Innanför glasdörrarna på Fabriken Furillen är det varmt och ombonat. Det ser kaminerna till och filtarna och fårskinnen som kan behövas året runt. Kaffet och teet är framdukat och en blåbärspaj står inbjudande och väntar. I taket hänger grova kedjor från åldrande traverser. Om än att Steltons ikoniska skeppslampa hänger från krokarna i stället för stenblock.Färgskalan består av fjorton nyanser av grått, med stänk av gråsvart stål och grågrön tall.
Men det är inte riktigt sant. För utanför, i strandsnåren, finns en blomsterprakt som bara den får se som lämnar stigen. Gul fetknopp ligger som kuddar i sanden och lyser upp. Hotellet är genomtänkt med en fotografs estetiska känsla. Johan Hellström heter entreprenören, även modefotograf.
Det som skapas på Furillen är en scen, en vit bakgrund. Det är upp till besökaren att fylla den med innehåll. Vissa ser ju ingenting på teatern heller och för dem kan Furillen säkert bli en obegriplig upplevelse: skitnödigt designfixerad, tom på innehåll och aktiviteter och överskattad.
Men för att få störst behållning gäller det nog att närma sig ön med öppet sinne, och inte ha läst för många av reportagen. Ni borde förmodligen inte ha läst den här recensionen heller. Ingen ordentlig bar finns, eller något spa, eller annat som hör lyxhotell till. Men ett brädspel på rummet.
Vissa detaljer stör också intrycket. Musiken som får stå på i de allmänna utrymmena från frukost till kväll känns heminredningsbutik och borde bara stängas av. Det finns rum med kamin eller med tv. Men tv:n är här en meningslös distraktion som mest är i vägen för utsikten.
Det envisa upprepandet av varumärken får något löjeväckande över sig. Redan i bokningsbekräftelsen får vi veta vem som tillverkat cyklarna, sängarna och kaminerna. Lite mer självförtroende vore på sin plats. Vi fattar ganska snabbt att kvalitet har genomsyrat projektet och att det har kostat.
Kanske kan Nobisgruppens nya delägarskap och ansvar för driften, med erfarenheter från klassiker som Operakällaren till nyöppnade hotell Nobis i Stockholm tillföra lite professionalism och polera bort skavankerna.
Till middag får vi det enkla valet av en förrätt med rödbetor, sedan kyckling och murklor till huvudrätt och en faktiskt inte det minsta retroironisk banana split till efterrätt. Modest prissatt, perfekt i både ton och utförande när vinden sveper utanför. Men att det knappast handlar om någon regelrätt restaurang gör det också omöjligt att sätta ett högre betyg på den utmärkta maten.
Även frukosten, med rökt lammelår, honung och bröd från det närbelägna bageriet i Rute, lämnar inget övrigt att önska.
För övrigt är det – och har varit – en ambition att göra Fabriken Furillen till en mötesplats för de så kallade kreativa yrkena. Runt omkring hotellet har också författare och arkitekter slagit sig ned och byggt hus, Håkan Nesser var först på plats. Hotellet var under förra sommaren en filial till Fotografiska museet i Stockholm och olika arrangemang tycks avlösa varandra.
Spännande och utmanande för både hotell och besökare, eftersom de enda turister som har någon egentlig anledning att göra sig en omväg till ön Furillen är de som ändå är på väg till Fårö – för oss andra måste det bli Fabriken Furillen som är resan värd.
Och det är den.