En halvtimmes färd från Slussen vänds blickarna mot en strid ström av flytetyg av alla storlekar, från puttrande skärgårdsbåtar till brutalstora Finlandsfärjor. Lika fascinerande en lugn sommarkväll som vid ruffigare väder och årstider. Vad som på kartan ser ut att vara en ö mitt i Stockholm, ser på plats ut som skärgården, med kala klippor och storskog.
Krogen vet att utnyttja både läget och den korta säsongen som krogen håller öppet. Priserna är inte låga, flera huvudrätter ligger en bra bit över 300 kronor. Tidigare år har maten inte alltid imponerat. Nu visar köket fram ett habilt hantverk och menyn har skapats i samarbete med den tidigare ledaren för kocklandslaget, Gert Klötzke.
Fjäderholmarnas krog går balansgången mellan måstemat som toast Skagen och biff med bea och betydligt roligare nummer. Kaffesotad gravad lax till förrätt är mycket godare än det låter, och en tallrik hemgjorda öcharkuterier är riktigt bra – och vackert presenterad. Några primörbetor – läs kokta rödbetor – är dock väl enkla som vegetariskt alternativ.
Bland huvudrätterna imponerar en bit gös med smak av nässlor och ansjovis bland tillbehören. Svajigare är torsk från Simrishamn som kostar 365 kronor. Den är aptitretande insåld och upplagd med ragu på krusbär, vårlök, rökt fläsk och rödvin – men serveras alldeles för välbakad för att vara acceptabel till priset.
Klimp med den vitlöksdoftande ramslöken är snarare en variant på italienska gnocchi och är både roliga och smakrika. Den obligatoriska ryggbiffen har fått sällskap av friterad färskpotatis och utmärkt bearnaise, men framstår som gjord på trött kött och kanske en välvillig kocks ambition att åtminstone göra något mer intressant än bara vanliga pommes. För 335 kronor hade det behövts lite mer kärlek i köket.
Bland efterrätterna finns några riktiga höjdare, som en djupsvart chokladterrin med glass på färskost, och en god vaniljparfait med karamelliserade havtorn och minimaränger. Mums.
Servicen balanserar väl de olika gästernas behov – vi ser hur större företagssällskap expedieras i rask takt till redan uppgjorda menyval, medan vi som har mer tid att njuta (och slipper prata jobb) får sitta och ta det så lugnt vi önskar. Trots fulla sittningar blir vi dock aldrig bortglömda, och hela tiden trevligt och professionellt bemötta.
Att toalettgolvet senare på kvällen svämmar över av pappershanddukar är dock en plump i protokollet. Det harmonierar inte med finkrogsinramningen.
Vinlistan är fullt godkänd, om än att det gärna skulle få finnas fler intressanta alternativ på glas – även om personalen lyckas hitta bättre droppar bland redan öppnade flaskor i baren.
En sak bara. På frågan ”Vill ni ha vanligt eller mineralvatten?” ska gästen inte behöva räkna med 75 kronor Ramlösa på notan. En kallsup i svallet.