Alla politiker älskar att lägga fram reformer. En reform behöver inte definitionsmässigt vara något som ökar statens utgifter eller sänker skatterna, men det är oftast det som åsyftas. Det kan handla om mer pengar till förskolan, en ny järnväg eller en skattesänkning.
Hur mycket reformerna får kosta avgörs av något som kommit att kallas reformutrymme. Lika mycket som politikerna gillar att presentera reformer, lika ovilliga är de att diskutera hur detta reformutrymme uppstår. I stora delar handlar det nämligen om omflyttning av pengar från delar av budgeten till andra.
Statens intäkter, i huvudsak olika skatter, ökar i takt med ekonomin. Löneskatterna drar in mer pengar när lönerna stiger, momsen när priserna går upp och konsumtionen ökar och företagsskatterna när vinsterna växer.
Nivån på många av utgifterna, som exempelvis barnbidrag, däremot ligger still om inga aktiva beslut tas. Det kanske mest kända exemplet är a-kassan. Förvisso ökar utgifterna i arbetslöshetsförsäkringen om arbetslösheten ökar, men nivån i kronor och ören per arbetslös ligger still.
Eftersom priserna tenderar att stiga betyder det här att många poster på statens utgiftssida långsamt urholkas i reala termer, medan intäkterna hänger med upp. Skillnaden däremellan skapar utrymme för reformer.
Det här innebär att budgeten i utgångsläget är åtstramande. Om politikerna bara rullar tummarna ökar statens intäkter i normalläget i snabbare takt än utgifterna. I grund och botten är det en bra ordning - motsatsen vore värre.
Men politikerna borde vara mer öppna med att redovisa hur det så kallade reformutrymmet uppstår. På det viset skulle det bli lättare för väljarna att bilda sig en uppfattning om huruvida den förda politiken är bra eller dålig.