”När Tennstopet försvinner finns det inte något kvar att gå till Klara för”, konstaterade till exempel Stockholmsskildraren framför andra, Per Anders Fogelström.
Författarkollegan Stig Claesson, ”Slas”, var mer krass:
”Var fan ska man nu gå och låna pengar.”
Allt detta och mycket mer kan man läsa på Tennstopets hemsida där minnesskrifterna trängs. Det senaste sentimentala avskedet gällde krögarparet Gunnar och Monica Ekdahl, som hade förvaltat traditionen i 35 år när de i vintras lämnade över till de nya ägarna.
Med den bakgrunden är det inte alls konstigt att de senare hittills har nöjt sig med att fräscha upp toaletterna. I övrigt är inredningen sig alldeles lik, från den nötta skotskrutiga heltäckningsmattan i garderoben till de lite skamfilade karmstolarna i matsalen.
Vad gäller maten är den största nyheten att lunchserveringen har återinförts efter ett 20 år långt uppehåll. Att Tennstopet numera ingår i samma restauranggrupp som de mer trendiga etablissemangen Vassa Eggen (exklusivt steak house) och spanskinspirerade Boqueria i den nyöppnade Moodgallerian, märks ännu inte på menyn.
Dock är det uppenbart att köket behärskar sina klassiker. Förrätten kan vara en gravlaxros på toast, en nystekt frasig råraka med löjrom eller en precis lagom fet matjesröra på kavring.
”As good as it gets!” utbrister den verkliga husmansentustiasten bland Di Weekends testare inför husets kalvlever anglais (tunna skivor som är väl genomstekta och föredömligt apostroferade av bacon och kapris). Reaktionen blir densamma inför biff Rydberg, som åtföljs av en krustad med senapsgrädde.
Vi ser pepparbiffen stå i lågor på flamberingsvagnen ett par meter bort, och när den serveras är den medium/rare, precis som vi vill ha den. Såsen är både het och gräddig, och på de krispiga pommes fritesen sitter skalet kvar i ändarna.
Vid sidan av den digra listan med klassiker finns en mer säsongsbetonad vecko-matsedel. Där hittar vi en trevlig – och mindre mäktig – tomatbaserad cassoulet med kyckling och oxbringa.
Vinlistan är inte den längsta vi har sett, men rekommendationerna är både träffsäkra och trevligt formulerade.
”Jag tycker ni kan ta riojan båda två för den är så himla god”, säger till exempel servitrisen vid ett av våra besök.
Personalen är uppenbart medveten om sin kulturvårdande roll. Mottagandet blir varmt när en mer sentida prominent stamgäst, konstnären Peter Dahl, gör entré stödd på en käpp. Att ha Peter Dahl på plats intill kakelugnen med sin egen tavla Palermo i blickfånget är antagligen den ultimata bekräftelsen på att de nya ägarna verkligen ”sköter sig”.
Eller som rockvaktmästaren säger när han har hjälpt en kvinnlig gäst att få täckjackan på plats över zebratoppen:
”Där satt den!"