När Oscar Pistorius föddes den 22 november 1986 saknade han vadben och hade bara ett par tår på varje fot. Valet stod mellan rullstol resten av livet och att amputera. Strax innan Oscar Pistorius skulle fylla ett år amputerades hans ben under knäna. Det var hans mor Sheila och hennes positiva inställning som lade grunden till att sonen nu kan bli den första mannen utan ben att tävla i OS.
Oscar Pistorius blev världskänd redan för fem år sedan då han började tävla mot elitlöpare som hade underben och fötter. Den mäktiga friidrottsorganisationen IAAF införde då regel 144.2 som förbjöd alla hjälpmedel, såsom Blade Runners karbonfötter. Man påstod att det fjädrande karbonfibret gav honom en fördel. Detta överklagade Pistorius team till Court of Arbitration for Sport i Lausanne, och trots alla IAAF:s experter som vittnade förlorade jätten kampen. Det var en världsnyhet när David besegrade Goliat.
Di Weekend har exklusivt följt Blade Runner under flera års tid. Vi går tillbaka till tiden just efter den uppmärksammade segern i rättssalen. Det skulle börja med ett träningspass på Pretoriauniversitets idrottsarena, men Oscar Pistorius dyker inte upp. Både tränaren Ampie Louw och agenten Peet van Zyl väntar otåligt. Till slut förstår vi varför han inte dyker upp: Oscar Pistorius håller på att flytta in i sitt nybyggda hus och bär fortfarande lådor. Vi kastar oss i Peet van Zyls bil. Utanför huset råder kaos med flyttlådor och prylar.
”Sorry för röran, men vi har hållit på sedan tidigt i morse.”
En ung man med famnen överlastad av lådor går i förväg genom garaget, i full fart mot köket. Där kortbyxorna tar slut börjar proteserna. Det är Blade Runner. Vi bär snart alla på lådor, det är fastighetsmäklaren som sålde huset, byggherren som byggde det, ett gäng kompisar och så agenten Peet van Zyl.
Huset är gigantiskt med sina 670 kvadratmeter och den blå poolen glimmar på baksidan. Oscar Pistorius lyfter lätt en dubbelmadrass men har lite svårigheter med trappan, bakom går byggherren med en bunt träningsoveraller.
I natt ska Oscar Pistorius sova här för första gången, men de två hundarna har lämnats kvar i det gamla huset.
”Jag tror det blir för stressigt för hundarna här första natten. Men kolla vad vi satt upp i trädgården: elstängsel, så att de inte förstör plantorna.”
Det sitter eltråd runt varje rabatt, i lagom höjd för att stoppa en bulldog och en jack russel med elstötar om de skulle försöka.
”Jag gillar verkligen att ha mitt eget ställe, och det är stort”, säger Oscar Pistorius och slår sig ned i en koskinnsfåtölj.
Mäklaren, en späd kvinna som inte ser ut att vara så mycket äldre än sin kund, överlämnar högtidligt husnyckeln och en flaska rödaktig skumpa poppar i det nya taket. Alla skålar som en enda familj. I dag är det vännerna som är Oscar Pistorius familj. Men när han växte upp var det mamma Sheila som var inspirationen.
”Vi fokuserade aldrig på handikappet i vår familj. När jag vaknade på morgonen sa mamma till min bror att han skulle ta på sig skorna och till mig att ta på mig benen.”
Sheila Pistorius gick bort när Oscar Pistorius bara var 15 år.
En vän kommer och frågar om ett täcke, det ska upp till sängen som den nye husägaren redan drömmer sig bort till.
”Helst ska jag sova tio timmar, om det bara blir åtta så behöver jag egentligen två till på eftermiddagen.”
”Jag hade ju kunnat hyra in en flyttfirma, men jag gillar inte att okända människor packar mina personliga tillhörigheter. Då är det bättre att göra det själv.”
Oscar Pistorius passade på att ge bort en massa saker till välgörenhetsorganisationer i samband med flytten. Tidigare har han delat ut proteser från sin sponsor till landmineoffer i Moçambique. Där ska nu barnen ha chans att göra om Pistorius saga.
”Jag höll på med en massa olika sporter när jag var liten. Det var brottning, boxning, tennis, cricket, fotboll, vattenpolo och så rugby, som jag skadade ett knä av 2003. Jag började med rehabilitering och upptäckte att det var kul att springa.”
Åtta månader senare var han med i handikapp-OS i Aten. Det var något helt nytt, egentligen tyckte unge herr Pistorius bäst om lagsporter. Men han lockades av det individuella i löpningen, att det bara var hans eget fel om det inte gick som planerat.
