Att pengar som avståtts av anställda till premier för att skydda inkomsten hos dem som behöver sjukersättning, i stället används av kommuner är absolut inte okej, skriver Carl B Hamilton.
Okunnigt!, utropar LO och arbetsgivarna om min artikel rörande de 17,5 miljarder kronor som nu återbetalas i de kollektivavtalade sjukförsäkringarna. Samtidigt – i en kommentar till min artikel – skriver Folksam på sin blogg ”Trygghetsspanarna” att jag i själva verket underskattar problemet.
Återbetalningarna har de senaste tio åren varit hela 50 miljarder kronor, och kan bli så mycket som 70 miljarder kronor 2012–2016. ”Där har vi den verkliga sjukförsäkringsskandalen!”, skriver Folksam. Om bolaget ens är i närheten av sanningen är det naturligtvis mycket allvarligt; dels uttaxeras alldeles för stora premier, dels sker detta systematiskt år efter år.
Vem är det som betalar premierna? Att arbetsgivaren betalar in till konton hos de partsägda försäkringsbolagen är det juridiskt riktiga svaret i inlägget från Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Nej – det är de anställda som betalar, är mitt svar. De avstår resurser genom en något lägre lön. Det sker nämligen en övervältring av kostnaden för premierna på de anställda på samma sätt som det sker en övervältring av arbetsgivaravgifterna. Övervältring kan inte vara en nyhet för mina kritiker – parternas förhandlingselit.
Om mönstret fortsätter blir det stora återbetalningar till bland annat kommunerna. De – i sin tur – behandlar dessa miljarder som manna från himlen utan en tanke på premiernas ursprungliga syfte. Företrädaren för SKL tycker att detta är helt okej: ”Vad [...] kommuner och landsting använder pengarna till avgör de naturligtvis bäst själva.”
Jag tycker inte det. Att pengar som avståtts av anställda till premier för att skydda inkomsten hos dem som behöver sjukersättning, i stället används av kommuner för till exempel asfaltering av vägar, turistsatsningar och allmänt budgetstöd i kommuner med vanskött ekonomi är absolut inte okej. Det är stötande, oetiskt – och
fel.