Debatt: Ge snuset en chans

Ibland ändras den politiska spelplanen snabbt, vilket de senaste dagarnas turer kring snuset visar. När EU 1991 beslutade om sin första tobaksreglering infördes ett försäljningsförbud mot mun-snus medan alla andra rökfria och i EU redan traditionella produkter som kind-och nässnus samt tuggtobak lämnades vind för våg utan minsta reglering. Vid Sveriges EU-inträde lyckades regeringen rädda snuset i Sverige till priset av att inte kunna exportera till resten av EU.

Med EU-medlemskapet befriades svensk industri från både alphöga tullmurar och godtyckliga handelshinder. 20 år senare kan vi konstatera att inte minst den svenska livsmedelsindustrin visat sig vara mycket konkurrenskraftig när den har fått tävla på lika villkor som resten av EU. Men en produkt får fortfarande inte vara med: det svenska snuset.

Efter nästan 20 års forskning på tobaksområdet är den entydiga slutsatsen att snus är det mest effektiva sättet att få folk att sluta röka. Snus är också är den klart minst farliga av alla tobaksprodukter. WHO har i forskningsrapporter tydligt visat att dödligheten i tobaksrelaterade sjukdomar - cancer och hjärt/kärlsjukdomar - bland svenska män är lägre än bland män i något annat EU-land. Och detta beror, enligt WHO, bland annat på att snus finns som alternativ till cigarettrökning. Visst finns det andra rökavvänjningsmedel men inget har visat sig vara lika effektivt som snus.

Bland män som använder snus för att sluta röka lyckas cirka 70 procent, bland dem som använder nikotinläkemedel lyckas cirka 40 procent.

Samhällsnyttan är uppenbar. Hälso- och sjukvårdskostnaderna för varje rökare är cirka 7.000 kronor per år medan motsvarande kostnad för en snusare är 500 kronor. Samhällsvinsten - räknat i produktionsbortfall, sjukdagar och vårdkostnader - för dem som växlat vana från rökning till snus kan beräknas ligga i storleksordningen 1,7 miljarder kronor per år i sparade offentliga utgifter.

Så varför har EU-kommissionen varit så envis motståndare till en rök-fri tobaksprodukt, som bevisligen befriat människor från rökning, när den samtidigt tillåter fritt flöde av cigaretter, som skördar över 500.000 liv inom EU varje år?

En obehaglig ledtråd till svaret på frågan kom i veckan, när den maltesiske kommissionären John Dalli tvingades avgå efter att ha haft samröre med personer som försökte erbjuda regelförändringar mot mutor. Kan det ha varit så att det funnits en ovilja att ta till sig förändringen av forskningsläget kring snus på grund av svenska företags ovilja att muta politikers kumpaner?

Det är dags för en nystart för förhållandet mellan EU och snuset. Från den svenska livsmedelsindustrins sida är vi beredda att vända på alla dosor och skapa kompromisser som alla parter kan vara nöjda med.

När EU inom kort ska besluta om ett nytt tobaksdirektiv så vet vi av tidigare erfarenheter att det kommer att gälla i minst tio år framåt. Vi hoppas nu att man inte envist håller fast vid att försvara ett förbud som inte längre har någon som helst trovärdig motivering. Vi som tror på EU-projektet minns att förbudet kom till i ett oklart forskningsläge kring snuset. När det nu inte längre är så förväntar vi oss att beslutsfattarna agerar förnuftigt och inför en på farlighetsgraden baserad, ansvarsfull och enhetlig produktreglering i hela EU för såväl snus som alla andra rökfria tobaksprodukter.

Samtliga livsmedel är sedan årtionden föremål för produktreglering i EU, utom just rökfri tobak. Livsmedlen är reglerade på vetenskapligt säker mark.

Om det är något som blivit alltför tydligt de senaste veckorna så är det att lagstiftningen bör ha som led-stjärna att följa forskningen. Om den inte gör det måste ansvariga politiker kunna motivera varför de frångår enhälliga vetenskapsrekommendationer. Det var precis detta som John Dalli aldrig klarade av.

Ge nu snuset en ärlig chans att komma in i matchen - produktreglering med full transparens. Låt folkhälsoskälen vinna över den protektionism som värnar om rökoligopolet i EU.

Marie Söderqvist