Fem uniformsklädda män trädde in i rummet och meddelade på ryska att Browder inte längre var välkommen i landet. De tog tag i honom och förde honom från VIP-rummet till polisens arrest, belägen i källarplanet utan fönster.
”Som tur var fick jag behålla min telefon”, säger William Browder.
Han agerade direkt och fick kontakt med en jourhavande tjänsteman på den brittiska ambassaden. Efter några timmar kunde diplomaten konstatera detsamma: William Browder var persona non grata i Ryssland.
Han försökte sova sittandes på en plaststol, samtidigt som rummet fylldes av andra gripna passagerare, främst från Kaukasus och Centralasien. Allteftersom timmarna gick steg oron. Han ställde frågor till vakterna men fick inga svar.
William Browder var känd för att avslöja korruption i viktiga ryska företag. Han hade många och mäktiga fiender i landet. Natten passerade. När klockan närmade sig halv elva morgonen därpå började adrenalinet pumpa i kroppen.
Flyget tillbaka till London gick 11.15. Skulle han få åka med det? Browder började frukta en osäker framtid i rysk fångenskap.
”Jag var panikslagen”, säger han.
Klockan 11.05 tog vakterna abrupt tag i William Browder och föste honom till
Aeroflotplanet. När noshjulen lämnade startbanan pustade han ut i sin stol i ekonomiklass, klart mindre än den businessfåtölj han suttit i på vägen till Moskva. Han hade inte ätit något på 15 timmar. Väl framme på Heathrow kändes upplevelsen otäckt overklig.
William Browder, född 1964, var ett både aktat och fruktat namn i det ryska näringslivet. 1996 startade han sin verksamhet tillsammans med den mytomspunna affärsmannen Edmond Safra. Med tiden blev hans investeringsbolag Hermitage Capital den största utländska fondförvaltaren i Ryssland.
Som börsaktivist satte han i system att uppmärksamma korruption i de bolag Hermitage ägde, och dessa avslöjanden ledde ofta till att företagens värde senare steg.
”Om det stals från bolag som jag ägde och det gick att komma åt de ansvariga, då brukade kursen stiga. Jag hade det perfekta jobbet. Jag tjänade pengar och gjorde nytta. Det normala är att det inte går att tjäna pengar när man försöker göra nytta”, säger Browder.
Ett av hans favoritfall var energijätten Gazprom. Bland annat tack vare William Browders insatser blev det känt att ledningen för egen vinning tömt bolaget på stora värden. Avslöjandet bidrog till att vd:n och styrelseordföranden fick gå.
På nyårsafton 1999 meddelade den ryske presidenten Boris Jeltsin att han skulle avgå. Hans efterträdare blev Vladimir Putin, den före detta KGB-agenten från Sankt Petersburg.
Putin var till en början välvilligt inställd till Browder, som vid den tiden hunnit göra sig ett namn i det ryska näringslivet.
Ett skäl var att Putins makt fortfarande inskränktes av förmögna oligarker; drivna affärsmän som med omstridda metoder lyckats styra och ställa i landet. På så vis hade Browder och Putin flera gemensamma fiender.
”Till en början tyckte jag att Putin var bra. När vi pekade på misskötsel och korruption i tunga företag gick han ofta till botten med problemen och såg till att de ansvariga inte kom undan.”
Men efter att Putin demonstrerat sin absoluta makt genom att ge sig på Rysslands rikaste man, oljebolaget Yukos ägare Mikhail Khodorkovsky, förändrades situationen. Skrämselsignalen från Putin var effektiv. Oligarkerna blev rädda och närmade sig presidenten.
Många menar att de tvingades betala sig fria genom att dela med sig av så mycket som 50 procent av sina tillgångar till Putin. Syftet? Att undvika samma öde som Mikhail Khodorkovsky. Putin och landets viktigaste företag blev på så vis sammanbundna, enligt Browder.
