Det är ett självklart och ofrånkomligt villkor att fakta läggs på bordet. Ingen stat, inga verksamheter, ingen individ är fri från misstag. Men det är en rättsstats plikt att räta ut frågetecken.
Om staten – så verkar dessvärre vara fallet i ”Carnegiehärvan och Sundqvists affärer” – tiger eller förväntar sig att tystnaden ska dra glömskan och ointresset över beteendet och de affärer som staten styrde och hanterade, då havererar respekten för sanning och rätt.
Dagens industri publicerade den 27 september en nyhetsartikel med rubriken: ”Jag känner inget ansvar”. Det är Patrik Tigerschiöld, som fäller de orden och han ”skjuter samtidigt över ansvaret på Peter Norman”, och finansmarknadsministern själv hinner inte svara.
Tidigare finansmarknadsministern Mats Odell har i medier förklarat att regelvidriga transaktioner har skett i Carnegie. Han har också uttalat att staten inte ska tjäna på en finansiell kris. Såvitt är känt, har staten sedan alla skulder likviderats, tillgodogjort sig ett belopp överstigande 1 miljard kronor, på familjen Sundkvists och Carnegies 11 000 aktieägares bekostnad.
Det måste vara möjligt att bli överens om hur stora belopp staten och Riksgälden inhöstade. Det är inte heller acceptabelt att en rad sifferuppgifter och tidpunkter för när beslut fattades ska gå isär.
Ord kan inte stå emot ord, och uppgifter är antingen korrekta eller felaktiga. I en rättsstat måste sanningen alltid sökas och åtgärder vidtas för att man ska finna och presentera den.
Därför förutsätter vi att en oberoende utredning tillsätts. Skam vore det annars. Sverige är förvisso inte ovant vid utredningsförfaranden.
Om Bo Lundgren, Peter Norman och övriga inblandade är säkra på att ha rent mjöl i påsen kan det inte vara annat än en styrka att få detta dokumenterat.
Alf Svensson, Europaparlamentariker (KD)
Rolf Åbjörnsson, advokat, ordförande för D. Carnegie & CO