close
Tillbaka

Läs artikeln när det passar dig bättre

Klockan

Bara ett under kan rädda frikyrkan

Uppdaterad 2010-06-19 09:51. Publicerad 2010-06-18 15:55

DI Weekend: 22 av de största frikyrkoförsamlingarna har tillsammans tillgångar på nästan 2,7 miljarder kronor. Det visar DI Weekends granskning. Men samtidigt som kapitalet växer brottas kärnverksamheten med en existentiell kris – antalet medlemmar har minskat med nästan 20 procent de senaste 20 åren. ”Görs inget radikalt blir vi den sista generationen i frikyrkan. Efter oss kommer ingenting”, konstaterar Niklas Piensoho, föreståndare för ­Sveriges största frikyrkoförsamling, Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Det var lite som att svära i kyrkan.      

Annons:
Så gjorde vi
  • Att värdera kyrkofastigheter är svårt, främst på grund av att det sällan finns några potentiella köpare av kyrkorna. I vissa fall finns dock bostäder, kontor och affärsverksamhet i lokalerna vilket underlättar en mer traditionell värdering.
  • I arbetet med att ­värdera fastigheterna har DI Weekend analyserat ­respektive balansräkning och därefter tagit hjälp av ekonomiansvariga i de aktuella församlingarna. I vissa fall har också mäklare och andra professionella fastighetsvärderare konsulterats. I ett flertal församlingar finns sedan tidigare externa ­värderingar framtagna.
  • Det bör dock understrykas att det finns ett ­relativt stort mått av osäkerhet i flera av uppskattningarna av församlingarnas tillgångar.
    Urvalet av församlingar har gjorts på grundval av hur många medlemmar respektive församling har. Frälsnings­armén ingår inte i materialet eftersom den saknar uppgifter för respektive kår – tillgångarna redovisas bara på nationell nivå.
  • Pingstförsamlingen i Örnsköldsvik har valt att inte medverka i DI Weekends sammanställning utan att närmare ange orsak. I övrigt har samtliga tillfrågade församlingar hjälpt till att ta fram underlag för sammanställningen.

Stämningen denna avslutningskväll i det jättelika tältet på Hönö i Göte­borgs skärgård var på topp. Människor från hela landet hade samlats till den veckolånga kristna Hönö­­­kon­fe­ren­sen, som sommaren 2009 arrangerades av Hönö Mis­sions­församling för 64:e året i rad.

Tältet, med plats för över 3.000 personer och som tagit flera dagar att resa, var sprängfyllt. Utan­för stod människor i stora klungor runt ­ingångarna för att i alla fall delvis kunna lyssna till lovsången som nu successivt tilltog i styrka. Många av dem hade också kommit för att höra på avslutningsaftonens predikant, Niklas Pien­soho.

Den 45-årige pastorn från Västerås hade de ­senaste åren blivit något av en fixstjärna i frikyrko­rörelsen. Tidigare framgångsrik pastor i en av Missionskyrkans största församlingar, Fiskebäck, och för något år sedan smått sensationellt över­lockad till Pingströrelsens största församling, ­Filadelfiakyrkan i Stockholm, där han nu var föreståndare.

Niklas Piensoho uppfattades av många som en frisk fläkt i frikyrkan, men med fötterna ändå fast förankrade i den klassiska kristna trosuppfattningen. Sedan han tagit över ledarskapet i Filadelfiakyrkan hade församlingen fått en nytändning och antalet gudstjänstbesökare nästan fördubblats.

På Hönökonferensen var han ett av de stora dragplåstren, och det låg en tydlig känsla av ­förväntan i luften när lovsången klingade ut och ­Piensoho klev upp på scenen med spänstiga steg. Men denna gång tänkte han inte bjuda på något uppmuntrande eller entusiasmerande budskap till de församlade.

Tvärtom, hans ärende var ett helt annat.

Efter en kort harkling gick han direkt på sak:

”Först av allt måste jag vända mig till dig som är församlingsledare, pastor eller på annat sätt djupt engagerad i en lokal församling. Alltså, det är med svensk frikyrka som det är med Saab – vi har ett otroligt starkt varumärke men det är ett katastrofalt läge.”

