ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

DI Weekend: Peter Englund, en "glorifierad byråkrat"

DI Weekend: En passionerad tekniknörd som nyss varit pappaledig.
En rätt blyg människa som periodvis drabbas av ångest och depression.
Och en glorifierad byråkrat, som han kallar sig själv.
Peter Englund, ständig sekreterare i Svenska Akademien sedan ett år, lyfter fram självdistans som en nyckelegenskap för Akademiens ledamöter.
”En människa som är uppfylld av sig själv och offentligen har visat detta får svårt att ta plats”, säger han till DI Weekend.

På sin blogg skriver Peter Englund om hur han sitter i ett solskott på ett naket trägolv och sorterar böcker. Det blir svårare för var gång det måste ske för att få plats i hyllorna.

Minsta dottern leker intill. Efteråt går båda längs grus-vägen och Peter Englund ser en skräddare kila fram på dikesvattnets solblänk.

”Och jag ler, överraskad av synen. Som hade jag glömt att de finns. Det är dock inte lättheten som hindrar dem från att sjunka. Det är ytspänningen”, skriver han.

Platsen är Peter Englunds bostad på en gård i Rasbo, en och en halv mil nordost om Uppsala. Han har bott här i 20 år, för avskildhetens och ostördhetens skull.

”Redan på 1980-talet hade jag en drömbild av mig själv, av att sitta ute på landet i en röd stuga och skriva tjocka böcker. Drömmen infriades och det har gått alldeles utmärkt”, säger han.

Som ung forskare i Uppsala började Peter Englund skriva, mest för nöjes skull. När boken Poltava, om Karl XII:s nederlag, kom 1988 blev den en succé.

Ofredsår från 1993 handlar om stormaktstiden och fältherren, konstnären och arkitekten Erik Dahlbergh. Boken var tänkt som första delen i en trilogi om Sverige och Europa under den här epoken. Del två, Den oövervinnerlige, kom 2000 och handlar om Karl X Gustav. Del tre väntar ännu på att skrivas.

Peter Englunds senaste verk, Stridens skönhet och sorg, tar ett nytt grepp på historien och skildrar en rad enskilda öden under första världskriget. Han fortsätter att arbeta, skriver till och drar ifrån, för att anpassa boken till de länder där den kommer ut. Ett välkommet avbrott i Akademiarbetet.

”När boken kommer ut på ett större språk skriver jag till nytt material. Det är ett andningshål utan vilket jag inte skulle överleva.”

Stridens skönhet och sorg har sålts till Norge, Danmark, Finland, Estland, Ryssland, Polen, England, Frankrike och Italien. Det är också bestämt att det kända New York-förlaget Knopf ska ge ut den.

Om sitt arbetssätt som brett skrivande historiker säger han:

”Innehållet är fakta, hämtat ur källorna. Däremot kan formen synas litterär, men jag ändrar inte fakta för att det ska få en bättre litterär effekt. Det kan jag inte göra som historiker.”

Parallellt är Peter Englund en känd person i medierna, bland annat som krigsrapportör för DN i Irak 2005. För några år sedan skrev han manus till tv-serien Ramona om krisen mellan Sverige och Sovjet 1952 efter nedskjutning-arna av svenska flygplan över Östersjön. Dessutom har han varit bisittare i Fredrik Lindströms tv-serie Världens modernaste land.

När Peter Englund för åtta år sedan valdes in på stol nummer tio i Svenska Akademien var det egentligen ingen överraskning. Han var den självklare efterträdaren till Erik Lönnroth, en tidigare generations tongivande historiker.

Peter Englund ser sig själv som rätt blyg människa, som genom ödets nyck har hamnat i en närmast supersocial ­position. Tillbakadragenheten ser han som förutsättning – för alla författare.

”Om du inte står ut med ditt eget sällskap finns ingen möjlighet att vara författare, sitta koncentrerad och hop-trängd med dig själv i månader och år.”

På sin blogg har Peter Englund berättat om perioder av inre mörker, depression och ångest. Han är inte den förste i Akademiens historia som vittnar om svårmod. Skalden och Växjöbiskopen Esaias Tegnérs (1782–1846) dikt Mjältsjukan tillhör den svenska litteraturens klassiker. Peter Englund beskriver sin upplevelse av tillståndet med en formulering av Winston Churchill.

”Jag brukar använda hans uttryck om den svarta hunden som kommer. Jag vet att jag har ett depressivt drag och det är något som jag lever med. Jag försöker avdramatisera det, inte på något sätt märkvärdisera det för mig själv och andra.”