Detta påstås ha skett genom bulvaner, så att ingen kunde se hur mycket Putin och andra personer i hans krets hade berikat sig med. Men enligt den ryske statsvetaren Stanislav Belkovsky kontrollerar presidenten själv betydande andelar i Gazprom, oljebolaget Surgutneftegas och oljehandelsbolaget Gunvor.
Hans förmögenhet uppgår enligt Belkovsky till uppemot 470 miljarder kronor, vilket skulle göra honom till en av världens rikaste män. Putins före detta affärspartner Sergei Kolesnikov har tidigare rapporterat om ett palats som presidenten ska ha låtit uppföra vid Svarta havet och som ska ha kostat över 6 miljarder kronor att bygga.
Så snart oligarkerna var tämjda ändrade Putin sin inställning mot Browder. Nyttan av honom avtog när de tidigare gemensamma fienderna var borta. Nu framstod den brittiske affärsmannen mest som ett störande element, ett tänkbart grus i Putins privata pengamaskineri.
Det var mot den bakgrunden som Browder i november 2005 greps på flygplatsen i Moskva. Hans korruptionsavslöjanden var inte längre välkomna i Ryssland. Browder, som hade kvar sitt kontor i huvudstaden, insåg snabbt att han inte kunde verka i landet. Det räckte för honom att känna till behandlingen av Mikhail Khodorkovsky.
Från sitt nyetablerade kontor i London började han i det tysta att sälja innehaven i fonderna, samtidigt som han förde ut sina anställda ur landet. Inom loppet av ett halvår hade han sålt värdepapper för cirka 31 miljarder kronor. Varje dag såldes mindre poster i aktier som Gazprom, Unified Energy Systems, Sberbank, Lukoil och Surgutneftegaz.
Därmed var den ekonomiska skilsmässan med Ryssland närmast fulländad. Browder behöll bara ett representationskontor i Moskva där endast en sekreterare arbetade, om finansmannen någon dag skulle kunna återvända.
I juni 2007 tog dock historien en ny och dramatisk vändning, då den ryska polisen besökte Hermitages kontor. Ett femtiotal poliser beslagtog originaldokument över firmans olika ägarbolag genom vilka investeringarna hade gjorts.
”De ville ha ut mig ur landet för att sedan stjäla alla mina saker. Men även om den ryska regimen är ond, består den av personer med dåliga betyg från andrarangsuniversitet”, säger Browder.
Han anlitade sju advokater för att undersöka händelserna. Även om han inte hade något ekonomiskt intresse av att driva frågan ville Browder få stopp på polisens olika utredningar mot honom.
”Jag är en respekterad internationell affärsman. Jag kan inte ha någon korrupt polis som öppnar utredningar mot mig.”
Den skickligaste advokaten av de sju var den 36-årige tvåbarnsfadern Sergei Magnitsky. Han var ungefär tio år yngre än de andra och överlägsen i sin förmåga. Samtidigt var han naiv. Han trodde på det ryska rättssystemet och var totalt hängiven Browders ärende. Vad han fann gav dem en chock: några statliga tjänstemän hade använt Hermitages bolagspapper till att genomföra ett gigantiskt skattebedrägeri mot den ryska staten.
Det som inträffat var att skattemyndigheten gjort en återbetalning på 1,6 miljarder kronor - den enskilt största återbäringen i Rysslands historia - till bolag som företräddes av tungt kriminella personer. Pengarna var den skatt som Browder hade betalat i samband med sin stora försäljning. Nu gick de tillbaka till några bulvaner, som arbetade på uppdrag av anställda i staten.
”Vi trodde då att det fanns goda och dåliga människor i den ryska regeringen. Om de goda blev medvetna om stölden, räknade vi med att de skulle slå ned på de onda och att det hela skulle få ett slut”, säger William Browder.
