På italienska står D.O.C. för Denominazione origine controlla. Det är en kvalitetsbeteckning för italienska viner men också för ost och andra livsmedel. Över huvud taget är det bra att kunna lite italienska på D.O.C., för att kunna byta några ord med åtminstone en av servitörerna. Det ökar autenticiteten, känslan av att befinna sig på en lite bättre krog i Rom eller Venedig.
Divino har fått en ansiktslyftning, en rätt sober interiör har konverterats till en mer traditionell. Nu är det mindre av design och mer av hemtrevnad, till och med en kollektion tallrikar är uppsatta på väggen.
Det är mer lyckat än man kan tro med vitmålade stolar i rokokostil och en lite svulstig spegel på ena kortväggen. Karlavägens storstadspuls genom panoramafönstren finns förstås kvar och är en bra kontrast. Den här kvällen hörs Herbie Hancocks melodiska jazztoner på piano och en för oss okänd sångerska i ljudslingan. Som taffelmusik är det inte alls påträngande utan näst intill perfekt.
Precis som på bättre italienska matställen är det vita dukar på borden och vi vågar påstå att servicen är mer personlig här än på flera italienska restauranger där vi ätit, åtminstone i turistkvarter. När det gäller vin verkar vår servitör veta vad hon pratar om. Vinet från Toscana är till exempel utmärkt till både anka och kalv.
Som gäst känner man sig välkommen på D.O.C. – från aptitretaren äggskum på grädde, pancetta, gräslök och olivolja till dessertens lakritsglass.
På italienskt vis finns antipasti, primi piatti och secondi på matsedeln.
Det märks goda föresatser för maten, men dessvärre är den ojämn. En lovvärd ambition till gourmetmat slår ibland över i tråkighet och kanske är det så att D.O.C.:s köksmästare lurats in i finhetsfälla. Det skulle vara kul med mer av kvalificerade pastarätter på menyn, mer av det rustika italienska köket på hög nivå, för att känslan av Italien ska blomma ut på tallrikarna.
Förrätten capasanta är halstrade pilgrimsmusslor, en fänkålsröra och en klick forellrom. Intrycket är okonstlat och det är en mild och aromatisk rätt.
Fegato d’anatra betyder anklever, en klassiskt entré. På D.O.C. serveras den med finriven pistage och några klickar aprikoskräm som bryter fint.
Mellanrätten tortellini är till storleken som en lite generös förrätt, en pasta fylld med hummerkräm och smaksatt med vanilj. Smaken är pikant finstämd och som tillbehör bjuds en liten hummerklo. Över allt hälls ostronmousseline. Trots en märkbar föresats är det hela ganska tamt.
På italienska betyder vitello kalv. En av huvudrätterna på D.O.C. består av några skivor kalvytterfilé, en tunn sås på marsalavin och en mjäll polenta. Köttet är saftigt och rosa, men ändå lyfter inte rätten. Som tillbehör serveras en bit stekt anklever.
Spädgris är däremot en toppenrätt. Här handlar det om bringa långsamt tillagad i ugnen över natten. Resultatet blir en knaprig yta och underbar smak av griskött. Därtill serveras en kind i en finstämd tryffelsås och polenta. Rätten efterlämnar ett smakminne som sitter kvar länge.
Helgeflundran anländer med en risotto gjord på pärlgryn med ganska mycket parmesan och lite parmaskinka. Det är flera milda smaker inklusive den mjälla fisken. Det enda som saknas är ett uns krispighet på ytan.
På D.O.C. betyder anka några rosa skivor av bröstkött som serveras med kokta päron och knapriga hasselnötter. Det borde vara raffinerat enkelt, men ljust kött och en ljus frukt blir ingen särskilt spännande kombination.
Det blir genast bättre när desserten lamponi, som betyder hallon, anländer. Det är en välsmakande hallonmousse och en pikant lakritsglass.