Men som vd för livförsäkringsbolaget SPP ansvarar hon för 530 anställda, 740.000 sparare och 129 miljarder kronor i förvaltat kapital. Nu verkar hon i det tysta för att göra bolaget störst på tjänstepensioner och bäst på fondförsäkringar.
SPP, som ingår i Nordens största pensionskoncern Storebrand, ska dessutom ha de enklaste och mest begripliga lösningarna för enskilda sparare och samtidigt förbli bäst i klassen på hållbarhet och ansvarsfulla placeringar.
”Jag vill skapa förändringar och få folk att jobba tillsammans genom att ge en tydlig bild av målen”, säger Sarah McPhee medan vi väntar på taxibåten som ska ta oss till familjens lantställe på släktön i Stockholms skärgård.
Koncernchefens programförklaring hinner knappt tränga igenom blåsten på bryggan förrän fortsättningen vittnar om en slagfärdighet och stringens, bortom det politiskt korrekta.
”Jag vill leda och det förutsätter självinsikt. Med en examen från Handelshögskolan kan du komma långt – som chef. Med självinsikt kan du komma längre – som ledare.”
Vägen till insikt om egna brister och tillgångar stavas intresse, mod och ansträngning, enligt SPP-chefen. Hon ryggar inte för oortodoxa metoder, bara de är bra.
”Anlita psykoterapeuter och organisationskonsulter när du ska forma din ledningsgrupp. Hur ska du annars få klart för dig vad du har och vad som saknas?”
Sarah McPhee såg länge sig själv som en intellektuell och logisk människa. Men när hon som chef på GE Capital gjorde ett personlighetstest visade det sig att hon är en drivande säljpersonlighet.
Vad är skillnaden?
"Jag agerar och kommunicerar.”
Blåsten tilltar och taxibåten dröjer, men SPP-chefen bär kläder efter väder och hivar stadigt upp sin Ipad. Läsplattan är insvept i ett mjukt skinnfodral, men nyansen påminner mer om Barbie och bubbelgum än om finanssektorns maktelit.
”Mmm, jag vet, många har antytt att chockrosa är lite otippat. Men jag gillar färgen”, mumlar Sarah McPhee medan hon googlar fram en karta för att visa vart vi ska. En halvtimme senare är vi framme.
Luften är mättad av fuktig mylla och plaskvåt vik när vi på led knatar uppför stigen till huset. Värdinnan greppar raskt två hinkar och sätter av mot brunnen för att pumpa upp vatten till kaffet. På vägen dit passerar vi öns enda bekvämlighetsinrättning – ett utedass mitt i blåbärsskogen.
”Det var min makes morfar som köpte ön på 1920-talet, plus sex mindre. I dag ägs öarna av fem kusiner, men det är bara den här som är bebyggd.”
Sarah McPhees egen morfar var före den 29 oktober 1929 bankdirektör. Några månader senare sålde han trasor.
”Jag är född med silversked i mun eftersom jag kommer från en högborgerlig släkt. Men familjen förlorade alla pengar under depressionen, så det var ingenting i skeden.”
Det är ingen medarbetare utan koncernchefen själv som inhandlat bullarna till dagens möte. Samt mörk GI-choklad, utifall att någon är glutenallergiker.
Sarah McPhee trotsar blåsten och dukar upp på klipporna för havsutsiktens skull. Hennes starka känslor för naturen kommer från uppväxtens storslagna vildmark mitt i USA.
”Colorado är som Arvidsjaur. Man fiskade, tältade och vandrade i bergen som barn. Som tonåring gjorde man samma sak fast drack öl till.”
Föräldrarna stack dock ut. Båda var aktiva Vietnamkrigsmotståndare och djupt engagerade i världsfreden, antirasism och mänskliga rättigheter. Mamma var progressiv förskollärare och startade ett föräldrakooperativt dagis. Pappa var professor i sociologi, Hemingway-fan samt alkoholist.
