Det hela är svårt att tolka på annat sätt än att miljön är ämnad att kännas hemlik, omslutande och välkomnande, vilket skapar motsvarande förväntningar på omhändertagandet.
Men efter att vi först tvingas vänta i nästan 20 minuter på vårt bord, sedan motvilligt tillåts slå oss ned medan avtorkning och dukning pågår och därefter hålls på halster i ytterligare 20 minuter innan vi får in matsedeln med sina förtryckta fettfläckar, står det smärtsamt klart att ”la mama” inte ingår i personalen.
En förklaring till att det flyter dåligt kan vara inkörningsproblem – vid Di Weekends första besök har det nya maskineriet bara varit i gång i ett par veckor. Personalen har inte hunnit smaka på maten som serveras utan måste sälja in rätterna med hänvisning till doften.
”Det luktar väldigt gott när man bär in dem från köket”, säger en servitris till
exempel om de vitlöksgratinerade vildräkorna.
Vi som har ätit räkorna kan berätta att de även smakar bra. Överlag är maten vällagad och god, men också präglad av ett visst mått av slumpmässighet – eller till och med slarv. I tillbehöret broccoli con pinoli finns exempelvis inte en endaste pinjenöt. Musslorna i vongolepastan har skalen kvar ena gången, men inte den andra, och oavsett vilket är rätten inte i närheten av de himmelska höjder den kan nå i sina bästa stunder.
Under rubriken antipasti hittar vi en uppdaterad variant av vitello tonnato, där de tunna skivorna av kalvkött har fått sällskap av tärnad rå tonfisk och en rejäl dos chili. En mindre inspirerande komposition är grillade marinerade vildräkor, arrangerade på en avokadohalva som tråkigt nog blir det bestående minnet av anrättningen. Riktigt lyckad är däremot huvudrätten vedugnsbakad hälleflundra, en fräsch och spänstig fiskbit i en smörig sky med mycket kapris.
Trattorian ingår i Melker Anderssons och Danyel Couets krogimperium, F12-gruppen. Just vid Norr Mälarstrand har det bildats ett litet F12-kluster, med Trattorian, den flytande uteserveringen Pontonen nedanför kajen och cocktailbaren Orangeriet.
Att efter sex år stajla om restaurang Kungsholmen till Trattorian var nog ett bra drag. Italienskt är trendigt och det gamla konceptet, med en food court och sju matstationer, började kännas överspelat. Det tråkiga är att F12-restaurangernas ständiga gissel – underbemanning och därav följande sjabbel och långa väntetider – aldrig blir föremål för motsvarande utrangering.
Personalen på Trattorian är inte otrevlig, tvärtom. Vid ett besök några veckor efter det första blir vi riktigt ömsint hanterade av en servitör som, med gott resultat, vågar sig på att rekommendera en otypisk österrikisk riesling till en rieslingskeptiker. Men när förrätterna anländer har vi fortfarande inte fått in vinet och sedan hinner det gå nästan en timme innan huvudrätterna serveras.
Det skulle aldrig mamma ha tillåtit.