Han tog ny sats:

”Om det inte sker något väldigt dramatiskt, se dig nu omkring, så är de du ser i detta tält den sista generationen kristna av den sort som vi tillhör. För efter oss kommer ingenting.”

Niklas Piensoho såg med stadig blick ut över publiken. Skulle den klara av att höra mer? Han hade inget val, det här var något som måste sägas. Det fanns ingen återvändo:

”Läget är mycket kritiskt. Ingen av oss vet vad vi egentligen behöver göra men en ny affärsplan måste till. Tänk på Saab!”

Feststämningen var som bortblåst. Flera skruvade besvärat på sig där de satt i de provisoriska kyrkbänkarna. Hur skulle det här sluta?

"Varför skulle vi svara på det? Hjälper vi dig med de uppgifterna gör vi oss själva en björntjänst. Vi har redan tufft att hålla offrandet uppe.”

Styrelseledamoten i frikyrkoförsamlingen är inte alls sugen på att hjälpa till att sätta ett relevant värde på kyrkans fastighetstillgångar.

Han är inte ensam om sin avvaktande hållning till DI Weekends frågor om församlingarnas ekonomiska status. Tveksamheten har i flera fall varit stor till att lämna ut hårda siffror om respektive kyrkas tillgångar, även om huvuddelen av de tillfrågade har varit mycket tillmötesgående.

En orsak till ambivalensen är uppfattningen att medierna historiskt inte alltid gett en rättvis ­bild av frikyrkans verksamhet.

En annan orsak är krasst ekonomisk – om medlemmarna får siffror på exakt hur rik den egna församlingen är finns det en uppenbar risk att viljan att skänka pengar till kyrkan minskar.

”Alla medlemmar får givetvis ta del av årsredovisningen, men jag tror att det är få som verkligen kan tolka informationen. Det är inte säkert att en ökad tydlighet gynnar offrandet”, som en annan styrelseledamot diplomatiskt uttrycker det.

Oron är förmodligen inte obefogad. Trenden är nämligen tydlig: ju rikare församlingen är, desto mindre pengar är medlemmarna villiga att skänka till verksamheten.

I genomsnitt skänker varje medlem i de granskade församlingarna cirka 3.700 kronor per år. Siffran kan jämföras med exem­pel­vis givandet i hela Missionskyrkan, som utslaget per medlem ligger på runt 5.000 kronor per år.

DI Weekends granskning av de 22 största frikyrkoförsamlingarna visar att de tillsammans har tillgångar, efter att skulderna dragits av, på närmare 2,7 miljarder kronor.

Överlägset mest pengar har Immanuelskyrkan i Stockholm med tillgångar på 1,2 miljarder kro­nor. Men även tvåan och trean i sammanställningen har betydande förmö­genhe­ter: Livets Ord (250 Mkr) respektive Betlehems­kyrkan i Göteborg (240 Mkr).

De stora värden som har byggts upp under årens lopp är inte okontroversiella inom frikyrkan. Kärnfrågan är hur tillgångarna ska användas – till verksamheten eller som buffert för framtiden?

Konflikten blev tydlig när Immanuelskyrkan i Stockholm i fjol genom­drev ett tufft sparpaket, då bland annat fyra heltidstjänster försvann. Totalt sänktes församlingens kostnader med runt 15 procent eller 5 Mkr på årsbasis.

”Det var inte helt enkelt att pedagogiskt förklara det beslutet. Men du kan inte sälja av fastigheter för att klara av den dagliga verksamheten, då stry­per du dig själv till slut”, säger Göran Johansson, ­ord­­­fö­ran­de i Immanuels­kyr­kans ekonomi­utskott.

Men det finns de som resonerar på ett annat sätt kring församlingens ekonomi. Grundtanken då är att församlingen ska använda merparten av den avkastning som fastighetsverksamheten genererar varje år.

Marknadsvärdet på Immanuelskyrkans fastigheter och aktier minus skulder är 1,2 miljarder kronor, och en försiktig uppskattning är att totalavkastningen ligger på 4 procent (även med hänsyn tagen till att en del av fastigheterna, exem­pelvis själva kyrkolokalen, har låg eller ingen ­direktavkastning).

