I ett större perspektiv konstaterar ekonomen Sandro Scocco på tankesmedjan Global Utmaning:
”Storleken på den offentliga sektorn och offentlig välfärdsproduktion är rent matematiskt en stark omfördelande kraft, men använder vi dem så? Nja, samhällena i Västeuropa har de senaste 25 åren valt att i mindre utsträckning göra detta. Det är en tydlig trend.”
Inom vård, skola och omsorg har alliansregeringen torgfört valfrihet som ledord. Metoden har varit privatisering med ökad effektivitet och lägre kostnader som förväntat resultat. Hur valfriheten har påverkat samhällsnytta och kvalitet i stort är det dock ingen som vet.
”Ett av de stora problemen med valfrihetsreformerna är att politiker underskattar folks kostnader för att hålla sig informerade. I stället gör folk som man alltid har gjort. Människor reagerar inte på de tänkta incitamenten. Då fungerar inte systemet”, säger Sandro Scocco.
Nu börjar rapportböcker om välfärdens tillbakagång dyka upp, som SvD-journalisten Joel Dahlbergs Pensionsbluffen. Journalisten Rebecka Bohlin tar ett vidare grepp och skriver om Europas fattiga arbetarklass i De osynliga.
Vinterns larm och debatter – Caremaskandalen, sjukförsäkringarna, a-kassan –sätter ett frågetecken för välfärden, den som åtminstone i våra egna ögon är ett svenskt särdrag. Ordet fattiglinjen, som parafras på arbetslinjen, har börjat dyka upp på oppositionens vänsterkant. I medierna ställs enskilda öden mot regeringens politik och i grunden ideologiska föreställningar.
Under en vecka i februari dominerades nyhetsflödet av a-kassan. 120.000 arbetslösa, två av tre, får ingen ersättning alls från kassan utan är hänvisade till familjen eller socialbidrag, en fördubbling jämfört med våren 2006. En orsak är kraftigt höjda avgifter till de fackligt administrerade men delvis statligt finansierade a-kassorna, vilket har inneburit färre medlemmar.
Nyligen kom Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen i Sverige. Rapporten, som speglar utvecklingen till och med 2009, visar att antalet barn i fattigdom ökade från 11,5 procent 2008 till 13 procent 2009. Totalt handlade det om 248.000 svenska barn 2009.
En mörk bild tonar fram, men speglar den sanningen? Handlar allt det här om att välfärdssamhället krackelerar eller klarar social- och sjukförsäkringar att hålla fattigdomen borta, alternativt hålla uppe en hygglig standard för dem som berörs?
Föga överraskande ligger svaret i politikernas händer. Och Försäkringskassans analys- och prognoschef Laura Hartman gör klart att avsikten är att socialförsäkringar till sin natur ska vara tidsbegränsade.
”Syftet är att ge skydd mot tillfälligt bortfall av inkomst. Vad gäller ersättningsnivåerna finns en rätt svår och i högsta grad politisk avvägning mellan å ena sidan trygghet, alltså ersättning vid inkomstbortfall, och å andra drivkrafter till arbetet.”
Forskning från till exempel ILO, Internationella arbetstagarorganisationen, och OECD är entydig: omfattande trygghetssystem klarar att hålla levnadsnivån uppe. Länder med större sociala transfereringar mellan rika och fattigare har mindre fattigdom. Länder som lägger mer pengar på olika arbetslöshetsförsäkringar klarar att ge stöd åt även de minst ekonomiskt gynnade 20 procenten av befolkningen.
Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, har skillnaderna i inkomster i Sverige ökat kraftigt de senaste åren. Sådant som jobbskatteavdrag ger förstås mer pengar i plånboken för dem som arbetar. Kapitalinkomster har ökat i betydelse och tillfaller en gynnad tiondel av befolkningen.
Samhällets skyddsnät har blivit relativt sett mindre värt, ibland även i reda pengar. A-kassan är ett tydligt exempel. Ett par decennier tillbaka var den effektiva ersättningsnivån 80 procent av lönen. I dag handlar det om 50 procent.