Men i stället förvärrades situationen och det ryska inrikesdepartementet startade brottsutredningar mot Browders advokater. Han förstod genast att juristerna svävade i fara och erbjöd dem ekonomisk hjälp att lämna landet. Alla utom Sergei Magnitsky emigrerade.
I stället valde han att vittna om den gigantiska skattestölden inför den ryska federala undersökningskommittén. Då vänds rättvisan upp och ned. En av de personer som Magnitsky vittnar mot ser efteråt till att den unge advokaten blir gripen. I häktet torteras Magnitsky och ombeds att själv ta på sig skattebrottet på 1,6 miljarder kronor, vilket han vägrar.
Dag för dag skriver Magnitsky om sin tid i fångenskap. Han är inlåst med grova brottslingar i överfulla rökiga celler med dubbelt så många personer som bäddar. Hans sömn störs konstant. Fönstren hålls öppna och släpper in iskalla vindar. Han tvingas äta där toaletterna finns.
”Häktningen av mig förorsakar ett enormt lidande för mina barn, särskilt den äldste som ska göra inträdesprov för universitetsstudier och behöver mitt stöd. Min yngste son lider djupt av separationen och bryts ned av oro”, skriver Magnitsky i ett av sina många brev.
Totalt sänder han in över 400 klagomål som rutinmässigt arkiveras. Efter ett halvår av misshandel har Magnitsky tappat 19 kilo. Han är allvarligt sjuk och får diagnosen inflammation i bukspottkörtel och gallblåsa samt gallsten. Han har intensiva magsmärtor och ber skriftligen om hjälp ett tjugotal gånger, men nekas vård.
Först när han är akut sjuk förs han över till fängelset Matrosskaya Tishina för operation. Men hjälpen uteblir. Han låses in i en isoleringscell där väktare slår honom med batonger. De läkare som skulle ha behandlat Magnitsky finner honom i en pöl av urin, med blåmärken från handbojor runt handlederna. Han är död.
William Browder följde Magnistskys öde från sitt kontor i London med hjälp av ytterligare en rysk advokat som tagit sig an ärendet. Juristen fick ta del av Magnistkys klagomål från fängelset och de byråkratiska svar myndigheterna kommit med.
När talespersonen för det ryska inrikesministeriet påstod att Magnitsky aldrig klagat på sin hälsa, bevisade dokumenten motsatsen. Förnekandet har vandrat från myndighet till myndighet.
Ett tag såg det ut som om Magnitsky skulle få någon form av upprättelse. President Medvedev medgav i juli 2011 att några felaktigheter begåtts i hanteringen av Magnitsky, men hans uttalande motsades direkt av det ryska inrikesdepartementet som meddelade att allt var i sin ordning.
Och i augusti 2011 bestämde sig den ryska åklagarmyndigheten för att åtala Magnitsky i syfte att få honom dömd postumt – något som inte förekommer i rättsstater. Den bisarra processen pågår än i dag.
Tidigare kunde den ryska regimen dölja övergrepp av liknande slag genom att bara låta tiden gå. Men inte i fallet Magnitsky. Hans historia har blivit ett av de mest kända exemplen på rättsskandaler i Ryssland sedan Sovjetunionens upplösning.
På Yandex, Rysslands motsvarighet till Google, får man 32.000 träffar när man söker på namnet Magnitsky. William Browder har bidragit till de många klicken genom att taktiskt sprida information, bland annat på sajten russianuntouchables.com. Där finns ett långt kompendium som samlar alla bevis, likaså en dokumentär om händelserna och youtubefilmer om de största skurkarna och hur de berikat sig.
Särskilt sevärd är filmen om den 35-årige tjänstemannen på inrikesdepartementet, Pavel Karpov, som rest och semestrat världen över, köpt bilar och lägenheter till sig och sin mamma efter skatteåterbäringen.
Browder arbetar med en bok om Magnitsky, som en spökskrivare ska hjälpa till med, och det finns även planer på en Hollywoodfilmatisering, något som han dock inte vill prata om.
Browder är ett slags rebell.
