Det vill säga att till exempel servera en vardaglig à la carte-frukost på vardagar och en lyxigare variant på helger. En vanlig morgon är det knappast laptops och affärsmöten över kavringmackor med lax, croissanter och omeletter. Snarare känns det som ett ställe för vänner att träffas före jobbet, som ett gott alternativ till en öl efter.
Dessutom serverar krogen luncher varje dag och en middagsmeny på kvällen. Samt förstås en nattmatsedel från 22.30 med klassiker som gubbröra och pytt i panna för den som släntrar hem efter Dramatenbesöket ett par kvarter bort eller en tidig kväll på Stureplan, lika nära det.
Bistrostämningen möter redan i baren innanför dörren, med vitt kakel, zinkdisk och flaskor på rad. I matsalen finns en väggfast soffa. Ett plus för den traditionella spegelranden i ögonhöjd som löper längs lokalen och ger möjlighet att följa med i vad som sker. Med gott om udda konst på väggarna ges känslan av att krögarnas ambition av att skapa ett ställe som känns trivsamt från första stund.
Det är sympatiskt. Nybrogatan 38 är en social institution, och det är knappast en vild gissning att många kringboende kommer att göra stället till ett andra vardagsrum. Då är det kanske inte enbart och främst matens kvalitet som avgör – den är klart godkänd, men knappast i sig värd en resa.
På kvällen kan förrätter bestå av antingen tapasliknande småplock eller vanligare storlek. Bland de förstnämnda gör vi bland annat valet av friterade grodlår, några marinerade bitar bläckfisk och en anklevermousse, som presenteras på var sitt fat i en festlig, förkromad ställning med handtag. Tillsammans blir det drygt 200 kronor och smakar inte lika mycket som det kostar. Grodlåren är hårdfriterade till torrhet utan smak, bläckfisken är mesig och anklevermoussen består av betydligt mer mousse än anklever. En mer traditionellt presenterad råraka med löjrom är rejäl och utmärkt.
Bland huvudrätterna finns både fiskgratäng och en enkel omelett. En högrevsentrecôte har både smak och en riktigt fin ”bea” till, om än väl torra pommes frites, så smala att de egentligen borde saluföras under andra av det franska kökets vedertagna namn.
En bit tonfisk (albacore) med det fiskblandade potatismoset får godkänt, men skulle behöva ytterligare ett smakelement – syra eller örter – för att känslan av snabbt ihopslängd vardagsmiddag ska lyfta till något högre.
Efterrätterna rör sig i klassiska domäner, från marängsviss till friterad camembert. En crème brûlée serveras ljummen, knäckig och perfekt, smaksatt med nougat – en terapeutisk sockerchock som alla kan behöva då och då. Ostkakan är stabil, om än inte fullt i klass med flera av konkurrenternas varianter på denna tillbaka-till-rötterna-delikatess.
Drycker hanteras kompetent och korrekt och utan för mycket snack om vinbondens världsåskådning. Tack för det.