Men intressenterna i det ekologiska jordbruket fortsätter att marknadsföra detta som den enda vägen till en resurshushållande och uthållig livsmedelsproduktion, uppbackade av bland andra Svenska naturskyddsföreningen och dess generalsekreterare Svante Axelsson. Följden blir att vi fortsätter att ha två parallella jordbrukssystem, det ekologiska och det ”konventionella”, vilket knappast gagnar miljön.
En kunskapsbaserad miljörörelse skulle rimligtvis eftersträva att allt jordbruk bedrivs med utnyttjande av bästa möjliga teknik för att uppnå bästa möjliga miljönytta, hållbarhet och produktivitet. Då är det kanske inte så framåtsyftande att ensidigt stödja ett jordbruk som definierar bort viss kunskap och viss teknik, såsom ekojordbruket gör, och som dessutom har ett starkt egenintresse av att värna sin särart.
Lika illa är det med synen på gentekniskt förändrade grödor, GM-grödor. Tongivande miljöorganisationer fortsätter att hävda att GM-grödor utgör en risk för miljön och människors hälsa, precis som många av oss var inne på när tekniken var ny, kring 1994.
Sedan dess har dock bland andra kommissionen i Bryssel, liksom forskarsamhället i stort, dragit slutsatsen att gentekniken i sig inte innebär några specifika risker jämfört med andra tekniker för växtförädling. Men miljörörelsen drar sig inte för att vifta bort detta (exempelvis SNF:s ordförande Mikael Karlsson i SVT:s Rapport den 28/8). Ett återkommande argument är att forskarsamhället inte skulle vara enigt i frågan.
Men det finns ingen vetenskaplig oenighet av betydelse. Misstanken infinner sig att miljörörelsen har andra bevekelsegrunder för sitt motstånd mot GM-grödor än att kunskapsläget i riskfrågan skulle vara oklart. Dessa har att göra med motvilja mot stordrift, globalisering, multinationella växtförädlingsföretag och annat som (felaktigt) kommit att förknippas med GM-grödor. Helt vanlig politik alltså – och ett dagtingande med den vetenskapliga grundsyn som historiskt har varit så framträdande i miljörörelsen, med dess rötter i kunskapsbaserade folkrörelser.
Framtidens jordbruk måste vara både resurseffektivt och produktivt, vilket förutsätter en gedigen bas i vetenskap och teknik. Om miljörörelsen vill vara en relevant samarbetspartner i att utveckla detta jordbruk, vilket vi är många som hoppas, krävs det några distinkta kursändringar. För det första måste den åter sätta vetenskaplig kunskap i högsätet. I stället för att – med nosen mot marken på grythundars vis – följa de spår som ger politiska eller mediala lagrar, måste miljörörelsen visa en nyfikenhet och öppenhet för modern vetenskap och en förmåga att anpassa sig till ett aktuellt kunskapsläge.
För det andra måste man dra upp rågången mot allsköns grumligt tankegods som florerar i jordbrukssammanhang. De ockulta inslagen i vissa odlingsfilosofier är ett exempel, men även den relativistiska kunskapssyn som frodas på många håll, inte minst i den internationella biståndsindustrin, bör problematiseras.
För det tredje måste miljörörelsen markera kompromisslöst mot de fullt utvecklade knäppgökarna. Deras tramsiga konspirationsteorier och infama utfall mot forskare hör hemma i det gatans parlament som debatterar på nätet, inte i några seriösa sammanhang.
Alternativet är ökad marginalisering gentemot stora delar av forskarsamhället.
Internationellt forskas det redan på hur miljörörelsens agendor på jordbruksområdet kan vara så medialt och politiskt framgångsrika som de faktiskt är, med tanke på att de ur vetenskaplig synpunkt regelmässigt är vinklade och skruvade – när de inte rätt upp och ner är fel. De frågorna börjar nu ställas även här. Forskarna har fått vittring och är på väg ned i grytet.
Torbjörn Fagerström, professor, senior advisor, Sveriges lantbruksuniversitet