”Jag hade tänkt att ta mig tillbaka till rugbyn, jag saknade lagkänslan. Men så insåg jag att 400 meter var min grej.”
Fler och fler kompisar strömmar in, alla vill se Oscar Pistorius nya palats. Någon ska iväg och köpa kött att grilla. Två killar kämpar ute i Pretorias kvällskyla med en eld i trädgårdens grillavdelning. Den ser ut som en miniamfiteater med läktare runt om.
”Jag har en massa dricka, bara ni fixar mat”, hojtar Blade Runner.
Han börjar berätta om sina tre par ben. Det är vardagsbenen, som sitter på just nu, med sockor och instuckna i vanliga men sponsrade idrottsskor. Proteserna är hudfärgade och mjuka, så nära riktiga ben man kan komma.
”Sedan har jag mina gymben, de är otroligt starka. Men de är på service just nu, så jag tränar med vardagsbenen”, säger Oscar Pistorius och stoppar ned några fingrar och kliar sig på höger benstump.
”Och så har jag mina Cheetah, de är av karbonfiber och kommer från Island. Men några speciella partyben har jag inte”, säger han och skrattar.
Cheetah är ett annat namn för världens snabbaste landdjur, geparden. Den kan springa mellan 110 och 120 kilometer i timmen.
”Jag ser inte skillnad på handikappad och icke handikappad. Alla som sägs vara normala har sina handikapp på det ena eller det andra sättet. Jag kan göra allt jag vill.”
”Ibland kommer det ungar fram på stan, med stora öppna munnar och undrar. Då säger jag bara att jag heter Oscar och kan göra vad jag vill. Jag blir inte störd av det, utan vill gärna lära folk och har inget emot att vara en ambassadör.”
Oscar Pistorius var bara tio år när han började köra motorcykel. Han hade en bra barndom, var alltid utomhus och höll i gång. Men flytten har slitit på honom. Den här kvällen går han på reservbatteriet, men skiner upp när en söt brunett kommer med hans tandborste och frågar vart den ska.
”Sorry, jag måste duscha, har inte gjort det på hela dagen, och här finns inget varmvatten.”
Han försvinner upp för trappan. Flickan med tandborsten berättar att de har varit oroliga för sin vän. Att Oscar Pistorius varit enormt pressad i samband med rättsprocessen, och att stressen fortfarande sitter kvar. Samtidigt som uppståndelsen kring Blade Runners rättssak pågick flockades sponsorerna och medierna kring löparen. Oscar Pistorius levde också ett fartfyllt liv vid sidan om löparbanan. Det var snabba motorcyklar, bilar och båtar. För något år sedan var han inblandad i en båtolycka. Han skadades svårt och fick flygas med helikopter till sjukhus. Pressen skrev att han kört alldeles för fort.
Det måste vara världens längsta kalldusch; till slut kommer Pistorius nedför trappan igen. Han går i väg mot köket – packar upp några lådor i språnget men har siktet inställt på kylskåpet.
”Bara öl och mjölk, jag är väl en typisk ungkarl”, säger han, men tillägger att han tycker om att laga mat, italienskt är favoriten.
Gänget sitter runt elden i den kalla natten under Afrikas stjärnhimmel. De blir kvar där till halv två. Inne i huset står fortfarande några gigantiska plasmaskärmar ouppackade, och plasten ligger kvar runt de nya motoriserade skinnfåtöljerna.
Dagen efter är det äntligen dags för träning, och vi väntar igen på att Blade Runner ska dyka upp. Agent Peet van Zyl är ständigt i telefon.
”Hej CNN, nej, Oscar kan inte vara med i dag för han är ledig från intervjuer, men det fungerar i morgon. Okej, direktsändning, det kan bara bli efter sponsorsmötet på morgonen men före träning. På kvällen blir det Corriere dello Sport.”
Några fler ringer och en amerikansk radiokanal bokas också in. Tränaren Ampie Louw ruskar på huvudet. Det är för mycket som tar fokus från att bli snabbare på banan.
”Jag har varit med från dag ett. Det var i december 2003 som Oscars far frågade om jag kunde hjälpa till. Jag har ju haft hand om flera handikappade tidigare. Jag gillar dem som är amputerade, det hör du väl på mitt namn” säger Ampie Louw och skrattar.
När Oscar Pistorius kom till Ampie Louw hade han fått en knäskada efter sitt rugbyspel.
”Vi startade träningen i början av 2004, då hade Oscar primitiva ben som han sprang på. De var gjorda av en helikoptertekniker med väldigt hårda blad, helt basic.”
