I dag förbereds ett penningpolitiskt beslut inte bara genom analyser av inflationen, konjunkturläget och implikationerna för penningpolitiken, utan också genom kontinuerliga uppdateringar av olika indikatorer på, och risker för, stabiliteten i det finansiella systemet.
Detta arbete är fortfarande i sin linda och präglar utvecklingsarbetet på många centralbanker i dag. Låg och stabil inflation är det överordnade målet för räntesättningen. Men räntepolitikens effekter på inflationen och på den ekonomiska aktiviteten beror även på den finansiella stabiliteten.
Centralbanker, tillsynsmyndigheter och regeringar världen över arbetar nu intensivt med att skapa nya regler på de finansiella marknaderna för att förebygga nya finansiella kriser. Dessutom växer ett helt nytt politikområde fram, makrotillsyn. Fokus är att upptäcka, analysera och genom ett antal speciella verktyg motverka risker i det finansiella systemet som helhet, till skillnad från den traditionella tillsynen som fokuserar på hälsotillståndet i enskilda institut.
Makrotillsyn innebär ett viktigt komplement till väl utformad penning- och finanspolitik som i sig inte är någon garanti mot finansiella kriser.
I vårt arbete på Riksbanken är det speciellt viktigt att närmare analysera kopplingarna mellan de båda politikområdena, finansiell stabilitet och penningpolitik, eftersom penningpolitik både påverkar och påverkas av makrotillsyn.
En viktig lärdom från krisen är att penningpolitiken inte i tillräckligt hög grad beaktat riskerna för finansiella obalanser. Det förs nu en diskussion både internationellt och i Sverige om och i så fall hur inflationsmålspolitiken behöver reformeras. Inte ens de mest framstående forskarna är eniga om svaren.
Några menar att det bara behövs mindre justeringar av den penningpolitiska tankeramen, åtminstone när den finansiella krisen väl är över, medan andra förordar större omläggningar av principerna för penningpolitiken. Centralbankerna i Norge och Nya Zeeland har nyligen annonserat att de kommer att ta större hänsyn till finansiell stabilitet i de penningpolitiska besluten.
Mot denna bakgrund borde det inte vara förvånande att det inte finns någon konsensus om vad som är ”rätt” inriktning på penningpolitiken. I USA, euroområdet och Storbritannien vidtar centralbankerna fortfarande ”okonventionella” åtgärder. Det handlar inte bara om att sätta räntan för att uppnå ett inflationsmål utan också om att hantera olika finansiella obalanser.
I Sverige har behovet av okonventionella åtgärder varit mindre, men det har funnits olika uppfattningar inom och utanför Riksbanken i frågan om räntepolitiken bör ta hänsyn till riskerna för finansiella obalanser eller ej.
Ekonomerna på Riksbanken förser direktionen med ett omfattande och djuplodande beslutsmaterial som beskriver utvecklingen av inflation och BNP och av indikatorer på konjunkturen och den finansiella stabiliteten. Materialet publiceras i Riksbankens rapporter om penningpolitik och finansiell stabilitet. Direktionens slutsatser redovisas detaljerat i protokoll från de penningpolitiska mötena.
Riksbanken tillhör de mest transparenta centralbankerna i världen, vilket främjar både effektiviteten i direktionens beslut, möjligheterna att utkräva ansvar av Riksbankens direktion och den allmänna penningpolitiska debatten.
Vi som deltar i arbetet med att ta fram beslutsmaterial är inte förvånade över att direktionens ledamöter kan dra olika slutsatser från det. Vi är däremot förvånade över att debatten om penningpolitiken i Sverige låter som om det bara finns en ”rätt” väg att gå. Den finansiella krisen borde ha gjort oss alla mera ödmjuka.
Marianne Nessén, chef för avdelningen för penningpolitik
Mattias Persson, chef för avdelningen för finansiell stabilitet