Detta är en del av det oftast väloljade F12-maskineriet, som sedan Smakpremiären har varvat upp och brett ut sig rejält över Stockholm och landet. Konceptkrogarna är i dag betydligt fler än då, inte minst bland gruppens egna adresser: från den relativt nya och asiatiskt inspirerade Miss Voon vid Stureplan till den boudoirliknande Rouge i Gamla stan.
På Smak trängdes tidigare exotiska kryddor i inglasade bord, nu är det sobrare stil som gäller – om än med viss dragning åt murrig kitsch. Från tyginklädda lampsladdar till tunga gobelänger på väggarna. Det fungerar bra och blir ett alldeles utmärkt ställe att slinka in på efter jobbet, eller för en opretentiös kväll ute. Dessutom med fördelen att den stora matsalen sväljer så många gäster att det faktiskt går att få bord utan alltför lång framförhållning.
Servitrisen är ytterligt professionell och memorerar våra komplicerade val häpnadsväckande väl. Att välja ”smaker”, och dryck till dem, ställer nämligen krav på gästen – om hen inte väljer att i stället beställa in en smakresa för 650 kronor där kocken får välja.
Faktum är att valfriheten precis som i verkliga livet kan bli lite betungande. Valfriheten består i att kombinera små portioner, koordinerade med bokstavskoder i menyn som antyder vad som bör drickas till vad. ”Smakglas” för 60 kronor låter förledande prisvärt – men många droppar ryms inte i glasen.
Tre, fem eller sju smaker är de menyalternativ som står till buds i urvalet av salta och söta rätter. Den minsta varianten är föga mer än snacks eller tapas till drinken, fem smaker ungefär en huvudrätt med något extra, och sju rätter en hel måltid – utan att på något sätt vara överdrivet mycket mat. Och då blir 600 kronor för sju smaker plötsligen ett ganska högt kilopris per kalori.
Men det är trist att räkna kalorier på krogen.För maten är utmärkt, och ofta mer än så. En liten stekpanna med ägg och svamp – ”hasselnöt” – är höstigt gott, liksom en miniatyrhamburgare med smakrik oxsvans – ”jordärtskocka”. Eller en tryffeldoftande gratinerad sparris, smörigt rik i munnen även om huvudingrediensen känns placerad i fel årstid.
Bäst är faktiskt efterrätterna: en chokladpuck till krämig fondant med lagom subtil ton av lakrits (just det: ”lakrits”) och ett ägg av gräddfilsglass, eller en dessert med smak av kokos, också den försvinnande smarrig.
Dryckesurvalet är gjort för att tillfredsställa en bred snarare än snobbig publik och baren kan blanda till dugliga drinkar som sig bör på ett sådant här ställe. Vin-”smakerna” är kanske inte de mest exotiska – här minns vi ett mer fantasifullt tänkande från tidigare årgångar av restaurangen. Vid ett besök materialiserar sig dessutom magiskt nog fler glas än beställt, och simsalabim hamnar de också på notan.
En fråga återstår: Stekoset på toaletterna, är det en del av matupplevelsen eller nådde renoveringen inte hela vägen in i de mörkaste skrymslena?