Ampie Louw minns vilken fart Blade Runner fick på de där benen och såg genast vilken potential de hade.
Problemet var att Blade Runner inte kunde starta från startblocken, vilket han förlorade en halv sekund på. Det var problem med balansen. När de isländska fjäderfötterna, Cheetah, kom och balansen förbättrades blev tiderna också mycket bättre. Fast det tog tre månaders hårdträning med Ampie Louw innan Oscar Pistorius kom upp ur startblocken.
”Oscar gillar inte längre lopp, när han sprang 800 så dog han nästan. Energidistributitionen är annorlunda jämfört med en person som är normalbyggd. Oscar har klart mindre mängd blod, det fattas många muskler och knäna är mindre utvecklade. Dessutom kan hans hjärna inte heller få kontakt med fötterna. Han har bara ett slags känsla av sina Cheetah”, berättar Ampie Louw.
”Han kan inte starta ett lopp för snabbt, för då förbränner han för mycket energi och sedan kommer mjölksyran och äter upp honom. Det krävs en mycket speciell person att starta långsamt och se alla andra dra ifrån och sedan kunna komma tillbaka”, säger Ampie Louw allvarligt.
”Det är så här, jag har varit tränare i drygt 30 år, men jag säger bara om honom: A champ is born!”
Enligt tränaren blev alla på IAAF förskräckta när Blade Runner började kvalificera sig till de stora tävlingarna.
”De klarade inte av en skolpojke från Sydafrika utan ben som kunde springa fort. Men en sak är säker, att för varje eventuell fördel han får av sina Cheetah kan jag nämna fyra nackdelar.”
OS-året 2012 är Oscar Pistorius är tillbaka på jorden igen. Det blåser en stark vind från Indiska oceanen. Han ska springa sydafrikanska mästerskapen i Port Elizabeth. Han sitter på banan och tar på sig sina kolfiberben. Drar strumpor över benstumparna innan han stoppar i dem i Cheetahs. Han ser ut att vara i mycket bättre trim nu än när han flyttade in i sitt nya hus.
Agenten Peet van Zyl i exklusiva modekläder, med gråare hår och som alltid telefonen intill örat, sitter på läktaren. Likaså tränaren Ampie Louw.
”Jag tror att han når semifinalen i OS. Men målet är finalen. Enligt internationella regler är han redan kvalificerad, men Sydafrika har gjort specialregler för honom” säger Ampie Louw.
”Jag har fått bort hans babyfett nu. Oscar följer en speciell diet, vi mäter allt fett i maten och kollar precis vad han ätit när det har gått bra på banan. Det blir mycket kyckling, broccoli och en del tillskott. Ja, det är testat en miljon gånger, så att det inte är några förbjudna ämnen i det.”
Oscar Pistorius twittrar ibland om vad han äter, inget socker över huvud taget, eller att han en lunch åt fem kokta äggvitor.
”Det är ett hårt jobb som tagit bort 15 kilo, och i vilket fall som helst så kommer han att springa stafetten i OS. Nu har han lämnat livet i den snabba filen vid sidan om löparbanan. Oscar har sålt sin motorcykel och båt och kör vanlig bil”, säger agenten Peet van Zyl.
Medan Blade Runner tillryggalägger meter efter meter på banan plockar agenten in sponsorer. Franska modemärket Thierry Mugler bestämde sig för att utse ett kvinnligt och ett manligt ansikte för sin reklam. De valde skådespelerskan Eva Mendes och Oscar Pistorius. Listan med världskända namn bland sponsorerna är lång. Men allt ska omförhandlas efter OS.
”Företag och organisationer över hela världen hör av sig, de vill bli sponsorer eller att han ska komma och hålla tal. I exempelvis Indien är handikappidrott och handikappfrågor jättestora. Sedan har vi alla tv-program och alla andra förfrågningar från medier. Vi säger nej till nästan alla”, säger Peet van Zyl.
Oscar Pistorius har sprungit klart, han står och pustar ut med vardagsbenen på sig. Vinden svalkar den svettiga kroppen.
”Jag tycker att uppladdningen inför OS i London går bra, jag måste bara hitta rätta rytmen. Det blir mycket resande framöver. Jag kommer inte hem förrän i september igen.”
Han berättar för Di Weekend hur det känns att springa ett 400-meterslopp.
”Jag håller igen första halvan, den ligger på runt 24 sekunder, sedan ökar jag farten och sista halvan ligger runt 23. Jag mår hemskt dåligt efteråt, är fruktansvärt trött. Ibland blöder det också på baksidan av benen. Det är alltid svett och tårar.”