”Mamma bar kjol och förkläde som alla andra på 1950-talet, men var före sin tid i värdegrunder och gärningar. Både hon och pappa röstade på demokraterna, eller möjligen vänstern. De såg mycket till individens frihet och uppmuntrade alla former av konstnärskap”, minns Sarah McPhee.
Båda var också akademiker i femte generationen.
”Mormors syster blev professor 1915. Utbildning och yrke har alltid varit självklart hos oss, oavsett kön. Jag har inte gjort en klassresa, jag har gjort en pengaresa.”
Pengaresa?
”Ja, i min familj arbetade man inte för pengar utan för högre spirituella drivkrafter.”
Så du jobbar för pengarnas skull, menar du?
”Nej nej, då skulle jag ha flyttat tillbaka till USA och tjänat ofantligt mycket mer än här. Vad jag menar är att i min familj skulle man bli lärare, präst eller möjligen advokat. Att bli affärsman, därtill livbolagsdirektör, är inte bara positivt.”
När Sarah McPhee kom till Sverige på 1980-talet började hon läsa på Handelshögskolan i Stockholm, enkom för skolans kvalitetsstämpel och nätverk.
Hon var invandrare, kunde inte ett ord svenska och hennes mastersbetyg från det amerikanska prestigeuniversitet Stanford fick på den tiden inga poletter att trilla ned hos svenska arbetsgivare.
”Utländska universitetsexamina har fått lite bättre status sedan dess, men vi i näringslivet har än idag en benägenhet att tro att om man inte känner eller har hört talas om en människa så kan han eller hon inte vara så bra.”
Sarah McPhee muttrar över den kulturella enfalden, men fastnar inte i den utan gör som hon brukar: bestämmer en destination och bygger sin egen genomfartsled dit.
”Etablerad eller inte, fokusera inte på chefer som intresserar sig för sin egen karriär. De blir sällan bra chefer och aldrig bra ledare. Fokusera på organisationens mål, fråga hur du kan bidra till att uppnå dem och lär känna personer som kan hjälpa dig med det. Och tänk längre än årets mål.”
Före SPP var Sarah McPhee vice vd på AMF och ansvarig för institutionens ägarstyrning, inklusive ersättningsfrågor. Idag har hon en fast årslön på 4,3 miljoner kronor plus en rörlig del på knappt miljonen.
”Jag oroar mig mer för pengar nu än när jag inte hade några. Det beror på att fallhöjden är så mycket större. Ju mer man får desto mer orolig blir man, och det är där som girigheten kommer in. När man tjänar mer pengar än man behöver blir principen viktigare än beloppet. Man är inte mer än människa och vill ha samma som andra, särskilt om en hög lön har blivit en del av självbilden.”
Är det så för dig?
”Nej, då hade jag tagit ett toppjobb i USA. Jag och min man tycker att Sverige är bra för barn. Själv växte jag upp med 21 kusiner. De är en stor trygghet för mig än idag.”
På tal om trygghet, hur har din pappas drickande påverkat dig?
”På olika sätt genom livet. För mig är alkoholism som en sjukdom. Jag insåg tidigt att människor är olika och komplexa.”
Det märks att Sarah McPhee har funderat på frågan förr.
”Begåvade människor är en fantastisk tillgång, men de är ofta känsliga och kan därför vara svåra att hantera. Jag tappade nog lite empati, men det kan också omvandlas till en styrka”, konstaterar hon.
”Har du levt ensam i dina beslut som barn är det kanske lättare att vara ensam i dina beslut som vd. Jag blev i alla fall mindre bunden till familjen och orten, vilket gjorde det lättare för mig att ge mig av.”
Sarah McPhee flyttade hemifrån andra året på college och tog sig som 18-åring över Atlanten till Paris.
”För att bli en bra fru. En hustru till en överklassakademiker måste så klart kunna umgås med européer”, skrattar hon.
Äktenskap fick dock vänta. Efter två stipendieår i den franska huvudstaden blev det Stanford och därefter ett år i Brasilien. Där levde den blivande livbolagsdirektören på ströjobb som engelsklärare åt det amerikanska försvarsdepartementet och sömmerska i en fabrik för piratkopior.
