Som kommunikatör är han ett fullblodsproffs som noga undviker att säga något som kan missförstås eller väcka anstöt i onödan. Men så är han också son till en diplomat och FN-ambassadör, Thorvald Stoltenberg, som även har varit utrikes- och försvarsminister i Norge.
Jens Stoltenberg är inte helt bekväm med den strålglans som har fallit på honom efter terrorattentaten i Norge den 22 juli förra året. Hans kompromisslösa försvarstal för demokratin och uppriktiga sätt att möta de sörjande har gett honom epitetet landsfader och mängder av hedersbetygelser.
”Jag är tacksam för den erkänsla som Norge och jag har fått, men jag är rädd för att passera den gräns där det börjar handla mer om mig än om offren”, säger han.
När det gick upp för norrmännen att det var en vit, kristen man från de välbärgade delarna av Oslo som stod bakom de horribla dåden mot Utøya och regeringskvarteret, som sammanlagt krävde 77 liv, var det många som ruskade oförstående på huvudet.
Men enligt Jens Stoltenberg har det också lett till en ökad förståelse för att hela grupper inte kan hållas ansvariga för enskilda individers handlingar.
”Den 22 juli har inte lett till slutsatsen att alla vita, kristna män i Norge är potentiella terrorister. På samma sätt får vi aldrig dra slutsatsen att alla muslimer är potentiella kriminella om en muslim från ett mindre välbärgat område i Oslo begår en kriminell handling. Detta har blivit väldigt tydligt för oss norrmän.”
Efter attentaten hävdade Sveriges EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson i en Di Weekend-intervju att Norges, och även övriga Skandinaviens, bild av högerextremismen har varit för naiv. Jens Stoltenberg parerar elegant ännu en gång
”Vår slutsats är att man ska vara vaksam på våld och terror från både höger och vänster, från kristna och muslimer. Extremismen kan dyka upp var som helst. De som är beredda att ta till våld har mer gemensamt med varandra än de ismer de representerar.”
De första dagarna efter massakern flyttade statsministerns medarbetare bokstavligen in hos sin chef. Regeringskansliet var söndersprängt och statsministerbostaden gjordes om till kontor.
”I början var vi en enda stor krisorganisation. Vi hade bara en fast pc, men det finns ju bärbara datorer numera, tack och lov. Vi jobbade väldigt effektivt och kom varandra mycket nära.”
Att en medarbetare på regeringskansliet omkom vid explosionen den 22 juli, och att ytterligare ett par fick lättare skador, gjorde katastrofen extra påtaglig.
Var hämtade du kraft den första tiden?
”Min utgångspunkt var att jag var i tjänst, och att det var min uppgift att hantera detta. Jag fick kraft av att möta alla de människor som hade drabbats. Jag var där för att trösta, men jag fick också tröst av att vara tillsammans med de överlevande, de anhöriga och hjälparbetarna. Självklart hämtade jag också kraft hos min familj.”
Hade du hjälp av någon gudstro?
”Nej, jag är inte religiös. Jag tror att det finns något som är större än vi, men jag kallar det inte för Gud.”
Enligt Jens Stoltenberg har Norge kommit tillbaka till ett normalt liv, sju månader efter vansinnesdåden. Men det är ett förändrat Norge.
”Dåden har lagt sig som en årsring till vår historia. De har blivit en del av vår identitet. De har förändrat vår bild av oss själva, och de har förändrat omvärldens bild av Norge”, säger han.
”Av respekt för offren ska vi fortsätta att minnas, ordna fler manifestationer och resa monument och minnesmärken. Men jag tror inte att de som miste livet hade velat att vi som blev kvar slutade att fungera och bara satte oss ned och sörjde.”
Själv har Jens Stoltenberg skydd dygnet runt. När han var statsminister första gången, 2000–2001, kunde han fortfarande cykla ensam till jobbet. Så har tiderna förändrats på ett drygt årtionde.
”Men förändringen har kommit gradvis, efter mordet på Anna Lindh och efter det att vi inledde våra insatser i Afghanistan.”
Jens Stoltenberg hade egentligen bestämt att han inte skulle bli politiker. När han avgick som ordförande för AUF, motsvarigheten till svenska SSU, hävdade han att ”politiken är ytlig och den politiska debatten destruktiv”.
Han läste klart sin examen i nationalekonomi och påbörjade en doktorsavhandling om oljepolitik och oljeekonomi. Han ville gå på djupet med saker och ting i sin forskning, samtidigt som han jobbade på Statistisk sentralbyrå.
Men när den dåvarande miljöministern i Norge, Thorbjørn Berntsen, ringde och erbjöd honom att bli statssekreterare något år senare tackade han ja direkt.
Hur gick det till?
”Jag hade lagt bort politiken med huvudet, men inte med hjärtat. Jag hade försökt överbevisa mitt hjärta om att jag inte skulle bli politiker.”
Din pappa var en känd politiker när du växte upp. Var det ett fadersuppror när ditt huvud sa nej till politiken?
”Det var det säkert. Men jag trodde på det själv tills jag blev 32 år.”
Via olika ministerposter gjorde Jens Stoltenberg sedan spikrak karriär tills han blev statsminister 2000 efter en misstroendeomröstning mot den sittande regeringen som leddes av kristdemokraten Kjell Magne Bondevik.
Men Jens Stoltenbergs första period som statsminister blev kontroversiell och varade bara drygt ett år. Han gick för långt åt höger för sina egna väljares smak genom att konkurrensutsätta välfärdsstaten och delprivatisera statligt ägda bolag som Statoil och Telenor. I valet 2001 fick Arbeiderpartiet 24 procent av rösterna. Det var partiets sämsta resultat sedan 1924.
Parallellen till dagens kris inom den svenska socialdemokratin är uppenbar.
”Det var många som ansåg att vår tid var över 2001. Men 2005 fick vi över 32 procent av rösterna, och 2009 fick vi 35 procent. Slutsatsen är att det är fullt möjligt att resa sig och komma tillbaka efter en kris, och jag är säker på att det går även i Sverige”, säger Jens Stoltenberg.
”Men jag kan inte uttala mig om vad svenska Socialdemokraterna ska göra, det måste de komma underfund med själva. Man kan inte kopiera vad andra länder gör, men man kan inspireras av varandra. Vi har inspirerats av svenska socialdemokrater när de har stått i spetsen för hanteringen av tidigare ekonomiska kriser.”
Norska Arbeiderpartiet omprövade sin politik efter valförlusten 2001, vilket bland annat ledde till att banden till norska LO stärktes. Arbeiderpartiet bildade en koalition med socialistiska Venstre och Senterpartiet, och tillsammans vann de valet både 2005 och 2009.
Sedan dess har Jens Stoltenberg fört en mer klassisk vänsterpolitik med högre skatter och investeringar i offentlig sektor. Landets stora oljeintäkter har utgjort en bra buffert mot två finanskriser, och arbetslösheten ligger under 3 procent.
Nu är frågan om Jens Stoltenberg kan hålla ställningarna i valet 2013.
Själv tror han inte att hans starka position efter terrordåden kommer att påverka valutgången.
”Vår koalition har klarat av att lösa svåra problem i sex år, och det kommer vi att göra även i framtiden. Jag är säker på att det norska folket kan skilja på valfrågor och de grymma handlingar som begicks den 22 juli. Men visst är det alltid spännande med val.”