, men Brad Drewett har under sina år som chef för ATP:s asiatiska avdelning lärt sig att undvika de värsta fotfelen och klarat att returnera de hårdaste attackerna.
”Men det händer att jag stannar upp och tänker: Hur hamnade jag här?”, säger han med uppriktigt förvånad uppsyn.
Brad Drewetts föräldrar älskade tennis. Sonen var tidigt med på banan och visade snabbt talang. 14 år gammal var han bäst i sin åldersklass i Australien och vann Australiska öppna för juniorer några år senare (samma tävling som Stefan Edberg, Thomas Enqvist och Niklas Kulti för övrigt tog hem i början av sina karriärer). Ett år senare, som 17-åring, kvalificerade han sig för Australian Open.
”Det var en stor bragd då”, säger Brad Drewett.
Proffslivet hägrade och 18 år gammal gav han sig ut på touren – utan vare sig tränare eller coach.
”Jag var tvungen att mogna snabbt, inte minst ekonomiskt. Man åkte från Australien i februari och kom tillbaka i oktober. Jag hade bara råd att ringa hem en gång i månaden. Men när jag tittar tillbaka så var det den bästa tiden i mitt liv.”
Brad Drewett var okej men egentligen aldrig mer än en snittspelare, erkänner han själv. Hårda fakta talar sitt tydliga språk: i singelkarriären vann han 182 matcher, förlorade 226 och spelade ihop 238.183 dollar.
”Min högsta rankning var 34, men ibland var jag rankad 50 och tidvis utanför 100-listan. Jag minns när jag var 21 år och slog Peci – som vunnit Franska öppna fyra veckor tidigare – och tog mig till de sista 16 spelarna i Wimbledon. Det var ett stort ögonblick, då kände jag att jag hade lyckats med något utöver det vanliga.”
Han trivdes i synnerhet i de svenska spelarnas sällskap, även om det på banan oftast slutade med raka nederlagsset.
”Jag spelade mot bröderna Simonsen, Peter Lundgren, Joakim Nyström och så Anders Järryd förstås – han slog mig varje gång, oftast ganska enkelt också. Men jag gillade svenskarna över huvud taget och jag var god vän med Henrik Sundström. Han var yngre än jag men vi höll ihop mycket.”
Brad Drewett ser sina tolv år som proffs som sitt livs universitet: träna, resa, vinna och förlora.
”Jag lärde mig att vara envis, självständig. Samtidigt träffade jag nya människor och byggde upp ett globalt nätverk av vänner. Och så blev jag uthållig. Som tennisspelare förlorar man minst en gång i veckan och man måste lära sig att komma igen.”
De två turneringar han lyckades vinna (South Orange 1983 samt Kairo 1982) var båda på grus.
”Fråga inte hur det gick till, jag har ingen aning.”
Brad Drewett slapp möta de största svenska stjärnorna under den blågula segerepoken då under 1980-talet.
”Man levde i konstant skräck att för att tvingas möta Björn Borg. Jag hade mardrömmar om att få honom i första omgången i Franska Öppna. Björn var som en gud och min stora idol. Jag har fortfarande en stor bild av honom på väggen i mitt kontor när han vunnit Wimbledon och kysser
trofén.”
Han minns väldigt tydligt hur han fattade beslutet att hoppa av proffslivet.
”Det var under en turnering i Sydafrika. Jag hade förlorat dagen före och vaknade upp och tänkte:
’Varför är jag här, ensam i det här hotellrummet 10.000 mil hemifrån?’. Jag hade aldrig tänkt så någon gång tidigare, men undermedvetet hade jag uppenbarligen ältat det. Och där och då kändes det enkelt att besluta sig för att lägga av.”
Nu är han tillbaka i ett kringflackande liv. Som högste ATP-chef ökar antalet resdagar avsevärt till gott och väl över 200 dagar om året.
”Men jag trivs bra på flygplan. Än så länge går det inte att kolla e-post på de flesta flyg, så då får jag tid över att läsa böcker. Jag gillar böcker om amerikansk politik, till exempel om familjen Kennedy. För närvarande håller jag på med en om den världsberömde cricketspelaren Kahn som gav sig in i politiken.”
Kanske hittar Brad Drewett användbara tips i boken, för i jobbet som ATP-chef är internpolitik en betydande del av vardagen. Även om han valdes enhälligt saknades det inte utmanare till toppositionen. Till hans meriter räknades sannolikt framgångarna med att utveckla den asiatiska delen av ATP-cirkusen de senaste åren. Och hans av allt att döma finslipade diplomatiska förmåga. Särskilt det sistnämnda är något han behöver nu när spelkalendern för 2014 och framåt ska spikas. Samt var finalen ska spelas 2014.
