Efter 17 år som politisk ledare står Saint-Barthélemys starke man på höjden av sin makt. 2007 drev han igenom ökat självstyre och från och med 2012 har den lilla ön formellt lämnat Europeiska unionen. Han kan numera kalla sig president av Saint-Barthélemy.Vid senaste valet fick hans parti 72 procent av rösterna.
Under sina år vid makten har Bruno Magras varit med och skapat Västindiens mest välpolerade pärla. Men de senaste åren har präglats av en oro för Saint- Barthélemys själ och hotet mot en av öns heligaste platser. Frågan är om det skadat Bruno Magras ställning. Det är bara timmar tills folkets dom över presidenten faller.
Minibussen svänger in på en parkering ett par kilometer från Anse de Grande Saline, en av öns få obebyggda stränder. Bussens sida pryds av Easytime Guided Tours logotyp. Hélène Bernier, en späd företagare och lokal miljökämpe vars hud bär tydlig prägel av den karibiska solen, kliver ur bussen. Hon byter bil. Förra gången hon körde hela vägen fram och parkerade bussen på parkeringen invid Saline Beach fick hon däcken sönderskurna. Fram till dess hade hoten varit muntliga.
Tillsammans med Di Weekends reporter kör hon den sista biten. På parkeringen möter vi två poliser. De verkar se rakt igenom oss.
”Den äldre polisen var den som kom till mitt kontor och sa att de måste gå igenom alla mina papper. Han hävdade att allt inte verkade stå rätt till. När jag frågade vem som skickat honom sa han presidentens sekretariat. Två gånger granskades min firma. Men jag hade ordning på allt”, säger Hélène Bernier när vi går uppför stigen mot sanddynerna.
Den forna svenska kolonin Saint-Barthélemy, som införskaffades av Gustav III, förde länge en sömnig tillvaro i den franska republikens periferi. 1945 landade det första flygplanet på ön. 1957 byggde den amerikanske miljardären David Rockefeller en villa ritad av Frank Lloyd Wright på öns nordvästra spets.
Så småningom byggdes öns första hotell, Eden Rock, och okända Saint-Barthélemy, som är lika stor som Visingsö, blev en alltmer populär tillflyktsort för kändisar. En viss Suzy Schmidt, som tog in på hotellet, visade sig vara den svårfångade Greta Garbo. Saint-Barthélemy var idealiskt för stjärnor som ville semestra i lugn och ro.
Samtidigt fortsatte den gamla piratön att vara ett populärt smugglarnäste. Långt in på 1970-talet var el och färskvatten en lyx och många öbor sökte sig till andra öar för att hitta arbete. På 1980-talet började Saint-Barthélemy med sina många öde paradisiska stränder etablera sig som en lyxdestination. Turismen blev invånarnas huvudsakliga brödföda.
Skådespelaren Steve Martin var en av många välbemedlade amerikaner som byggde hus på ön. Inga vräkiga fyravåningspalats tilläts dock. Saint-Barthélemy är i dag Västindiens svar på Singapore. Här är rent och snyggt och brottsligheten är obefintlig. Landningsbanan är fortfarande tillräckligt kort för att hålla massturismen borta. Av Saint-Barthélemys 32 hotell har bara tre fler än 40 rum. Huvudstaden Gustavia har trots expansionen behållit sin karibiska charm, med låga hus med enhetliga röda tak.
Men runt om på ön byggs det. För mycket, anser de flesta som Di Weekend talar med. Åren 1982–2008 trefaldigades antalet invånare till 8.673. Med öns stigande popularitet har tomtpriserna rusat i höjden. Och den som äger en villa som faller burgna besökare i smaken kan under högsäsong hyra ut den för en kvarts miljon kronor per vecka. Följden har blivit att tomter säljs och bebyggs. Markägare som inte säljer sin mark anlägger hus för uthyrning.
Flera byggprojekt har lämnat ärr i miljön. Men det var inte förrän den amerikanske hotellmagnaten André Balazs planer på att bygga 40 bungalower vid skyddade Saline Beach avslöjades som den stora reaktionen kom. Hélène Bernier är övertygad om att Bruno Magras lovat amerikanen att ta bort byggförbudet kring Saline.
”När jag frågade André Balazs svarade han att regeringen hade lovat honom att göra nödvändiga ändringar så att han kunde få byggtillstånd”, säger hon.
Saline är verkligen en vacker strand. Hélène Bernier kallar den för en av de sista i sitt slag.
”Att bygga ett hotell här vore att döda Saint-Barthélemy”, säger hon och gräver lite i den mjuka sanden med tårna.
Hotellplanerna fick henne att starta ett upprop. Nästan 2.000 personer skrev under en protestlista, men Hélène Bernier hävdar att betydligt fler av öns knappt 9.000 invånare var emot hotellprojektet.
”När jag samlade in underskrifter förvånades jag över att folk är rädda för Bruno. Många sa att de inte vill ha något hotell, men ville inte skriva under då de fruktade att det skulle slå tillbaka mot dem om de senare skulle behöva ansöka om till exempel bygglov från kommunen”, säger hon.
