Jag åkte från helvetet i Bossangoa, till paradiset i Bouar. Jag hade suttit vid familjernas eldar i Bossangoa och ställt mina frågor om deras eländiga tillvaro, och undrat varför jag inte kände mig mer berörd. Övergivna syskonskaror, tiggande barn, en tillvaro där skolan och leken bara är en önskedröm - det borde kännas mer, tyckte jag. I stället kändes det bara overkligt.
Efter sju timmars bilresa på en sönderkörd väg svängde bilen in genom grindarna till Astrid Lindgrens barnby och rena, friska och glada barn välkomnade mig med sång. De hade humor och lite jäklar anamma - sånt man bara kan kosta på sig när ens mest basala behov kan tas för givna. Och det blev plötsligt så enkelt: Det är ju så här det ska vara.
Jag har känt frustration över att det familjehus vi samlar in pengar till (klicka här för att stödja Rosa Huset) ändå bara rymmer tio barn, och hela barnbyn bara 120 barn. Jämfört med det antal barn i Centralafrikanska republiken som faktiskt skulle behöva bo i en barnby kändes det för futtigt, nästan stressande: "Vi borde göra mer, hjälpa fler".
Jag känner inte så längre. Vi kan inte hjälpa alla, men de vi hjälper bör vi hjälpa ordentligt och ge en bra grund för framtiden. Det handlar ”bara” om det vi vill ge våra egna barn – ett bra liv.
För i Rosa Huset kommer det att finnas en mamma som lagar mat, det kommer att vara rent och städat, det kommer att finnas sängar med myggnät som skyddar mot malaria, det kommer att finnas ett fåtal men högt älskade och väl omhändertagna leksaker.
Flickorna i familjen som ska bo där kommer att sitta på trappen och grimaserande få sitt hår flätat en gång i veckan. Barnen kommer att springa hem från skolan med sina krittavlor i famnen och visa sin mamma vad de har lärt sig i dag.
Det kommer att finnas utrymme för drömmar, och förhoppningar. Det kanske bor en blivande brandman i Rosa Huset, eller Centralafrikanska republikens första kvinnliga president. Sjukdomar kommer att kureras utan större dramatik, kanske räcker det med en antibiotikakur och en sval hand på en febrig panna. Någon som aldrig tidigare känt sig älskad kanske så småningom repar mod och vågar bli kär, bilda egen familj.
Det är så det ska vara.
Vill du också hjälpa till att bygga Rosa Huset? Vi tar tacksamt emot ditt bidrag, stort som litet.
För privatpersoner - klicka här för att ge ditt bidrag.
För företagsdonationer - klicka här.
