ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

Krogtest: Åldring avslutar med bravur

DI WEEKEND: Café du Prince startades av bokhållerskan Agnes Matilda Rosén 1897, samma år som ingenjör Salomon August Andrée styrde sin luftballong mot Nordpolen och kraschade.
Bättre gick det för Prinsen, som har överlevt två världskrig, flera finanskriser och än i dag ligger kvar på samma fashionabla Norrmalmsadress.

Sedan 1986 är
det Peter och Carina Nordin som har ansvar för gamlingen – och frågan är om han får den uppmärksamhet han behöver. Paret driver även ­populära bistron Zink Grill, som ligger runt hörnet, och öppnade i våras en champagnebar i Prinsens källare.

Efter 23 år – eller 112 om man räknar ända från starten – är risken för att hamna i slentrian överhängande, och vi anar ett stråk av rutinmässighet på Prinsen.

Den spegel- och panelklädda interiören känns dock varken sliten eller trött, utan charmigt patinerad. Atmosfären är stimmig och lite rastlös på klassiskt ­bistrovis.

För betjäningen svarar
en armé av förklädesprydda servitörer, som har märkligt svårt att enas om vem som ska ta hand om oss och vid vilket bord vi ska placeras.

När de besluten väl är fattade förlöper mål­tiden desto smidigare, på gränsen till det industriella. En sen lördagseftermiddag hinner vi knappt säga ­”toast skagen” förrän den står på bordet.

Bemötandet saknar inte
värme och charm. En treårig gäst får många nyp i kinden, och vi får veta att ”köttbullarna är de bästa i världen efter Mamma Scans”.

När ”supertoskanaren” till köttet visar sig ha en unken bismak byts vinet ut utan prut och vi får provsmaka en slurk från den nya flaskan innan servitören fyller glasen på nytt.

Men ibland hackar maskineriet. Väntetiden mellan rätterna dras ut i det oänd­liga när restaurangen är fullsatt en torsdagskväll.

Köket utför inga
banbrytande gastronomiska experiment men kan sina wallenbergare.

Magnum opus på menyn är den grillade krokhängda ryggfilén från prestige­kreaturet black angus. Det är mycket kött till och med för 379 kronor – mer än vi ­orkar äta. Pommes fritesen och bearnaisen är oklanderliga, men en fräsch tomatsallad hade onekligen lättat upp anrättningen och förmodligen också känslan i magen efteråt.

Flat iron-steken,
med pepparsås och särdeles njutbar kokt spenat från Vallentuna som enda tillbehör, är nästan 100 kronor billigare men faktiskt strået vassare.

Ett lyckokast är
de små lammkotletterna, munsbitsstora och rosaröda, med kantareller och kokt spenat. Den bräckta sejryggen, förvisso trevligt serverad med rödbeta, sparris och färskpotatis i en liten glasburk, är däremot en besvikelse. Fisken är torr och nästan kall, förmodligen efter att ha stått och väntat för länge i köket.

Först mot slutet
av måltiden kommer det verkliga lyftet. Prinsens desserter brukar lovsjungas, och när det gäller crème brûléen – särskilt den vidhängande val-rhona-sorbeten – är vi redo att stämma in.

Tänk om den
ohöljda konditorglädje som kommer till synes på efterrättsmenyn kunde genomsyra hela verksamheten!
Det skulle få Prinsen att verka 20 år yngre. Minst.

Tyck till