Nu verkar det inte blir något hotell vid Saline. Det sägs att tv-profilen David Letterman, musikern Jimmy Buffet och Yahoogrundaren Jerry Yang, som alla har hus på ön, ringde Bruno Magras och sa att det inte gick för sig att bygga vid Saline.
Bruno Magras avfärdar alla anklagelser.
”Det är bara snack. André Balazs och många andra vill bygga överallt. Vi lyssnade på honom, men det betyder inte att vi säger ja. 1998 var jag den som såg till att det blev byggförbud på området kring Saline. En av mina politiska motståndare såg en möjlighet. Vi får se hur många röster han får i kväll”, säger Bruno Magras och skrattar kort.
Per Johansson är en av cirka tio svenskar som bor på Saint-Barthélemy. Han är en av ägarna till ett varv på ön. För cirka tio år sedan köpte han tillsammans med andra svenskar en tomt nära stranden Gouverneur vid öns sydkust. Där bygger de nu en villa, inte långt från oligarken Roman Abramovitjs hus. När ryssen för tre år sedan lade upp nästan 90 miljoner dollar, motsvarande cirka 640 Mkr, för egendomen var det enligt Wall Street Journal ett av världens dyraste privata husköp.
Svenskarna lär få åtskilliga miljoner euro för sitt hus när de säljer. Per Johansson förstår delvis dem som tycker att det byggs för mycket på Saint-Barthélemy och är rädda för att ön ska förvandlas till ett tättbebyggt Monaco.
”Men det finns fortfarande väldigt mycket mark kvar att bygga på. Det är inte alls lika tättbebyggt som Monaco”, säger Per Johansson, som för första gången ska rösta på Saint-Barthélemy.
Han är nöjd med hur Bruno Magras och hans parti styr, även om han säger att det kan bli lite enmansshow ibland.
Det delas årligen ut cirka 100–150 bygg- och renoveringstillstånd på Saint-Barthélemy. Med expansionen ökar antalet bilar. Enligt Hélène Bernier finns nu 10.000 på ön. Och även om trafiksituationen är långt ifrån lika ansträngd som på grannön Saint-Martin gnisslas det bland öborna.
”Ön klarar inte all trafik. Och folk har jättestora bilar. På Bermuda får man bara ha en bil per person och fordonens storlek är begränsad. Jag har föreslagit att man bara får skaffa en ny bil om man skrotar en annan”, säger den svenske finansmannen Tomas Fischer, som har ett hus inte långt från familjen Rockefellers pionjärbygge.
I en av lokaltidningarna finns ett par dagar före valet en helsidesannons där det propageras för en ny väg runt Gustavia och en parkering med plats för 300 bilar några steg från två av stadens byggnader från svensktiden.
”Det leder bara till fler bilar”, säger Tomas Fischer.
Han hyrde på 1990-talet ett annat av de hus som fortfarande finns kvar sedan svensktiden, i folkmun kallat Le Brigantine. Det är en praktfull byggnad med bottenvåning av sten och övervåning i trä. Det liknar de göteborgska landshövdingehusen och är ett bra exempel på hur de förnämsta köpmanshusen såg ut under Gustavias svenska storhetstid.
Ägarna, Sveriges konsul Dantes Magras och hans familj, har själva bekostat renovering och bett att få det klassificerat som byggnadsminne. Deras dotter Lisa Magras och hennes pojkvän driver nu ett pensionat i Le Brigantine.
Lisa Magras är 27 år gammal och har studerat i både Frankrike och Sverige. Som utbildad arkeolog har hon engagerat sig i öns museum. Hon är orolig för att Saint-Barthélemys kulturarv är på väg att försvinna i tillväxtivern.
”Det är inte bara rika amerikaner som river öns gamla hus – även de som bott här i generationer gör det. Folk ser inte värdet i det ga
mla”, säger hon.
Lisa Magras tror att politikerna måste börja skydda äldre privatägda byggnader.
”Men regeringen har andra prioriteringar: Hälsa, säkerhet och så vidare. Kulturarvet kommer aldrig att prioriteras, men det är kanske inte unikt för Saint-Barthélemy.”
Hon nämner det gamla tullhuset från svensktiden. Det har fått förfalla och stora delar revs för ett par år sedan.
”Byggnaden tillhör kommunen. Där har man ingen aning om det lokala kulturarvet. Kommunen ska bygga upp det igen, men de vet inte hur man gör det på rätt sätt. Man använder helt andra tekniker nu, som betong med träpanel. Husets själ är förlorad. Det är en fråga om kunskap och väldigt svårt att förklara. Det är få på ön som förstår vad kulturarvet är”, säger Lisa Magras uppgivet.
De franska myndigheterna har frågat museigruppen om den vill göra en vetenskaplig inventering av öns byggnader för att säkra kulturarvet. Men det är ett omfattande arbete och några pengar finns inte.
”Det borde inte vara upp till enskilda individer. Regeringen borde ta sitt ansvar. Det behövs en vetenskaplig genomgång för att regeringen ska kunna besluta om k-märkning. Jag skulle vilja, men det är komplicerat och tar tid.”
