Bank of England väntas hinna före. Vid mötet den 7 juni röstades de som ville utöka den brittiska centralbankens stödköp av statspapper, däribland chefen Mervyn King, ned med minsta möjliga marginal. Om ingen dramatisk förbättring sker före julimötet är det sannolikt att stödköpsprogrammet utökas då.
Varken Fed eller Bank of England kan göra så mycket mer med själva räntan. Fed:s styrränta ligger på 0-0,25 procent och BoE:s på 0,5 procent. Den europeiska centralbanken ECB däremot har med en styrränta på 1,00 procent utrymme att sänka.
Med tanke på den allt svagare ekonomin i regionen, med torsdagens preliminära inköpschefsindex för juni som den senaste signalen, talar mycket för att en sänkning kommer vid julimötet. ECB spelar dock ett politiskt spel med EMU:s ledare och är ovillig att göra mer innan politikerna tar krafttag. Frågan är om det går att hålla emot. ECB-chefen Mario Draghi sa nyligen att det inte finns något inflationshot i något av medlemsländerna.
I Kina har centralbanken redan börjat agera. Efter att ha sänkt bankernas reservkrav i ett par omgångar under våren genomförde PBOC i början av juni den första reguljära räntesänkningen sedan 2008. Orsaken är den svagare ekonomiska utvecklingen under våren och en sjunkande inflationstakt.
Bland andra centralbanker vars nästa steg väntas bli en sänkning finns exempelvis den indiska, den taiwanesiska och den brasilianska.
Danmarks centralbank, som under våren i två omgångar sänkt räntan till 0,45 procent, leker med tanken på att ta räntepolitiken till nya extremer. Chefen Nils Bernstein har sagt att det negativ styrränta inte är någon omöjlighet att och att det är ett verktyg centralbanken kan tänkas ta till.
Den sammantagna bilden är att en ny global våg av penningpolitiska lättnader är på väg. Chansen är större att de ger positiv effekt i tillväxtländerna, där styrräntorna ligger högre, än i de rika länderna, där centralbankerna redan agerat kraftfullt.
På sikt finns en risk att de breda och kraftiga stimulanserna bygger upp ett inflationstryck. Det kan mycket väl vara vad åtminstone vissa beslutsfattare hoppas på, som ett sätt att få bukt med västvärldens skuldberg.
Men på medellång sikt dominerar snarare risken för deflation, det vill säga allmänt sjunkande priser. Tillsammans med hög arbetslöshet och i många fall anemisk tillväxt gör det att centralbankerna inte har så mycket att välja på.