En rad Chrysler-modeller ska nu, med en enkel transport över Atlanten, förvandlas till äkta Lancia-bilar, ett av Fiats dottermärken. Först klassiska Voyager, sedan väldiga Chrysler 300C (som blev Thema) och nu Chrysler 200 Convertible, som i Europa och Sverige ska säljas som Lancia Flavia.
Med viss häpnad har vi tidigare noterat att trots att själva strategin känns korkad och som ett brott mot all varumärkesvård, så har resultatet – själva bilarna – inte blivit så tokigt.
Dessvärre gäller det inte Lancia Flavia.
För mig står Italien för känsla, historia, modern teknik och en sista avgörande finess i det mesta, medan USA egentligen står för raka motsatsen: touchen saknas, yta slår alltid djup, allt räknas i storlek och pengar, kvaliteten är underordnad, tekniken ofta gammalmodig.
Därför blir pressmaterialets överord om Flavia en smula svårtuggade:
”Det är den fulländade bilden av The Italian Way of Life, skönheten i den italienska livsstilen, baserad på smak, fantasi, design och förfining.”
Nja, inte riktigt, va?
Inte hittar jag klassisk italiensk design, djärv och dramatisk, i dessa karosslinjer – utan att för den skull säga att bilen är direkt ful.
Lancia Flavia, som bär samma namn som den fina modellen från 1960-talet, är en högst amerikansk bil – en framhjulsdriven Chrysler 200.
Enda skillnaden är emblemet.
Denna äkta Lancia tillverkas i Chryslers fabrik i Michigan, mitt i det amerikanska bilhjärtat.
Men det är egentligen värre än så. Chrysler 200 är nämligen i sin tur en ansiktslyftning på tredje generationen av Chrysler Sebring, som kom 2007, vilket innebär att tekniken redan är lätt ålderstigen.
Sebring var inte heller direkt känd för att leda bilutvecklingen, utan mer för sitt bedrövliga chassi, sina usla köregenskaper och sin hemska interiör.
När ansvaret ska fördelas får vi inte glömma att bilen utvecklades under den tid då Chrysler fortfarande var i allians med tyska Daimler, den biltillverkare som alltid sett sig som tekniskt överlägsen alla andra.
Efter att Fiat, steg för steg, tagit över krisdrabbade Chrysler startade också intensiva återupplivningsförsök av den sjuka amerikanska patienten – med baktanken att med ökad volym bygga en global biljätte.
Det var då idén uppstod om att bara byta namn på Chrysler-modeller och sälja dem i Europa som Lancia. Med Voyager, Thema och Flavia kan Lancia dessutom erbjuda modeller i klasser de annars aldrig kan konkurrera i och möjligen öka sin skrala försäljning på runt 100.000 bilar per år, varav 85 procent i Italien.
Onekligen har Fiat gjort ett tappert försök med Chrysler 200.
Interiören har, precis som i Thema, fått ett rejält lyft och närmar sig europeisk standard.
Men rester av gammal amerikansk teknik gör sig obarmhärtigt påminda, bland annat i byxfickan. Till vilket millennium hör startnyckeln till en Lancia Flavia?
Det går, som sagt, inte att byta verklighet genom att trolla med knäna.
Jag körde från Taormina på slingrande vägar upp till Etna, där röken sakta sipprade upp ur vulkanen. Flavia övertygade inte: styrningen var förfärligt vevig, chassiet understyrde rejält och gick samtidigt tungt och okänsligt i ojämnheterna.
Inte heller knixande i små italienska byar är enkelt med en bil som har en vändradie på 11,6 meter.
Flavia säljs med en enda motor i Europa: fyra cylindrar, 2,4 liter och 170 hk. Också den är tämligen ålderdomlig. Den kommer från GEMA-alliansen, där Chrysler, Mitsubishi och Hyundai samarbetade om diverse motorer, och just den här motorn lanserades första gången 2007.
Tillsammans med den sexväxlade lådan räcker den inte alls till i stigningarna mot Etna (3.330 meter över havet). Ett tryck på gaspedalen får motorn att synnerligen ljudligt varva upp och till slut tar man till möjligheten att växla upp manuellt bara för att få tyst på den.
I USA säljs Chrysler 200 med en ny V6-motor på 3,6 liter och 283 hk. Svårt att förstå varför inte den skulle duga i Europa. Valet av den mindre motorn kan knappast ha med låg förbrukning att göra: den sörplar i sig 0,94 liter per mil i blandad körning.
Prestanda måste anses blygsamma: 0–100 på 10,8 sekunder, toppfart 195 kilometer i timmen.
Tjänstevikten ligger på drygt 1,8 ton, något som kostar både fart och förbrukning.
Men Lancia Flavia är inte bara tung, utan också en mycket lång bil, hela 4,95 meter.
Ändå är innerutrymmena förvånansvärt små. Det går att klämma in vuxna personer i baksätet, förutsatt att de inte har för långa ben.
Däremot framstår bagageutrymmet som något av en gåta. Trots att taket är av tyg tar det i nedfällt skick lika stor plats som ett plåttak, vilket gör att det bara finns 198 liter att lasta bagage i. Om tanken nu är att fyra personer ska färdas i bilen så får de se till att inte packa mycket mer än var sin tandborste.
Om bara två åker och baksätet är blockerat av vindavvisaren blir dock resan mycket behaglig. Det går att ha nedcabbat i motorvägsfart – inne i ”kupén” står luften i stort sett stilla.
Ett plus också för bra garantier i fem år och att utrustningsnivån är hög, med såväl läderklädsel som navigation. Enda möjliga tillval är metalliclack för 8 900 kronor.
Men hellre än att klaga på Flavia vill man ställa frågor om framtiden. Kommer modellerna från Chrysler och Lancia också i framtiden att vara helt identiska, så när som på varumärket? Och hur blir själva bilarna?
Ett litet tips, i all välmening, är att låta ingenjörerna i Turin ta hand om utvecklingen av alla modeller, såväl Chrysler som Lancia. Då kanske de kan hitta fram till skönheten i den italienska livsstilen, baserad på smak, fantasi, design och förfining.