Men först ett besök längre söderut. Det är ungefär 21 mil mellan Smittskyddsinstitutet i Solna och Universitetssjukhuset i Linköping. Skillnaden i tillgänglighet är ännu större. Ett enda telefonsamtal och vi är inne på högisoleringsenheten i Linköping, eftersom inga patienter ligger inne för vård.
Ändå möter oss avskräckande ord vid ingången:
”Högisolerad enhet”
”Förbjuden ingång”
Men den här dagen, som de flesta andra, öppnar sjuksköterskan Boo Jarhall dörren till sitt högisoleringsrevir utan betänkligheter och visar in Di Weekend till det uppdukade kaffebordet.
Friden är fullständig. Ebola och andra blödarfebervirus, eller sars, känns väldigt avlägsna. Och de är avlägsna, men beredskapen är hög. Enheten kan vara i gång inom fem timmar om läget skulle bli skarpt.
Smittskyddsinstitutets säkerhetslaboratorium P4 i Solna står däremot berett 24 timmar per dygn och är knappast någon idyll.
Senast, och faktiskt enda gången hittills, läget har varit riktigt skarpt i Linköping var i fjol, då larmet om en kvinna infekterad med lassaviruset kom en fredagskväll. Patienten var på plats natten mot måndag, planet landade på flygplatsen i Linköping och hon transporterades till högisoleringsenheten i en specialbyggd ambulans. (Ambulansen används även i vanlig tjänst, men kan vid övning eller i skarpt läge köra direkt in i ett specialutrustat Herculesplan.)
Annat var det 1990 då en svensk drabbades av en då oklar virussjukdom – som troligen var marburg – i Afrika och lades in på infektionskliniken i Linköping.
”Då fanns ingen beredskap alls och det väckte oro hos myndigheterna. Den gången gick det bra, men man fick använda militär utrustning, som gasmask, eftersom vi saknade all den skyddsutrustning vi har i dag”, berättar Boo Jarhall.
Och den utrustningen är för ett amatöröga ganska omfattande. Om den skulle hålla måttet vid en verklig fara är för samma amatör omöjligt att säga, men sant är att avdelningen övar ett helt dygn i sträck varje år.
Ett hundratal personer på sjukhuset är utbildade för att arbeta inne i isoleringsenheten, men arbetet bygger på ett visst mått av frivillighet.
”Man måste känna att man vill”, säger Boo Jarhall.
”Eftersom arbetet är mycket krävande måste personalen känna sig trygg med vad den gör.”
Två vårdare arbetar tillsammans i tvåtimmarspass inne i patientrummet, ibland kompletterade av en läkare.
”Det är max vad vi orkar med. Vi kan ju inte dricka, vi kan inte gå på toaletten. Är vi här inne så är vi. Och så blir det ganska varmt till slut”, säger Boo Jarhall med dov röst som filtreras ut från skyddshuvan där vi står i luftslussen mellan själva avdelningen och patientrummet.
Dörren bakom oss måste stängas innan den in till rummet kan öppnas. I rummet råder ständigt undertryck för att inte luft ska kunna strömma ut.
Det är en extra säkerhetsåtgärd eftersom blödarfeber eller sars – troligen – inte smittar via luften.
Innan vi steg in i slussen hade Boo Jarhall och hans kollega Frida Almqvist noga tejpat igen alla öppningar i skyddsdräkterna med silvertejp och kopplat in luftaggregaten som ska garantera frisk luft att andas inne under huvan.
Huvan, luftaggregaten och seglarstövlarna saneras och återanvänds. Resten av dräkten slängs och bränns efter ett arbetspass.
Så stiger vårdarna in i nästa luftsluss, spritar av varandra, slänger skyddsdräkterna och kan efter 5–10 minuter ta steget, bokstavligen, ut i friska luften, samma väg som en patient tas in på vårdavdelningen.
Det senare har bara inträffat en gång, förutom under övningarna, men beredskapen ska ständigt finnas. Det är hit patienten ska komma även om det finns andra, mindre specialiserade enheter på andra sjukhus – medan proverna ska till säkerhetslaboratoriet P4 vid Smittskyddsinstitutet i Solna.
Men enheten i Linköping står inte tom i väntan på ett misstänkt fall av blödarfeber eller andra högpatogena smittfall. Den används dagligen för vård på infektionskliniken.
”Det skulle inte vara försvarbart att bara ha den stående”, säger Boo Jarhall, och när vi kliver ut ur patientrummet är sköterskorna snabbt där för att förbereda för en vanlig infektionspatient att inta rummet.