Snarare än alliansregeringens politik ser Joakim Palme åren i början av 1990-talet som start för en kursändring för välfärden. Då öppnades den för privat ägande och blev en tjänstesektor bland andra.
”Det fick inte så dramatiska konsekvenser på kort sikt. I ett längre perspektiv har det förskjutit intresset inom åtminstone en del av svensk ekonomi.”
Joakim Palme svarar både ja och nej på frågan om välfärden har förmåga att leva upp till sin egentliga innebörd. Han tycker att sjukförsäkringen fungerar mot fattigdom, åtminstone så länge sjukpenningen betalas ut. För dem som inte ansluter sig till en inkomstrelaterad a-kassa återstår bara en grundersättning, som inte räcker för att komma bort från fattigdom, enligt Joakim Palme.
”Det har skett dramatiska förändringar av både a-kassa och sjukförsäkring under den nuvarande regeringen. Den har tryckt ned nivåerna genom att sänka taken från 10 basbelopp till 7,5 i sjukpenningen och hålla nere högsta beloppet i a-kassan. Dessutom är den högre ersättningen för den längre perioden i a-kassan borta”, säger han.
Nu ligger taket i sjukförsäkringen på vad en metallarbetare tjänar, cirka 25.000 kronor i månaden. De med inkomster däröver är beroende av kollektivavtal eller privata försäkringar för att få ett rimligt skydd vid till exempel sjukdom.
”Detta är en politisk fråga. Privata och kollektivavtalade försäkringar innebär troligen större inflytande för individen. Å ena sidan innebär det att inte alla får samma försäkringar. Det blir större skillnad mellan grupper och individer. Å andra sidan kan ett mer skattefinansierat system innebära ett likartat försäkringsskydd och att staten behåller sitt grepp över välfärdens innehåll, något som kan upplevas som stelbent”, säger Laura Hartman.
För en urban medelklass – om den ens har koll på regler och nivåer – ter sig den statliga sjukförsäkringen som i snålaste laget. Den som till exempel tjänar 50.000 kronor i månaden är knappast nöjd med hälften från Försäkringskassan om sjukdomen är framme. Då gäller det att ha en facklig eller privat tilläggsförsäkring, och gärna rejält med pengar på banken.
I själva verket lever Stockholms, Göteborgs och Malmös belånande bostadsrättsinnehavare och villaägare kanske farligare än de tror.
”I dag täcks inte ens de duktigaste yrkesarbetarna av statens försäkringar. Jag tycker att de borde täcka mycket mer. En arbetslöshetsförsäkring som inte är i närheten av en genomsnittlön är urholkad. Jag ser likadant på sjukförsäkringen. Stora tjänstemannagrupper får ingen ordentlig täckning. Den blommande tilläggsmarknaden visar att folk har betalningsvilja. Folk vill känna sig försäkrade, helt enkelt. Ju svagare de offentliga försäkringarna blir, desto större marknad kommer det att finnas för privata tilläggsförsäkringar”, säger Sandro Scocco.
Sjuk- och arbetsskadeförsäkringen utreds nu. Det handlar om en bred politisk satsning och ett försök att komma överens. Men i dag finns inget politiskt förslag i sikte till större reformer inom trygghetssystemen. Det gäller stora pengar. Bara Försäkringskassans utgifter för 2011 var drygt 200 miljarder kronor.
Under 1990-talets krisår fanns ambitionen att ta ett större grepp om de offentliga finanserna. Då sågs sjuk- och arbetsskadeförsäkringar som gökungar i budgeten. Joakim Palme påminner om den tidigare finansministern Allan Larssons idé på den tiden att flytta ansvaret till arbetsmarknadens parter och låta dessa lösa frågan om försäkringar. Det skulle frigöra utrymme för kärnområdena vård, skola och omsorg.
”Det var inte så många som förstod det här och det blev inte så heller, av olika skäl. Skulle LO-kollektivet avtala separat hade det blivit väldigt dyrt för dem”, säger Joakim Palme.