Lisa Magras ska diskutera uppdraget med sina museivänner.
Bruno Magras förefaller ha tagit intryck av debatten. Han säger att nya byggförbud kommer att bromsa utvecklingen och att 9.000 invånare är en lagom nivå. Men han tycker inte att myndigheterna ska hindra dem som vill bygga.
”Vi kan kräva att man följer vissa arkitektoniska regler. Men byggandet kommer inte att sluta. Där det är tillåtet kommer det att byggas.”
”Exploateringen har varit väldigt viktig. Men nu måste vi fråga oss hur långt vi kan gå utan att kapa grenen vi sitter på. Vi vill att turisterna kommer tillbaka samtidigt som vi kan skapa arbetstillfällen och låta de unga ha hus här.”
Och idén att låta regeringen skydda privata byggnader med kulturhistoriskt värde avfärdar han.
”Då lägger vi oss i det privata. Om vi minskar fastigheternas värde slår de ihjäl oss på gatan. Det är politiskt väldigt svårt att förklara för folk att deras möjligheter begränsas.”
Saint-Barthélemy hotas inte av tillväxten. Ön kommer även i framtiden att vara bättre än alla andra, slår presidenten fast.
”Saint-Barthélemy kommer att vara säkrare och renare. Den lokala arkitekturen kommer att vara mer respekterad här än på andra öar i Västindien. Du kommer inte att se hus med 400 rum, taken ska följa vår rådande stil och byggnaderna vara väl underhållna. Så det är inga problem.”
Hélène Bernier anser att Saint-Barthélemys utveckling styrs av girighet. Hon räknar med att Bruno Magras parti vinner valet.
”Men jag hoppas att vi får en stark opposition. Annars blir det fler bilar, mer byggande och mer betong. Mer, mer, mer – åter 150 nya byggtillstånd per år om Bruno får fortsätta dominera.”
När den smådisiga valdagen går mot natt står det klart att stödet för Bruno Magras har ökat. Hans parti får 73,78 procent av rösterna.
FAKTA: Gustavia var Sveriges femte största stad
I 94 år tillhörde den västindiska ön Saint-Barthélemy Sverige. Under en period lyckades svenskarna få den lilla bergiga ön att blomstra, men det slutade med att de fick åka hem med svansen mellan benen. Trots det vårdas det svenska arvet.
Efter att ha förlorat besittningar i Nordamerika och Afrika i mitten av 1600-talet stod Sverige utan land utanför Europa. Kung Gustav III såg hur Danmark tjänade pengar på sin västindiska koloni Saint Thomas. Efter att ha försökt förhandla sig till sig Tobago och Puerto Rico slutade det med att Frankrikes kung Ludvig XVI i juli 1784 avstod Saint-Barthélemy i utbyte mot handelsrättigheter i Göteborg.
Efter tre månaders segling lämnade den 7 mars 1785 de första svenskarna fregatten Sprengporten och steg i land. Klockan 11.00 överlämnade fransmännen formellt ön till svenskarna.
Det som mötte kommendanten, amiralitetspredikanten, läkaren och de andra svenskarna var knappast vad de hoppats. Ön saknade vägar och färskvatten, och mycket lite av marken var odlingsbar. Att fransmännen avstått ön i det karibiska pärlbandets norra avkrok framstod som logiskt.
Hemma i Sverige tog regeringen fasta på rapporterna om att handel sannolikt var det bästa för den nya kolonin och ön förklarades i september 1785 för frihamn. Västindiska kompaniet, med Gustav III som storägare, bildades för att sköta detta. Ett av kompaniets privilegier var att bedriva slavhandel mellan Afrika och Västindien.
Vägar, byggnader och tre fort, Gustaf, Karl och Oscar, byggdes. Och trots att sjörövare härjade i vattnen och andra nationers krigsfartyg då och då hotade lyckades svenskarna få fart på ön. Huvudstaden, som efter kungen döpts till Gustavia, blomstrade. År 1800 hade den 5.000 invånare vilket gjorde den till Sveriges femte största stad.
I mitten av 1800-talet hade den svenska lyckan vänt. När Karl XIV Johan dog 1844 tog Oscar I över tronen. Han tyckte att Saint-Barthélemy skulle säljas, då ön inte levererade några större vinster. Men det var svåra tider i området och någon köpare stod inte att finna. Torka, bränder och orkaner härjade och 1868 började Sverige förhandla med USA om att sälja ön. Efter flera misslyckade förhandlingar med olika länder förbarmade sig Frankrike över Saint-Barthélemy. Den 16 mars 1878 hissades trikoloren och Sveriges västindiska äventyr var slut.
Det svenska arvet vårdas fortfarande, det tydligaste exemplet är skyltarna med svenska gatunamn i Gustavia. Öns vapen pryds av tre svenska kungakronor.
Källor: När svenskarna upptäckte världen, Alf Åberg, Saint-Barthélemysällskapets hemsida, History of Saint-Barthélemy, Gustavias turistbyrå.