Efter ett nästan 60-årigt uppehåll beslutade familjeföretaget Morgan att återuppta produktionen 2011. Nu rullar de första nytillverkade trehjulingarna på vägarna. Exemplaret som Di Weekend kör på soliga vägar i Roslagen har chassinummer 14.
Förr var det två växlar som gällde men nu för tiden sitter det en femväxlad variant från Mazda i fordonet. Det finns till och med backväxel. Men det går lika bra att kliva ur och knuffa bilen dit man vill om man tycker det är mysigare.
Motorn kommer från amerikanska S&S som bland annat är känt för sina tillbehör till Harley Davidson. Motorn heter X-Wedge och har en volym på nästan två liter, en liter per cylinder med andra ord.
Tillsammans med fordonets lätta vikt, 525 kilo, ger de 115 hästkrafterna en ruggig effekt och känslan är som att köra en blandning av en gokart och en motorcykel. Föraren får fartvinden i ansiktet och asfalten är så nära att man nästan kan röra den om man sträcker ut handen.
I snabba kurvor gäller det att parera med ratten och gaspedalen för att återfå det tappade greppet, och det är väldigt roligt bakom ratten. Men jag skrattar kluckande för mig själv redan vid låga hastigheter och av att puttra fram och känna dofterna från omgivningen.
Moderna bilar brukar vanligtvis bedömas efter hur mycket tillverkaren har fått ned bullernivåer, hur stort bagageutrymme som finns och hur finstämda alla tekniska finesser är.
Glöm allt sådant. Utrustningslistan är kort och servostyrning och antispinn finns inte. Och regnar det, ja då blir man blöt. Bilen är dock självlänsande genom flera hål i golvet där regnvattnet kan rinna ur. En bra finess.
En del komponenter kommer från underleverantörer, men bilen byggs för hand i fabriken i Malvern Link i England. Där släpps industrirobotarna inte in. Och det är fortfarande en stålram i grunden och sedan en stomme av ask som gäller. Därefter kläs bilen med karossdelar.
Till skillnad från moderna bilfabriker, som spottar ur sig 50–100 bilar i timmen, tar det ungefär tre veckor att bygga en Morgan.
Nylanseringen av trehjulingen i fjol väckte mycket uppmärksamhet och 30 bilar är redan sålda i Sverige. 20 har sålts av Classics & Sportscarcentre i Vetlanda och 10 av Morgan Nordic som drivs av Per-Erik Hasselberg och Ingvar Fredriksson i Rimbo norr om Stockholm.
”Nästan alla köpare har lagt sina order utan att ens ha sett den färdiga bilen”, säger Per-Erik Hasselberg.
Han konstaterar att trehjulingen har lockat en ny typ av kunder.
”Lite raljerande säger jag ibland att de klassiska Morganbilarna är för fyrtiotalisterna, alltså min generation. Men med trehjulingen når vi en klart yngre målgrupp, det märker vi tydligt.”
Per-Erik Hasselberg och Ingvar Fredriksson träffades genom en bilaffär, då den förste köpte just en Morgan av den andre.
”Ingvar har haft sitt intresse sedan ungdomen, medan jag köpte min första Morgan av honom i början av 1980-talet. 2003 kom han med idén om att aktivera försäljningen av Morgan i Sverige” berättar Per-Erik Hasselberg
Men även han har vurmat för brittiska bilar länge.
”I slutet på 1950-talet fanns fortfarande ganska mycket engelska bilar i Sverige – Morris, Austin och Triumph och så vidare. Den första bilen jag ägde var en Morris och intresset för engelska bilar har funnits sedan dess.”
Till vardags har han kört en del tyska bilar genom åren. Men nu har han återgått till ett brittiskt märke, låt vara med tysk ägare, och kör en Mini Cooper S.
”Hjärtat finns hos de engelska bilarna.”
Och hjärta, det får man också från alla som nyfiket kommer fram och tittar när man parkera. Vilken fin bil! Men vad är det för något? Är den verkligen ny? Så låter det när ett sällskap på konferens samlas kring bilen på Di Weekends kaffepaus.
Trots den lånade flygarmössan är jag då lite lomhörd efter ett par timmar bakom ratten. Men det får man leva med.
Någon undrar kanske om säkerhet och krockkuddar och tycker att bromsarna skulle kunna vara bättre. Och priset? Trehjulingen kostar cirka 360.000 kronor och för de pengarna får köparen en i princip omöjlig bil att använda i vardagen, utan tak eller användbart bagageutrymme.
Men sådana praktiska smådetaljer vore ofint att bry sig om. Det var inte för att trehjulingen är ett så praktiskt familjefordon som Morgan beslutade sig för att ta upp produktionen igen.
”Morgan har inte förändrats och har liksom blivit retro av sig självt”, säger Per-Erik Hasselberg och jämför med den retrotrend som svept över bilbranschen, då stora tillverkare väckt liv i gamla modeller.
Han gillar att Morgans klassiska bilar är omoderna.
”Den här typen av bil är väldigt lätt att äga. Bilarna, även de nya, är i princip 1930-talsbyggen. Det finns inte så mycket teknik att ta hand om och jag tycker att enkelheten har ett stort egenvärde.”
Per-Erik Hasselberg har själv ingen trehjuling, men väl tre andra Morganfordon. Bilen han köpte av kollegan på 1980-talet, en Plus 4 från 1952, har han kvar och dessutom har han köpt en Series 1 från 1937 och en lite mer ombonad Plus 4 Drophead Coupé från 1961. Den sistnämnda en bil för de lite regnigare dagarna och längre turerna.
För det ska sägas, det är inte bekvämlighet som är Morgans försäljningsargument. Och Morgan Three Wheeler är långt ifrån den bästa bil jag kört. Men en dag i Three Wheelern är ändå en av mina bästa dagar på jobbet.
Eller, för att citera den amerikanske programledaren Jay Leno, som har en av världens största bilsamlingar:
”Det är den roligaste bilen jag har kört på väldigt länge. När du kör i 60 km/tim känns det som 160 km/tim.”
Så sa han efter att ha provkört ett tidigt exemplar av den nytillverkade trehjulingen på vägarna kring Malvern.
Efter en lång tv-karriär har Jay Leno en fet plånbok och prislappen är inget som helst problem för honom. Alltså tog han Charles Morgan i hand och beställde en Three Wheeler på stående fot.
Det hade jag också gjort – om jag hade haft en lika fet plånbok.