Efter att författaren Lotta Lotass, 46 år, valdes in förra året är Peter Englund, 53 år, inte länge Akademiens yngsta ledamot. Dock finns något pojkaktigt över hans gestalt, för dagen i grå kavaj och jeans. Det är ett brott mot före­trädaren på sekreterarposten Horace Engdahls formellt välskräddade stil.

Precis som denne är Peter Englund gift med en genusforskare, den förre med litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, den senare med samtidshistorikern Josefin Englund.

Peter Englund berättar att hustrun och han läser varandras texter, hjälper varandra på så vis.

”Hon forskar i 1900-talet, fram till 1980-talet. Jag är ju förankrad mycket längre bak. Det finns en samhörighet som givetvis delvis är förklaringen till att vi är ett par. Samtidigt finns det tillräckligt med olikhet för att vi ska förbli individer. Jag tror det är svårare att behålla oberoendet om båda är inne på samma mark.”

Peter Englund har fyra barn, tre från ett tidigare äktenskap och yngsta dottern Turid med hustrun Josefin.

Han berättar roat och uppenbarligen gärna historien om hur de träffades.

”Jag var inne i slutskedet av den tjocka boken om Karl X Gustavs epok. Josefin var biträdande redaktör på förlaget och jag hade daglig kontakt med henne via mejl. Hon var väldigt energisk, i vissa fall påstridig.”

”Jag kände: vad hon petar. En dag drabbades jag av en viss irritation. Jag kommer precis ihåg det. Jag snäste av henne lite, hade en docerande mejlutläggning om att stil i hög grad handlar om idiosynkrasier, avvikelser”, minns Peter Englund, som dock råkade stava fel.

”Jag fick ett snabbt svar om att hon kunde förstå. Hon avslutade: ’PS. Idiosynkrasi stavas så här.’ Jag tänkte: jag är kär. Så kanske det inte var riktigt då, men i den stunden växte ett starkt intresse.”

I juni var Peter Englund pappaledig på deltid som den förste av Akademiens 14 ständiga sekreterare sedan grundandet 1786.

Han kallar sig själv en glorifierad byråkrat. Som sådan är han ett slags ordets generaldirektör, avlönad i klass med en dylik och med cirka 40 medarbetare under sig.

Innan Peter Englund blev Akademiens ständige sekreterare för drygt ett år sedan gjorde han klart att det inte skulle bli någon ny bok på länge efter bästsäljaren Stridens skönhet och sorg, som kom hösten 2008.

Den frihet som en framgångsrik författare brukar åtnjuta är i stort sett borta. Så här börjar en vanlig dag för Peter Englund nu för tiden:

I sin Volvo kör han landsvägen till Uppsala central, ofta med sikte på niotåget. Under resans första tio minuter till Knivsta svarar han på akuta mejl på tjänstedatorn med mobilt bredband.

Under den återstående halvtimmen läser han Nobelpriskandidater. På bloggen har han berättat om knepet att dölja hemlig läsning med andra skyddsomslag.

Ungefär klockan 09.50 kommer han till perrong tre på Stockholms central och promenerar i rask takt längs Vasagatan, förbi Rosenbad, över Riksbron förbi riksdagen och sedan till Stortorget i Gamla stan.

Alla hans 13 företrädare är närvarande som målningar och byster i det oerhört vackra ämbetsrummet i Börshuset. Horace Engdahl har hunnit komma upp i olja på väggen bakom Peter Englunds lilla skrivbord. Ett nygjort porträtt av ständige sekreteraren 1986–1999, Sture Allén, står lutat mot väggen. 

”Jag kan inte klaga på rummet. Jag har fått höra att det är Sveriges näst vackraste arbetsrum, efter utrikesministerns i Arvfurstens palats”, säger Peter Englund.

Då och då ger sig en 1700-talspendyl till känna, den vars slag brukar höras i samma stund som Nobelpriset i litteratur tillkännages i oktober. För Akademien återstår nu att välja bland fem namn. Den så kallade korta listan är klar, den med de i praktiken nominerade författarna ur vars krets en enda väljs.

”Alla ledamöter måste sätta sig in i de här författarskapen. Böckerna är inlåsta i skåp. Innan ledamöterna åker hem för sommarferier går de dit och förser sig.”

Om Nobelpriset är Akademiens crescendo så hör det till jobbet för Peter Englund att hålla verksamheten vital även resten av året. I perioder under särskilt 1800-talet var Akademiens roll ifrågasatt.

