Peter Norman och hans statssekreterare kunde på fredagen inte ge besked om vilka köparna var. Detta var inte det väsentliga för regeringen. Det viktiga var att ”göra en god affär”, och behållningen ska oavkortat gå till att betala av statsskulden, underströk Norman. Den finländska försäkringskoncernen Sampo, i dag största ägare i Nordea, har ökat sitt innehav ytterligare under den gångna natten.
Sannolikt har regeringen gjort en god affär, i en viss mening och med börshandelns dagliga språkbruk. Att sälja 255 miljoner Nordeaaktier över en natt, med en ”rabatt” på endast cirka 5 procent, är skickligt. Men samhällsekonomiskt är affären destruktiv.
Ty Nordea är inte en bank som alla andra, och det är inte betydelselöst om statens andel säljs. Fram till den 4 februari var svenska staten den näst största ägaren i Nordea. Statens aktiepost ökade i värde och ger god avkastning åt statskassan. Men det viktigaste var att aktierna gav staten representation i bankens styrelse och därmed ett visst inflytande över bankens policy i olika frågor. Störst inflytande i Nordea Bank har i dag Sampo. Den starke mannen i detta företag heter Björn Wahlroos, som föreslås bli styrelseordförande i Nordea vid stämman våren 2011.
Regeringens försäljning av den statliga andelen i Nordea – i förening med Wahlroos sannolika uppstigande till styrelseordförande i banken – kan innebära spiken i kistan för det svenska banksystemet.
Konkurrensverket har i fyra olika utredningar på senare år slagit fast att konkurrensen inom banksystemet inte fungerar – på grund av att det finns för få banker i Sverige. Enligt färsk statistik från Allmänna reklamationsnämnden, ARN, inkom 480 skriftliga klagomål på de svenska bankerna under 2010. Detta är givetvis bara toppen på ett isberg. Hur många läsare av Dagens Industri är nöjda med sin bank? Hur många företagsledare, små eller stora, tycker att vi har ett fungerande banksystem i Sverige?
Finansmannen Björn Wahlroos har ett enda övergripande mål för sin verksamhet. Han vill genom en större bankfusion skapa en ”superbank”. Han planerar att slå ihop Nordea med antingen SEB eller Swedbank. (Troligen allra helst med Handelsbanken, men denna relativt välskötta bank tycks hålla på sin integritet.) Björn Wahlroos, en dokumenterat skicklig imperiebyggare, vill alltså reducera antalet banker i Sverige från nuvarande fyra till tre. Han har även uttalat tanken att en enda bank på sikt skulle ”räcka för Sverige”.
Till Björn Wahlroos heder ska framhållas att han inte på något sätt hymlar med sina planer. I flera tidningsintervjuer har han öppet resonerat om de stora skalfördelarna med bankfusioner. Man kan exempelvis slå samman avdelningarna för it och marknadsföring. Om ett lämpligt antal banktjänstemän avskedas kan ”synergivinsterna” uppgå till 5, 6 eller 7 miljarder kronor per år. Detta ter sig lockande för den finländske finansfursten, och säkert för många andra aktieägare.
Men vad betyder den utvecklingen för bankernas privatkunder och för de små och medelstora företagen?
Är ett ännu mera cementerat bankoligopol önskvärt ur folkflertalets synpunkt? Vad är bäst för den finansiella stabiliteten – en, två, tre eller fyra banker?
Vid fredagens presskonferens sa Peter Norman att ”konkurrensen fungerar väl” inom banksektorn. Det är nog inte så många som håller med om det. Och genom den aningslösa försäljningen av Nordea, som ska fortsätta under mandatperioden, snitslas nu banan för det totala bankoligopolet i Sverige.