Om församlingen hade fått dessa procent i utdelning skulle det för 2009 ha inneburit 48 Mkr.

I verkligheten fick församlingen dock bara 24,1 Mkr i avkastning från fastigheter och värdepapper i fjol. Resten av pengarna stannade kvar i Im­ma­nu­els­­kyrkans fastighetsbolag Probitas. Därför tvingades församlingen till bland annat uppsägningar för att klara ekonomin.

Förfarandet innebär i praktiken att kyrkan läg­ger pengarna på hög i stället för att använda dem för att bevara viktiga delar av församlingens kärnverksamhet, menar kritiker som DI Weekend talat med men som inte vill uttala sig med namn.

Immanuelskyrkans Göran ­Johansson håller med om att det kan vara en svår avvägning mellan hur mycket pengar som ska sparas för framtida investeringsbehov och hur mycket som ska slussas vidare till församlingens verksamhet. Men samtidigt säger han:

”Just nu behöver vi kraftsamla för att klara inkomstbortfallet i samband med en större renovering. I det läget vill vi inte laborera med en höjd ­utdelning. Efter renoveringen kan det dock bli ­aktuellt att ta upp en sådan diskussion.”

Grunden till församlingarnas förmögen­he­ter har i princip alltid lagts i samband med att en kyrka byggts. Med hjälp av frikostigt givande från församlingens medlemmar och stora frivilliginsatser har lånen kunnat betalas av, och i dag sitter många församlingar med obelånade, stora kyrkofastigheter i attraktiva och centrala lägen.

”Medlemmarnas offrande historiskt är grunden för allt som kyrkan äger i dag”, konstaterar Samuel Borg, vd för Immanuelskyrkans fastighetsbolag Probitas.

De rikaste församlingarna är de som varit förutseende nog att bygga kommersiella lokaler och ­bostäder i anslutning till själva kyrkan. Det har i ett första skede inneburit ett större ekonomiskt risktagande, men i slut­änden gett skalfördelar samtidigt som marknadsvärdet på själva fastigheten ökat markant.

Samtidigt som stora värden skapats i församlingens fastigheter har offrandet dock minskat, i takt med att antalet medlemmar har blivit färre.

”Varje medlem skänker fortfarande ungefär lika mycket som tidigare. Problemet är att antalet medlemmar minskar”, säger Göran Johansson.

Följden blir att verksam­he­ten inte går runt i många av församlingarna utan måste ­finansieras med ­intäkter från de finansiella tillgångarna. I allt fler fall har det inneburit att församlingarna tvingats sälja fastigheter för att klara den löpande verksamheten.

”Det har sålts fastigheter på löpande band inom samfunden de senaste åren, men det är ju bara konstgjord andning. För att få ordning på ekonomin måste vi få fart på medlemstillväxten. Det är det enda som fungerar på sikt”, säger Samuel Borg.

Han var tidigare ekonomichef för Missionskyrkan centralt och jobbade då mycket med att öka givandet bland kyrkans medlemmar. De två viktigaste verktygen i det arbetet var kyrkoavgiften och regelbundet givande via autogiro. Genom olika kampanjer övertygades medlemmarna att betala kyrkoavgiften på cirka 1 procent av lönen till den egna missionsförsamlingen, vilket har inneburit ett extra tillskott på cirka 40 Mkr årligen för Missionskyrkans församlingar.

Dessutom har propagerandet för månatligt ­givande via autogiro gett ett årligt tillskott på ­ytterligare 30 Mkr.

”I 20 år låg offrandet inom Missionskyrkan på runt 250 Mkr, men tack vare de här kampanjerna lyckades vi alltså lyfta intäkterna med cirka 70 Mkr på årsbasis”, säger Samuel Borg.

Trots dessa förhållandevis framgångsrika kampanjer kvarstår faktum för både Missionskyrkan och alla de andra frikyrkosamfunden: vänder inte medlemstrenden så står kyrkans ekonomi och hela existens på spel.