Den konservative Carl David af Wirsén, ständig sekreterare åren 1884–1912, personifierar Akademiens mest kända period av nedgång då tidens unga litteratur med främst August Strindberg negligerades.

”Carl David af Wirsén höll på att bli Akademiens baneman. Det finns alltid en risk att den här församlingen marginaliseras. Till sin natur är den ett släpankare och varenda gång vinden kantrar ska inte Akademien blåsa med”, säger Peter Englund.

Ledamöterna sitter på livstid och det hör till bilden att Akademien blir en senior församling. Konstvetaren Ulf Lindhe, 81 år, är den till tjänsteåren äldste, invald 1977.

Gunnel Vallquist – känd som översättare av Marcel Prousts sju volymer av På spaning efter den tid som flytt – är äldst i levnadsår räknat och född 1918. Fyra ledamöter är födda på 1920-talet, fyra på 1930-talet, fyra på 1940-talet, två på 1950-talet och en enda, Lotta Lotass, på 1960-talet.

Peter Englund berättar att inte bara kvalifikationerna beaktas vid inval, utan också sinnelaget.

”Som nyinvald känner man sig omgiven av ett skuggkabinett av åtminstone fem eller tio personer som skulle ha kunnat sitta där i stället. Om vi utgår från rena kompetensen skulle det inte vara något problem med en akademi som den franska på 40 personer.”

För Peter Englund är självdistans ett nyckelord för den som ska vara kandidat till en av Akademiens stolar.

”En människa som är uppfylld av sig själv och offentligen har visat detta får svårt att ta plats i Akademien. Med fog kan man misstänka att han eller hon inte fungerar i ett sammanhang där vi ska sitta år ut och år in, åldras och dö med varandra. En ledamot i Akademien måste kunna kompromissa, inte minst med sig själv.”

Peter Englund som ständig sekreterare framstår som ett trendbrott i Akademiens historia. Han öppna stil och otvungna framtoning bidrar till att skingra mystiken. Som pappaledig toppchef i kultursektorn är han definitivt i takt med tiden. Därtill är han en passionerad tekniknörd.

”Jag är nästan överintresserad när det gäller teknik och tekniska prylar”, säger han själv.

För läsplattan gör han dock tummen ned. På sin blogg kallar Peter Englund läsplattan för ”bokens motsvarighet till bakmaskinen”.

”Läsplattan är en besvikelse, en besynnerlighet av värsta slag. Du kan bara ha en bok uppslagen åt gången. Sökmöjligheterna, en av de stora sakerna med digital text, är ytterligt begränsade.”

”Läsplattan blir en anomali just när rörliga bilder och ljud diskuteras. En medielösning där bara ett medium är tillgängligt tror jag är en återvändsgränd”, säger han.

Som 31-åring doktorerade Peter Englund inom ämnet mentalitetshistoria, om föreställ-ningar hos adeln under stormaktstiden.

”Det finns älsklingsidéer, som människor är beredda att offra snart sagt allt för. Jag har tidigare talat om samhörigheten mellan 1600- och 1900-talen. Båda är stora katastrofsekel.”

Han har förstås nära till historiska paralleller när han talar om nutiden och ser denna som upptagen av katastroftänkande.

”1900-talets lärdomar och erfarenheter har gått in i vårt ideologiska DNA och därav vår katastrofism. Samtidigt är det viktigt att minnas att upptagenheten med undergången är ett gammalt drag i den västerländska civilisationen, något som paradoxalt nog har gjort den motståndskraftig.”

För supermakten USA ser Peter Englund ett överraskande samband med det vilhelminska Tyskland, kejsarepoken 1871–1918, då landet drevs av en sorts världscivilisatorisk mission.

”Tyskarna betraktade sina egna kolonier som ett slags utopiska drömprojekt, som skulle visa hur lite tyskhet förvandlar världen. Jag säger inte att parallellen till USA är absolut men den finns där.”

Peter Englund ser hotbilden med terrorism som besläk-tad med synen på anarkismen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

”Det mördades presidenter och monarker. Det fanns en närvarande anarkism. I skuggan av den seglade den riktigt stora katastrofen upp, kriget som kom 1914. Det är inte alltid som riskbedömningar stämmer.”

Nu slår pendylen i den ständige sekreterarens rum. Utanför Börshuset väntar en bil för transport till akademipersonalens vårlunch. Peter Englund finner sin färdigknutna fluga i skrivbordslådan, men inte manschettknapparna.

”Äh, jag struntar i dem”, säger han.

Tyck till