En stor del av jobbet för Boo Jarhall och hans kolleger är att hålla intresset för enheten vid liv. Det handlar om ett slags försäkringsverksamhet om olyckan skulle vara framme.
”Vi föreläser, tar emot studiebesök och när ett skumt fall dyker upp någonstans ringer personalen ofta hit. Vi vet hur man tar prover och transporterar saker”, säger han.
Dessutom har det kommit en förfrågan från Sierra Leone att ta hand om en patient därifrån. Det skulle betyda att personalen får en chans att visa vad den kan, men ännu har inget hänt.
Åter till P4 i Solna där alltså halva laboratoriet är avstängt för sanering, men här råder ändå 24-timmarsjour.
”Vid akuta situationer måste vi säkra vilken smitta det rör sig om för att minska smittrisken och hitta motmedel. Vid minsta misstanke om smitta är det viktigt att snabbt få in proverna”, säger Åsa Szekely Björndal, enhetschef och biosäkerhetsansvarig vid Smittskyddsinstitutet som ansvarar för laboratoriet. Det anses vara ett av världens modernaste och säkraste för diagnostik och forskning om blödarfebervirus och, som det heter, andra högpatogena mikroorganismer.
Åsa Szekely Björndal definierar högpatogena som smittämnen med hög dödlighet som saknar motmedel, exempelvis blödarfeber.
”Smittskyddsinstitutet ska vara ett stöd för olika myndigheter”, säger Åsa Szekely Björndal, och nämner som exempel Statens veterinärmedicinska anstalt, Totalförsvarets forskningsinstitut, Livsmedelsverket och Polisen. Smittskyddsinstitutet ska inte minst arbeta med brottsförebyggande smittskydd.
Utrotade sjukdomar, som smittkoppor, lever kvar i laboratorier världen runt. Nyligen avslöjades också att forskare i USA och Nederländerna har modifierat fågelinfluensaviruset H5N1 så att det kan smitta direkt från människa till människa i stället för bara via fåglar. Arbetet utfördes i laboratorier med skyddsklass 3 plus. Det vill säga klassen under Solna. Kommer det viruset i orätta händer ligger världen pyrt till. Därför är det A och O att analysera olika misstänkta smittämnen.
Åsa Szekely Björndal betonar att arbetet vid P4 kräver ”starka, lugna, stabila, kunniga personer”. Och med tanke på arbetets art gäller det att hålla koll på personalen, att skapa en stark säkerhetskultur.
Precis som inom vården i Linköping arbetar man i P4 tillsammans två och två. Alla har basal utbildning i hjärt- och lungbehandling för att kunna ta hand om en kollega om denna inte skulle må bra.
Vi följer mikrobiologen Mikaela Lundén och biosäkerhetsspecialisten Sándor Bereczky in det slutna rummet, genom en luftsluss som i Linköping. De helsvetsade övertrycksdräkterna påminner mer om rymddräkter än de något enklare vårddräkterna i Linköping, men silvertejpen går igen.
Trots dräkterna sker snart sagt allt arbete i säkerhetsbänkar för att hålla smitta på avstånd.
”Det är ingen som står och bollar med smitta ute på golvet”, säger Åsa Szekely Björndal.
Ändå förekommer laboratorieolyckor. Marburgfebern upptäcktes efter experiment på ett laboratorium i staden med samma namn, och minst tre människor har avlidit i ebola efter olyckor i laboratorier i Storbritannien och Ryssland.
Och precis som i Linköping är det övning, övning och återigen övning som gäller. Inte minst simuleras terroristattentat, något som Linköping slipper.
På väg ut från P4:s innersta rum passerar vi ett stort duschrum tillika luftsluss där vi, eller egentligen våra dräkter, i vanliga fall skulle översköljts av ett mycket kraftigt diskmedel, för att använda Åsa Szekely Björndals ord.
Men för att sanera själva laboratoriet krävs ännu starkare saker, som formalin. Inget lämnas åt slumpen. Allt ska vara säkert. Orden”borde vara” finns inte i skyddsombudet Sándor Bereczkys vokabulär.
Formalin behövdes däremot inte efter sassafallet i Linköping.
”Vi förseglade rummet. Eftersom inget hade spillts gjorde vi en egen grundlig städning. Det hade vi inte gjort om symptomen hade varit värre”, säger Boo Jarhall.
Fotnot. De båda drabbade i reportaget överlevde och lever i dag, så vitt känt, utan sviter av sina sjukdomar.