Pia Nilsson och Eva Gottfridsdotter Nilsson i Fondbolagens förening tycker att premiepensionssystemet är värt att bevara. Det tycker vi också.
I debattartikeln (Di Debatt 25/5) har däremot Pia Nilsson och Eva Gottfridsdotter Nilsson direkt fel när det gäller avkastningen. Det är inte en myt att soffliggarna har klarat sig bättre än de som har varit aktiva på fondtorget.
I april 2012 hade det statliga icke-valsalternativet gett 14,4 procents avkastning sedan starten 2000, medan de privata fonderna hade gett 3,9 procent. Det är en skillnad på mer än 10 procentenheter. I de här sammanhangen en avsevärd skillnad.
Med 800 fonder på fondtorget är det inte konstigt att några har gått bättre än Sjunde AP-fonden. Men vad artikelförfattarna inte säger är att det är betydligt fler privata fonder som har gått sämre än Sjunde AP-fonden. Och i slutänden står spararen inför valet att ge sig ut på fondtorget eller avstå.
Det enda rådet de behöver i den situationen är: börja byta fonder om du är road och har tid. Annars är det bättre att låta bli. Det är nämligen mer sannolikt att du sänker avkastningen än att du höjer den.
Premiepensionssystemet har ett fantastiskt utbud för alla som har kapitalförvaltning som hobby, men det är en mindre del av befolkningen som känner på det viset. För resten av svenskarna finns ett begränsat engagemang för premiepensionen. Som Fondbolagens förening konstaterar
i sin undersökning anser mindre än hälften av svenska folket att de har tillräckliga kunskaper. Denna stora grupp bör systemet anpassas för.
Att förmå spararna att köpa mer premiepensionsrådgivning skulle snarare förvärra än förbättra situationen. Svenskarnas besparingar skulle på grund av ytterligare avgifter bli ännu mindre på ålderns höst. Därmed undergräver rådgivarna systemets legitimitet.
För att bevara systemet är det centrala i stället att minimera antalet oupplysta val. Att någon tar ovanligt hög risk eller låg risk går inte att säga så mycket om, så länge personen är medveten om vad den gör och är beredd att ta konsekvenserna av sina val. När människor däremot försätts i en valsituation de inte kan hantera har systemet misslyckats.
Det avgörande är att bara de som har förutsättningar att vara aktiva på fondtorget, är det. Och att de som är aktiva får en realistisk bild av avkastningsmöjligheterna. Sedan kan bättre riskspridning i spararnas portföljer genom ett krav på minst tre fonder och automatiska omval vart tredje år för passiva sparare på fondtorget, bidra till färre felval.
Ensidigt fokus på att maximera valmöjligheterna gynnar varken systemet eller svenskarnas pensioner.