Ofta görs också jämförelsen med vad som gällde under åren före finanskrisen. De flesta är nog överens om att krediter i allmänhet, och kanske till bostäder i synnerhet, flödade lite väl ymnigt då. Vad som är en lagom marginal är helt enkelt svårt att säga, både ur ett företagsperspektiv och ett samhällsekonomiskt.
Bankernas försvar går ut på att upplåningen har blivit dyrare och att regelverket är tuffare. I båda fallen har de en poäng.
Upplåningen har blivit dyrare. Dels för att pengarna till följd av finansoron flyter trögare i det finansiella systemet, dels för att bankerna numera måste låna upp på längre löptider även om de ska låna ut på bara tre månader. Det är därför de hävdar att den tidigare tydliga kopplingen mellan reporäntan och den rörliga boräntan inte längre existerar.
Regelverken har också stramats åt i riktning mot att bankerna måste hålla mer eget kapital. Det är dyrt, och kostnaden försöker de i största möjliga mån föra över till kunderna.
En av de ivrigaste pådrivarna för tuffare regelverk och krav på längre löptider i upplåningen är Anders Borg. Tillsammans med Riksbanken och Finansinspektionen jobbar han för att högre kapitaltäckningskrav ska gälla för svenska banker än vad som kommer att stipuleras i internationella regelverk.
Att ena dagen predika vikten av att bankerna är stabila och att nästa dag hoppa på samma banker för något som åtminstone delvis är ett resultat av kraven på ökad stabilitet gör att finansministerns kritik skorrar falskt.
Lågvattenmärket var kanske när Anders Borg uppmanade de svenska bankerna att ta del av Europeiska centralbankens, ECB:s, treåriga krislån och skicka pengarna vidare i form av billigare bolån. Det är inte omöjligt att deltagande i ECB:s treårsrepor framöver kommer att visa sig vara en black om foten när det gäller att få tillgång till reguljär finansiering, eftersom det kan uppfattas som ett svaghetstecken. Och problem med finansiering är ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten.
Ett annat argument som har förts fram är att eftersom bankerna med ojämna mellanrum får nödhjälp av skattebetalarna bör de kompensera hushållen med lägre bolånemarginaler. Det är förvisso ett problem att bankerna behöver stödja sig på staten, men billigare bolån är inte ett bra sätt för bankerna att göra rätt för sig. Om inte annat så för att långt ifrån alla människor har bolån.
Löpande avgifter till en krisbuffert för bankstöd och högre beskattning av banksektorn är bättre metoder. Den förstnämnda är på plats sedan några år och den sistnämnda verkar vara på gång. Ingetdera kommer dock att göra bolånen billigare.
Andra debattörer anser att staten borde använda den helägda banken SBAB för att driva ned boräntorna. Också bortsett från den principiella invändningen att staten inte bör vara både domare och spelare är argumentet tveksamt. Minns att SBAB hade den rollen, med innovationer som borttagna topplån, hundraprocentig belåning och amorteringsfrihet som följd. Det var knappast något som samhällsekonomin mådde bra av. Anders Borg gör rätt som håller sig kallsinnig till att utnyttja SBAB.
Med allt detta sagt är bankerna knappast några änglar. Men det finns andra områden där de sköter sig sämre. Det värsta exemplet är fondavgifterna. Bolånen må vara dyra, men det är åtminstone lätt att se vad de kostar. När det gäller fonder är det däremot ofta svårt att förstå hur mycket man får betala för att ha anförtrott banken sina sparmedel.
Även om ingen vill bidra till upptrissade bonusar och löner med sina boräntor, är det samhällsekonomiskt kanske inte så dumt att det är dyrare än för några år sedan att låna. Bubbelrisken är uppenbar.
Och ett sätt att mildra plågan är att köpa bankaktier. Om man har några pengar över efter räntebetalningarna, vill säga.