Dock är tanken på en icke-statlig sjukförsäkring förverkligad i Nederländerna. Den är bindande för alla arbetsgivare att teckna för sina anställda.
”Det finns en försäkring som är privatiserad, men som är obligatorisk. Arbetstagarna är garanterade 70 procent av lönen. I Holland har staten noll kronor i utgift för sjukförsäkringen”, säger Joakim Palme.
Är en liknande lösning realistisk i Sverige i dagens läge?
”Det skulle vara möjligt, men jag är inte lika säker på att det är önskvärt. Det handlar om omfördelning. Olika grupper och sektorer har olika risker.”
Hur som helst, dagens trygghetsmodell, åtminstone vad gäller sjukförsäkringen, bygger på en blandning av statliga, privata och kollektiva försäkringar. Laura Hartman ser också att det blir framtidens lösning.
”Jag tror inte att det är frågan om antingen eller utan både och. Så är det redan i dag. Det finns olika typer av kompletterande försäkringar, bland annat genom kollektivavtal. Många arbetstagare omfattas av dem, men inte alla.”
En sak är klar: somliga hamnar förstås utanför trygghetssystemen och om man tar välfärdens långsamma tillbakagång som ett faktum på senare decennier inställer sig frågan om klassamhället.
För 20 år sedan fanns en debatt om tvåtredjedelssamhället: två tredjedelar som har det bra, en tredjedel som är fattiga.
”I dag lever vi i det i Europa och även i Sverige. Det är i linje med den politik som vi har drivit. Jag tycker detta är olyckligt. Politiken har valt att premiera vissa, valt att fokusera mer på incitament än på försörjning. Det har sagts att får du för mycket försörjning minskar motivationen till arbete”, säger Sandro Scocco.
SNS välfärdsrapport från 2011 pekar på ökade inkomstskillnader i Sverige sedan 1980-talet. Det gäller hela inkomstskalan, både mellan höginkomsttagare och dem på medelnivå och mellan dessa och låginkomsttagare. Särskilt det senaste decenniet har den relativa fattigdomen ökat. Främsta orsaken är ökade kapitalinkomster.
”Rapporten pekar på en dramatisk ökning av fattigdomen. Om vi ser på denna i dag handlar det inte om att få tillräckligt med mat, snarare om att inte kunna leva som en Medelsvensson. I försörjningsstödet till en barnfamilj ingår inte internetuppkoppling, men färg-tv. Det är absurt tycker jag”, säger Joakim Palme.
Han talar hellre om tiondelssamhället än om två tredjedelssamhället.
”Tvåtredjedelsbegreppet uppmärksammades i England på 1980-talet och vi är inte nära en liknande situation här i Sverige. Vi har fortfarande generösa socialförsäkringar jämfört med Storbritanniens. I Sverige är försörjningsstödet, tidigare socialbidrag, prisindexerat och vi har haft en bra reallöneutveckling ända sedan 1998. Det innebär att de med försörjningsstöd har halkat efter. Då är min poäng att vi är på väg mot ett tiondelssamhälle, för dem med försörjningsstöd och lägsta nivån i sjukersättningen.”
Fram till nyligen var Joakim Palme chef för Institutet för framtidsstudier. Om framtiden säger han:
”Den stora utmaningen ligger i kostnaderna för de äldre. Ekonomisk tillväxt löser inte problemen med en åldrande befolkning. Även om tillväxten blir 5 procent om året så kommer utgifterna för sjukvården att öka lika mycket. Läkare och sjuksköterskor ska ha lika mycket i löneökning som i den privata sektorn.”
Joakim Palme ser en ofrånkomlig ökning av kommunalskatten som ett scenario, på sikt kanske så mycket som med 13 kronor.
”Det finns en föreställning om att vi har nått ett skattetak. Jag kan inte se vad det grundar sig på. Trots att vi är rikare än någonsin ska vi reducera det offentliga åtagandet till något beskedligt. Det övertygar inte mig, särskilt som vi vet att en extremt stor andel av vården går till äldre människor.”