”Kalendern är vår infrastruktur, ryggraden för proffstennisen. Jag är inte säker på att vi år kan komma så långt som att bestämma hur kalendern ska se ut för 2016 eftersom det är ett OS-år också.”
Det är många viljor som ska jämkas samman, både från arrangörernas sida och hur spelarna vill att det ska se ut.
”Det är en delikat uppgift.”
I dag finns det över 60 ATP-turneringar, kommer det att bli fler eller färre?
”Det blir inte fler, men jag kan inte heller säga att det kommer att bli färre. Det handlar om matematik, det finns bara ett antal veckor som vi kan ha turneringar på. Just nu har vi ett bra och hanterbart antal turneringar. På 1990-talet hade vi 83 turneringar, så antalet har minskat.”
Men i dag krockar ju många tävlingar som går samma vecka (samtidigt som Swedish Open i Båstad pågår tre andra tävlingar) vilket gör att somliga har svårare att locka toppspelare?
”Normalt har vi max tre turneringar samma vecka, men i år är det OS-år vilket gör det svårare.”
Vad händer efter att de stora stjärnorna nu – Nadal, Federer och Novak Djokovic – lägger av?
”Jag har varit med tillräckligt länge för att ha sett att det hela tiden kommer nya namn. Vi har haft Borg, Lendl, McEnroe, Boris Becker, Pete Sampras och Andre Agassi och Stefan Edberg. Tennisen har en historiskt sett fantastisk förmåga att få fram nya personligheter. Det kommer att fortsätta.”
Varifrån kommer de nya stjärnorna tror du, Kina?
”Jag tror att det kommer att bli så, det är bara frågan om när. Kinas regering är väldigt fokuserad på tennis nu och bygger upp infrastrukturen för att utveckla unga spelare. Så fort de får in tillräckligt många spelare i de programmen kommer det att hända. De vet hur man skapar framgång. De kompromissar inte, men om det tar fem eller tio år vet jag inte, men det kommer att hända.”
Sammanslagna herr- och damturneringar, är det en bra idé?
”Jag tycker att det är väldigt bra, men separata herrturneringar bör vi ha kvar. Vi behöver hitta en balans mellan de två varianterna.”
Hur kan du se till att Grand Slam-turneringarna, som ju ligger utanför ATP:s domäner, höjer ersättningen till spelarna,vilket de kräver?
”Som ATP-chef representerar jag även spelarna. Vi har en väldigt konstruktiv diskussion för tillfället med Grand Slam-organisationerna och jag är en sådan som tror att man kan lösa de flesta frågor genom goda kontakter och förutsättningslösa samtal.”
Vilka varumärken skulle du vilja se inom ATP-cirkusen?
”Traditionellt har vi lockat premiummärken som Rolex och Mercedes-Benz. Nu skulle jag vilja se fler globala teknikföretag, men jag vill inte nämna några namn. Dessutom skulle jag gärna se fler sponsorer från skönhets- och hälsosektorn.”
När han fick det nya jobbet vid årsskiftet kunde han välja mellan att bo i Florida, London och Monte Carlo.
”Det enda stället jag inte fick välja var Sydney, men jag har alltid trivts i och känt mig hemmastadd i Europa. Här i Monte Carlo är det enkelt att leva och jag kan promenera till kontoret. Nices flygplats har dessutom bra flygförbindelser runt om i världen.”
Han har inga problem med att låta sig fotograferas med racketen i handen, men han erkänner samtidigt det inte händer särskilt ofta att han snörar på sig tennisskorna.
”Jag spelar nog inte mer än en gång om året. Men när jag nu flyttar till Monte Carlo ska det bli mer.”
Motspelare saknas i varje fall inte. I Monte Carlo finns bland andra Thomas Johansson och Ivan Ljubovic, för att nämna några om han önskar motstånd i den högre skolan. Svårigheterna att få tider på anrika Monte Carlo Country Clubs välputsade grusbanor torde vara försumbara.
Men om Brad Drewett själv får välja lägger han ledig tid på den egna två hektar stora gården utanför Sydney, där familjen bland annat har hästar.
”Det första jag gör när jag kommer hem – innan jag går in i huset till och med – är att ta en runda på gården. Jag håller på mycket i trädgården och har en egen traktor, en John Deere som jag älskar att köra.”
Inget av hans fyra vuxna barn har följt honom i fotspåren in i tennisvärlden.
Hur skulle du göra för att övertyga dem att satsa på att bli tennisproffs?
”Jag är inte säker på att jag skulle göra det över huvud taget. Det är ett väldigt tufft val karriärmässigt. För att kunna bli bland de 100 eller ens de 200 bästa i världen krävs oerhört mycket. Chansen att nå toppen är otroligt liten.”