Efterföljaren Trident hade en tjusig treudd på motorhuven och osannolikt nog plats för två personer under plexiglastaket. Det fordonet såg ut som ett tefat i ett Blixt Gordon-avsnitt och riktade sig till unga par.
Säljsuccén uteblev. Produktionen gjorde halt vid ett sjuttiotal exemplar. De som trots allt köpte har sett fantastiska värdestegringar. I originalutförande kostade den 199 pund, 2.200 kronor. I dag säljs de för över 1 miljon kronor på auktion.
Nya versionen av Peel 50 är inget man tar till Prisextra för att storhandla. Att klämma sig in i en är emellertid lite som att sätta sig i en kundvagn. Till att börja med krävs gymnastiska färdigheter. Att bara svänga in rumpan och sjunka ned i sätet går inte – då fastnar knäet i ratten så att man tvingas resa sig igen och börja om.
Ett älgkliv in med högerbenet först, förbi ratten, fungerar bättre även om det varken känns eller ser särskilt graciöst ut.
Med bildörren (det finns bara en) stängd är den omedelbara känslan att man krupit in i en tjock-tv och tittar ut genom bildrutan som en rollfigur i en komediserie. Jag har svårt att hålla mig för skratt, och det har för den delen alla jag möter på gatan också.
Min Peel hinner bara rulla några meter innan en mamma med barnvagn tappar hakan och börjar famla efter mobilen för att ta bilder. En äldre kvinna som kommer hasande med matkassar hejdar sig mitt i steget och börjar fnittra. Snickare på en byggarbetsplats blir nyfikna som barn och smiter ut för att fråga vad den kostar.
Inredningen är, försiktigt uttryckt, påver och att kalla instrumenteringen spartansk är ingen överdrift. Hastighetsmätare saknas till exempel, och det finns varken växelspak eller bromspedal.
I ärlighetens namn är det här en nygammal modell, så bensinmotorn är utbytt mot eldrift.
När man gasar på känns det som att skaka i väg i en radiobil på Gröna Lund, med den avgörande skillnaden att i den här vill man absolut inte krocka.
I vanlig trafik är Peel rätt läskig att köra. Eftersom det här exemplaret saknar sidospegel snurrar mitt huvud som en ugglas för att hålla koll på andra fordon.
En Peel bör rattas varligt. Hjulen, två fram och ett bak, skulle lika väl kunna sitta på en skottkärra, och en kraftig u-sväng i hög hastighet slutar garanterat med att hela ekipaget välter.
Bilen svarar snabbt på gaspedalen och så fort man släpper efter med högerfoten stannar den lydigt, ungefär som en golfbil. Topphastigheten är blygsamma 16 km/tim, men den är oerhört praktisk. Man behöver till exempel inte oroa sig över att inte hitta någon parkering, för i värsta fall går bilen att ta med sig in på jobbet.
”Visst är den fin?” säger Gary Hillman med ett leende som skulle kunna sitta på en tioåring som stolt visar upp sin senaste leksak.
Han driver egentligen en byggfirma, men är också en hängiven samlare och äger sedan några år rättigheterna till varumärket Peel. Till en början var det mest ett roligt fritidsintresse – han har redan Storbritanniens största samling av trampbilar i sitt garage, plus de mest galna varianter av bilar – en våningssängbil och en biljardbordsbil för att nämna några. Hans samlarintresse täcker även jukeboxar och båtar (allt finns att beskåda på mydadstoys.co.uk).
Men nu är det blodigt allvar. Genombrottet kom efter att Gary Hillman och marknadschefen Faizal Kahn varit med i den brittiska versionen av tv-programmet Draknästet, där riskkapitalister grillar uppstickare och ibland köper in sig i deras verksamhet.
Efter en svettig förhandling i strålkastarnas sken fick de tummen upp av kändisentreprenören James Caan och nära 900.000 kronor i handen. Att just han nappade är kanske inte så förvånande eftersom han älskar att lägga pengar på fina yachter och snabba bilar. Hans kritstrecksrandiga kapitalisthjärta smälte fullständigt när de rullade in sin Peel 50 i tv-studion (James Caan fick för övrigt två Peelbilar i förhandlingsspelet).
Riskkapitalisten äger nu 30 procent av företaget och hans nätverk är den värdefulla delen av uppgörelsen. I affärsplanen ingår samarbeten med andra varumärken.
Man förhandlar redan med flera företag som är intresserade av att göra reklam där Peel 50 kan symbolisera det lägsta priset eller David mot Goliat, förklarar Gary Hillman.
”Eftersom bilen är så liten kommer den att sättas upp på reklamtavlor – alltså en riktig bil. Den väger ju så lite så det är inga problem.”
Hittills har de tillverkat 50 bilar som snart är slutsålda. Nästa serie blir på ytterligare 50, de väntas vara klara före jul.
Men produktionen ser ut att behöva pumpas upp. Publiciteten i samband med tv-programmet har nämligen öppnat slussarna.
”Vi behöver inte jaga. Det ringer folk hela dagarna. Och jag fick precis ett mejl från en anställd på norska Think som vill börja jobba hos oss i stället”, säger en snörvlande Faizal Kahn som omöjligen har tid att ligga i sjuksängen.
Gary Hillman har också händerna fulla.
”Jag förhandlar med ett amerikanskt bolag som vill köpa 500 stycken. Och så har jag fått förfrågningar från Saudiarabien. En shejk var intresserad av att ha dem för att kunna köra i sitt palats, det var tydligen för långt att gå”, berättar han.
Privat kör Gary Hillman en Nissan Navarra som ledigt kan ta en handfull Peel 50 på flaket.
Mikrobilen Peel 50 tillverkas nu i en fabrik ”i norra England”. Gary Hillman vill inte avslöja var. Marknadsföringsmässigt skulle det förstås se bättre ut om produktionen fanns kvar på ön i Irländska sjön.
Prislappen på en nytillverkad Peel 50 visar hela 12.500 pund, eller 140.000 kronor. Det får en att fundera över om det verkligen vore så klokt att slå till.
Å andra sidan – i en Peel 50 finns det ändå inte utrymme för något förnuft.