En av fördelarna med att förlägga ett bolag till Gibraltar är att ägarens identitet kan förbli anonym. Den som i bolagshandlingar pekas ut som ägare är ofta bara en så kallad nominell aktieägare som kan sägas förvalta den verkliga huvudmannens aktier. Vem som egentligen äger bolaget förblir på så vis en hemlighet, vilket är en stor fördel för allehanda kriminella eller på annat sätt ljusskygga figurer som vill göra affärer med företag i länder som Sverige där uppgifter om aktieägare lätt hamnar i offentliga register.
När det gäller Telia Soneras affärspartner Takilant står en 29-årig kvinna vid namn Gayane Avakyan som formell ägare. Men om det verkligen är hon som äger företaget är i allra högsta grad oklart.
Telia Sonera, med svenska staten som största ägare, har inte heller visat något intresse av att sprida ljus över frågan.
Efter att ”Uppdrag Granskning” sändes medgav vd Lars Nyberg att företaget inte hade kontrollerat om det fanns osynliga ägare bakom Gayane Avakyan, vilket vem som helst förstår att det mycket väl kan finnas. Han bjöd sedan på en pliktskyldig ursäkt och skyndade därefter hem till huvudkontoret vid Stureplan i Stockholm.
Det var drygt två veckor sedan. I dag vill Telia Sonera inte längre svara på om bolaget känner till några förmånstagare bakom Gayane Avakyan.
Det är mycket märkligt. Om det här var en korruptionsfri affär så skulle ett rakt svar på frågan vem som egentligen äger Takilant i ett slag avväpna alla dem som nu pekar ut Telia Sonera som ett mutbolag. Det borde alltså vara hög prioritet på att reda ut den saken.
Så varför vägrar Telia Sonera att svara på den enkla frågan?
En tänkbar förklaring är att företaget har funnit sanningen om Takilants verkliga ägare och att den är så smutsig att den hålls fången längst in i Lars Nybergs kassaskåp.
En annan förklaring är att Telia Sonera fortfarande inte vet vem som äger Takilant, och tycker att det är ganska pinsamt. Man kan tycka att det bara borde vara att fråga bolaget, det är ju trots allt en nära affärspartner som fortfarande äger 6 procent av Telia Soneras uzbekiska mobiloperatör. Men så fungerar det kanske inte i vare sig Gibraltar och Uzbekistan, vilket på nytt väcker frågan om huruvida Telia Sonera verkligen bör vandra in i dessa dimmiga träskmarker.
Den sista tänkbara förklaringen, som verkligen inte är den minst sannolika, är att Telia Sonera inte ens har försökt reda ut ägarförhållandena i Takilant sedan den uzbekiska bomben briserade för drygt två veckor sedan. På ett sätt är det lätt att förstå om vd Lars Nyberg har valt den vägen. Ibland är det smärtsamt att blicka bakåt.
Oavsett vilket så måste Telia Sonera kunna svara på den enkla frågan om bolaget i dag vet vem som är den verkliga ägaren till Takilant och vem det i sådana fall är. Att en extern utredare har anlitats för att granska Uzbekistanaffären betyder inte att företaget kan vända blad och stoppa huvudet i sanden i hopp om en friande dom i en fjärran framtid.