”Vi fejkade sådana där tröjor med krokodiler på.”
Vid det laget talade Sarah McPhee fyra språk – engelska, franska, spanska och portugisiska – och hamnade hos FN.
”De skickade mig till Afrika.”
Efter biståndsarbetet i Moçambique landade hon i Sverige. Den stora kärleken drabbade henne några år senare med äktenskap och två barn som följd.
”Så blev du en bra hustru?” undrar jag medan vi flyttar in kaffemuggarna.
”Ja. Ja, det tror jag. Men inte på grund av åren i Paris”, säger SPP-chefen och ler.
”Det är egentligen självklart att inte åsidosätta sina egna känslor och behov. Det ligger även mycket management i det”, fortsätter hon inomhus.
”Bra ledare ser till att må bra. Annars mår alla andra dåligt.”
Hur gör man det när alla måsten trycker på?
”Man vilar först och gör sedan. Du kan inte göra allting först och sedan vila. Jag har försökt, det går inte. Inte om du vill vara med hela matchen, och det vill jag.”
Men hur får du ihop…
”Vårt hem är emellanåt fullständigt upp och ned, inklusive obetalda räkningar. Högarna kan vara så stora att det är direkt otrivsamt. Vi har säkert 25 års osorterade kartonger. När vi dör får väl barnen ta dem till tippen, jag bryr mig inte.”
Sarah McPhee suckar lätt och betonar:
”Ledarskap handlar om närvaro, oavsett om man är chef, förälder eller barnens fotbollstränare. Många män är skickliga i överlevnad – iaktta hur de gör för att må bra. Michael Treschow lär ha sagt att han är som en jakthund och dåsar framför brasan tills det händer något. När det händer något har han kraft att springa tills det inte behövs.”
Fast omgivningen har ofta mer överseende med en pappa som missar matsäcken eller galonisarna än när en mamma gör det.
”Förvisso, men man måste ta reda på om man överpresterar för att nå ett mål eller för att bekräfta sig själv. Jag och min man var överens om att båda ville ha stimulerande arbeten, så vi avstod från annat för att kunna köpa städning och hämtning, långt före rutavdrag och nuvarande löner.”
Men om man sällan tar sig tid att hämta barnen, se deras matcher och lära dem grundläggande skyldigheter som att städa efter sig, varför ska man då ha dem?
SPP-chefens hår glider fram och skymmer delar av ansiktet, men blicken viker inte en tum:
”Lewinsky-affären har betytt mycket för mitt ledarskap och min syn på tid. Jag var då mitt i småbarnsåren och kommer ihåg att jag tänkte: ’Om USA:s president har tid för en älskarinna har väl jag tid för att hämta på dagis’. Men vad har barnen för glädje av att jag hämtar dem om jag inte är glad, i själen, när jag gör det?”
Tio år senare blev hon vd för SPP.
Du tillträdde i december 2008, när världen stod inför sin värsta finanskris, samtidigt som SPP skulle integreras med den nya ägaren Storebrand. Vad är viktigast för dig i dag?
”Att SPP ska bli störst på tjänstepensioner, det vill säga vara arbetsgivarnas bästa vän, flytträttsfrågan och vår nya fond Global Topp 100.”
Börsrasen har nallat rejält på SPP:s räkenskaper, men bolaget går numera med vinst och marknadsandelen på hemmamarknaden har mer än fördubblats, från 6 till 15 procent.
”Vi har även tagit fram nya visioner och värdegrunder som alla arbetar intensivt med. Men det är viktigt att hålla distansen. På jobbet handlar det sällan om liv och död, vi är inte i Syrien. Vi är i finanssektorn.”
Sarah McPhee är inte den ursinniga typen, men ilsknar till när näringslivet svarar ”pr-byråmässigt” på frågor som rör mångfald, arbetsrätt och mänskliga rättigheter. För att inte tala om när den egna branschen försvarar dolda avgifter, subjektiv rådgivning och andra satta strukturer – allt på grund av starka egenintressen.