”Det här är en överlevnadsfråga. Vi kan inte ­tappa en generation till inom frikyrkan, så enkelt är det”, konstaterar Samuel Borg.

Kontrasten mot det stora tältmötet på Hönö i fjol är slående. Klockan är strax efter åtta på söndagsmorgonen och mässan på Nya slottet Bjärka-Säby utanför Linköping har just börjat. Inne i det lilla men välfyllda slottskapellet doftar det svagt av rökelse. Pastor Peter HalLdorf påminner om en ortodox präst med sitt stora, gråsprängda skägg och sin vita dräkt när han leder mässan som är uppbyggd kring tusenårig kyrko­liturgi.

Ändå är det en traditionell pingstförsamling, Sion i Linköping, som står bakom både gudstjänsten och verksamheten på Bjärka-Säby. I eku­me­nisk anda och med mycket inspiration från den ­tidiga kyrkan finns här en kommunitet av bröder och systrar som under ett eller flera år viger hela sin tid till verksamheten.

Här bjuds också in till retreater, seminarier och konferenser året runt och antalet besökare ökar stadigt.

”Vi är inte fokuserade på att växa utan lägger vårt krut på att förvalta en kunskap som sträcker sig 2.000 år tillbaka. Jag tror egentligen att själva frågan hur man ska få tillväxt skapar fler problem än vad den löser”, säger Joel Halldorf i slotts­kaféet, där det bjuds på nybakat bröd och kaffe efter mässan.

Han är (förutom son till pastorn Peter Halldorf) kyrkohistoriker och forskar sedan flera år vid Uppsala universitet kring den svenska väckelse­rörel­sens framväxt.

Huvud­orsaken till frikyrkans kraftiga tillväxt i början av 1900-talet är enligt Joel Halldorf att det under denna tid skapades ett tomrum när staten gradvis gav medborgarna mer frihet att välja exempelvis tros­inriktning.

”Tidigare hade vi ett enhetssamhälle där Sven­s­ka kyrkan hade monopol på andligt liv. I och med industrialiseringen och inflyttningen till städerna skapades ett mer pluralistiskt samhälle. Man brukar tala om att det skapades ett sprängfyllt tom­rum där frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen tog plats”, säger han.

Medlemsnedgången de senaste årtiondena förklarar han främst med framväxten av det post­moderna samhället där fokus på individen har blivit det dominerande synsättet.

”Frikyrkan och de andra stora folkrörelserna­ er­bjöd ganska färdiga åsiktspaket. I dag vill varje människa ge ett unikt och individuellt avtryck, då uppfattas politiska partiers och frikyrkans bud­skap som instängt och begränsande”, säger Joel Halldorf.

Samtidigt avfärdar han argumentet att svenskarna är sekulariserade och därför inte intres­se­rade av kyrkan:

”Svenskarna är inte sekulariserade i den bemärkelse att de inte tror på Gud. Andligheten är lika stor som någonsin tidigare, visar flera undersökningar. Däremot är folk sekulariserade i så måtto att de inte söker sig till organiserade kyrkor.”

Han anser att frikyrkan historiskt har varit för fixerad vid att växa.

”Framgång har mätts i antalet medlemmar. När kyrkan slutat att växa och i stället börjat krympa har det lett till en identitetskris. Det brottas man fortfarande med på många håll inom frikyrkan.”

När Niklas Piensoho inleder sin predikan, flankerad av två stora bildskärmar så att alla ska kunna se honom i närbild, har nästan 1.000 personer bänkat sig i kyrksalen vid Rörstrandsgatan i centrala Stockholm.

Rubriken för dagen är ”Adam och Eva – så håller vi kärleken vid liv” och med Bibelns hjälp ger Niklas Piensoho konkreta råd för en lyckad ­relation. Efter gudstjänsten erbjuds nya besökare att komma till ”gästloungen” där de tas om hand av församlingsmedlemmar och bjuds in till kyrkans andra aktiviteter.

Han ser söndagens välbesökta gudstjänst delvis som ett tillfälle att marknadsföra kyrkans verksamhet.

