Jag funderar nu över just det där - att göra och kunna själv. Att vara duktig, sitta på all kunskap och veta bäst. Det finns situationer där chefer till slut har tappat kontrollen, när drivkraften att visa sig på styva linan och syndromet att kunna och veta bäst har tagit överhanden. Då medarbetare ger upp försöken att bidra, tappar mod och motivation. Då chefen blir proppen och idéer och lösningar slutar utvecklas, och resultaten uteblir.
Inget nytt, eller hur? Visst, vi har pratat om vikten av att delegera och involvera hur länge som helst. Arbetsuppgifter ska fördelas resurssmart och dubbelarbete undvikas. Men med vilket resultat för ögonen? Och visst, vi pratar om mångfald och att nya idéer ska utvecklas i mötet mellan olika verksamheter. Men hur bra är vi chefer på att få till stånd dessa möten, egentligen?
Jag har sedan drygt tio år arbetat med utvecklingsfrågor i Sverige och internationellt. Röda Korset, Rädda Barnen och nu på Sida. Jag har sett väldigt mycket bra arbete utföras – samarbeten som gjort skillnad för miljontals fattiga, utsatta eller marginaliserade människor. Samtidigt har jag också bekymrat mig för att vet-bäst-kan-själv-mentaliteten leder till brist på arbete över gränser – organisationer emellan och mellan branscher.
Men nu börjar det hända viktiga saker. Ökade behov av samordning och samverkan tvingar fram möten mellan organisationer, institutioner och företag. Samtidigt intensifieras strävan efter att hitta nya lösningar på gamla problem. Att dessa problem stavas fattigdom och hunger tycks inte avskräcka.
Vi har börjat tala om näringsliv och biståndsverksamhet som kompletterande varandra och inte som motsättningar. Olika aktörer – offentliga, ideella, privata och finansiella – söker hållbara lösningar och börjar hitta varandra allt mer. Är skråtänkandet på
väg att luckras upp? Ökar medvetenheten om våra gemensamma intressen?
De senaste åren har de sociala investeringarna ökat. Präglat av upplyst egenintresse och grundat i insikten om att det finns fyra miljarder människor i de nya tillväxtländerna som kan utvecklas till en enorm marknad. Näringslivets intressen för dessa länder går allt mer från varumärkesstärkande CSR utanför kärnverksamheten till långsiktig affärs- och marknadsutveckling.
Man börjar investera i länder som tidigare undvikits, ofta med mycket goda resultat och spridda risker som följd. I flera av dessa nya tillväxtländer har biståndsaktörer som Sida och Världsbanken goda kontakter och brett kunnande. Dessutom finns och utvecklas instrument som kan främja investeringar och genomtänkta samarbeten för tillväxt, klimatanpassning och utveckling.
Dessa nya konstellationer kan göra oerhörd skillnad för många människor – om vi möts och tar vara på olika kompetenser och olika roller.
Såväl organisationer som näringslivsaktörer riskerar ju att präglas av vet-bäst-kan-själv-mentaliteten. Men att inte öppna upp, inte tro att man behöver influenser från andra håll, inte rekrytera utanför det egna skrået riskerar att stå i vägen för nya möjligheter. Tid som avsätts för gränsöverskridande kunskapsutbyten, nytänkande och systemanalys kan bana väg för oanade framgångar för både företag och organisationer. Och för miljontals fattiga människor som ges ökade möjligheter att själva förbättra sina egna levnadsvillkor.
För det kan bli så mycket bättre!
Charlotte Petri Gornitzka är vikarierande generaldirektör för Sida. Hon har tidigare varit generalsekreterare för Rädda Barnen (Save the Children Sverige), generalsekreterare för paraplyorganisationen Save the Children samt biträdande generalsekreterare för Röda Korset. Hon har även arbetat som ledarskapskonsult. Hon är utbildad musikpedagog och har gått Calle Flygares teaterskola.