”En del reaktioner på livförsäkringsutredningen gjorde mig förbannad. Pensionssparande är uppskjuten lön som varje individ bör få bestämma över. Hur komplicerat är det?”
SPP-chefen efterlyser mer förnyelse och mer konkurrens:
”Det är bara genom att förenkla och öka kundens kunskaper som vi kan återupprätta ett delvis förlorat förtroende för branschen, och då duger det inte att försvara för kunden dåliga strukturer.”
Sarah McPhee kan gå i pension om fyra år och tror inte på fler operativa chefsjobb för egen del. Efter 58 levnadsår, varav 30 yrkesår i finanssektorn, har hon renommé som en omdömesgill och leveransfähig kraft.
Så vad ska du göra när du blir pensionär?
”Då ska jag leva mitt tredje liv! De första 30 åren pluggar man, de påföljande 30 går till familj och jobb. Jag vill måla mer, skulpturera, skriva och bo i Colorado delar av året.”
Styrelseuppdrag?
”Kanske, men det är inte säkert. Jag kan även tänka mig att jobba med kvinnofrågor.”
Sarah McPhee satt fem år i AMF:s nomineringskommitté och är aningen mer för än emot kvinnokvotering i styrelser.
”I USA har man kvotering i alla möjliga sammanhang och det kanske inte är så farligt som det låter. Kravet på till exempel operativ erfarenhet är en aspekt, av många. Återigen: vilka kompetenser finns och vilka saknas för att säkra bolagets framtid?”
SPP-chefen skakar på huvudet.
”Det är märkligt hur många kvinnor som under rekryteringsprocessen påpekar att de inte vet om de är tillräckligt kvalificerade för jobbet.”
De kanske bara är osäkra och behöver höra någon säga emot?
”Kanske, men är en anställningsintervju rätt forum för det? Sökande ska vilja ha jobbet och överlåta kompetensfrågan till andra att bedöma. Skulle anställningen inte fungera är det inte deras fel utan mitt misstag som rekryterare.”
Vad är det mest ogenomtänkta som du själv har gjort?
Sarah McPhee letar i minnet efter något som är intressant, tål offentlighetens ljus och inte stökar till det för andra. ”En gång kom vi i ledningsgruppen överens om att spexa på en internkonferens och helt plötsligt hade jag gått med på att braka loss i en sång under konferensens strategisamtal med dåvarande koncernchefen Idar Kreutzer. Han har nog inte hämtat sig än, men personalen gillade det.”
Vad sjöng du?
”I will survive.”
Tanken på den strukturerade SPP-chefen framförandes discodrottningen Gloria Gaynors 1970-talshit får skrattsalvorna att dåna mellan skären.
…och vad är det mest självupptagna som du har gjort?
”Jag ringer gärna min svägerska på väg till jobbet för att be om råd och stöd i personalfrågor, hon är HR-chef. Men jag glömmer ofta att fråga hur hon har det.”
Kaffet är för länge sedan urdrucket och fotografen Jack Mikrut vankar av och an på tomten för att få ta de sista bilderna vid vattnet. Vi bryter upp och ilar ned till strandkanten för att skjuta ut en av kajakerna innan taxibåten återvänder.
Vinden har mojnat och SPP-chefen paddlar ut från viken med vana tag. Numera kan hon även navigera familjens motorbåt till och från stan.
”Fast det där lärde jag mig bara för att slippa vara beroende av andra.”
Som Erik Gustaf Geijer, skalden, tonsättaren och ledamoten av Svenska Akademien, fortsätter i sin Odalbonden från 1811:
Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.
Sarah McPhee drar in kajaken till land – barfota och utan åt hävor. Uppvuxen i ett av presidentstaten USA:s mest magnifika naturområden är hon ingen övertygad anhängare av vare sig Gud eller monarki.
Däremot verkar hon för det som hon anser är rätt och viktigt, och har med åren blivit klok nog att inte jobba jämt.