”Gudstjänsten är vårt skyltfönster mot sam­häl­let där människor relativt anonymt ska kunna slinka in och få ett smakprov av vad vi sysslar med”, säger Niklas Piensoho när vi träffas någon vecka senare i Filadelfiakyrkans ­lokaler.

En orsak till frikyrkans vikande medlemssiffror tror han paradoxalt nog är de tidigare framgångarna.

”Vi var under en lång rad av år väldigt framgångsrika. Då är det både svårt och smärtsamt att lämna det sättet att jobba, även om det inte är ­anpassat för den tid vi lever i nu.”

Och även om ljusglimtar börjar skönjas i fri­kyrko­rörelsen är situationen fortfarande i princip lika kritisk som när Niklas Piensoho höll sitt tal på Hönökonferensen för snart ett år sedan.

”Min förhoppning då var att få i gång en debatt och i dag tycker jag att krismedvetandet är väldigt stort inom frikyrkan. På Hönö var det många som kom fram efteråt och sa att ’äntligen säger någon hur det verkligen är’. Läget är fortfarande all­var­ligt”, säger han

Till skillnad från Saab saknar den svenska frikyrkorörelsen definitivt inte finansiella resurser. Återstår att se om också de andliga tillgångarna räcker för att hålla frikyrkan levande även i framtiden.

FOTNOT. Reportaget är gjort i samarbete med tidningen Sändaren.

Stefan Lundell stefan.lundell@di.se

Annons:

Denna artikel är äldre än 5 dagar och kan inte längre kommenteras

Ladda om sidan

Läser in kommentarer
          

Betygsätt kommentaren Tack! Snitt ( röster)
					  

Betygsätt kommentaren Tack! Snitt ( röster)
Annons:
SENASTE NYTT PÅ DI.SE
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

De fixar börsfesten

Analys Oväntade besked ger investerarna mersmak.

Annons:
Annons:
Dagens rapporter
Inget resultat
Vinnare och förlorare
17:30 % Senaste
Lifco B 32,26 123,00
Lundin Mining Corporation SDB 8,82 38,73
Anoto Group 8,23 0,25
Medivir B -6,86 105,25
Nordic Service Partners Holding B -4,40 15,20
Nordic Mines -3,85 0,03
Fler världsindex
Nikkei 225 0,33% 17 357,51
Hang Seng Index 0,37% 23 437,12
FTSE 100 Index 1,08% 6 750,76
Frankfurt, DAX 30 2,62% 9 732,55
Paris, CAC 40 2,67% 4 347,23
Dow Jones Industrial Average 0,51% 17 810,06
NASDAQ Composite 0,24% 4 712,97
Mest analyserade bolag
Köp Neutr Sälj
TeliaSonera 6 12 4
Nordea 5 10 2
Tele2 3 8 5
Ericsson 5 6 3
Nokia 6 3 2
Net Entertainment 9 0 0
Tieto 5 3 0
Addtech 4 1 0
Cavotec SA 0 4 1
PledPharma 0 4 0
Betsson 2 1 1
HiQ 3 1 0
SAS 1 0 3
Oniva Online Grou... 0 4 0
Exini Diagnostics 0 3 0
Hexatronic Scandi... 0 3 0
BioInvent 0 3 0
Concentric 3 0 0
Respiratorius 0 2 0
Enea 0 2 0
Telegram
Basta sparrantorna
Annons:

Sänk era factoringkostnader

samarbete med fakturino.se
RESEVALUTOR
Resevalutor
SEK/
/SEK
samarbete med forex
BILPRISKOLL

BILPRISKOLL

samarbete med bilpriser.se
Börskoll
LIFCO B
32,26
MVIR B
-6,86
VALUTAKOLL
Valutakollen
SEK/
Börskoll

Dagens industri | 113 90 Stockholm | 08-573 650 00 | dise@di.se © di.se | Ansvarig utgivare: Peter Fellman | PUL | Cookies Följ oss på Google+ Följ oss via RSS Följ oss på Twitter Följ oss på Facebook Skicka mejl till dise@di.se

close

Anmäl kommentaren

Var vänlig och motivera din anmälan (valfritt)