Redan det faktum att han blev kapitalist i Ryssland var ett sätt att både revoltera mot och återknyta till sin familj. Hans farfar Earl Browder var en hängiven amerikansk kommunist som flyttade till Moskva 1927, inbjuden av kommunistpartiet. Där träffade han sin hustru och Browders far föddes i Ryssland. 1932 återvände familjen till Amerika, där Earl Browder blev ledare för USA:s kommunistiska parti. Han kandiderade i presidentvalet två gånger, men 1944 uteslöt Stalin honom ur partiet. Han ansågs alltför kapitalistisk.
Det hindrade emellertid inte att farfadern senare blev förföljd under McCarthy-åren. William Browders far, som var en framstående matematiker, förvägrades under en tid anställning på amerikanska universitet.
Att William Browder bekände sig till marknadsekonomin sågs inte med blida ögon.
”Jag föddes 1964 och växte upp i en märkligt kvasikommunistisk familj. Under min tonårsrevolt bestämde jag mig för att sätta på mig kostym och bli kapitalist. Inget kunde uppröra min familj mer än det.”
Browder studerade vid Stanford Business School och tog examen 1989, samma år som Berlinmuren föll.
”Då tänkte jag, skulle det inte vara poetiskt elegant om jag blev den största kapitalisten i Östeuropa när min farfar var den största kommunisten i USA?”
Nu har hans initiativ för att uppmärksamma övergreppet mot Sergei Magnitsky och ställa de ansvariga till svars övergått till att bli en global kampanj mot Putins Ryssland.
”Eftersom vi inte kan skipa rättvisa inne i Ryssland försöker vi göra det utanför Ryssland.”
Ett dussintal tjänstemän kopplade till fallet har fått inreseförbud till USA. Nyligen antog det amerikanska representanthusets utrikesutskott Sergei Magnitsky Rule of Law Accountability Act.
Blir lagen verklighet efter ytterligare stöd i kongressen, vilket många räknar med, kommer ett hundratal ryssar som kränkt mänskliga rättigheter, inte bara i Magnitskyfallet, att nekas inresa till USA och få sina finansiella tillgångar frysta. Det vore ett svårt slag för de berörda, inte minst därför att ett amerikanskt beslut kan få global spridning. Många av de utpekade ryssarna är rika och lever ett internationellt jetset-liv.
Senatorn John McCain, en av Browders vänner, har drivit frågan i USA, och fått stöd hos många amerikanska politiker. President Barack Obama försvårar dock ansträngningarna, eftersom han oroar sig för hur relationerna mellan USA och Ryssland kan påverkas.
William Browder är på Europaturné för att få till stånd liknande lagar även i andra länder än USA. I Storbritannien är man på god väg. Och i Sverige har 59 riksdagsledamöter anslutit sig till idén om att forma en gemensam EU-linje som syftar till att brännmärka Magnitskys bödlar.
Men utrikesminister Carl Bildt har hittills visat ett svalt intresse. Det tog tre månader för honom att svara på frågan i riksdagen, och när svaret till slut kom var det allmänt hållet.
Bildt bekräftar i sitt svar att Magnitskyfallet har en framskjuten plats på Sveriges och EU:s dagordning. Vidare skriver han att Ryssland måste genomföra en trovärdig rättslig undersökning, men nämner inget om svenska sanktioner.
”Vi är inte klara med Bildt”, säger Browder.
”Vi har precis börjat.”
Browders kamp mot korruptionens Ryssland, ja indirekt mot Vladimir Putin och hans maktapparat, medför väldiga personliga risker. Han lever under ett konstant hot att bli mördad, men det stoppar honom inte.
Dessutom: ju fler som får vetskap om Sergei Magnitskys öde, desto högre blir det
politiska priset att även göra sig kvitt hans beskyddare.
”Jag är en affärsman och en aktivist för mänskliga rättigheter. Och jag tänker fortsätta att vara både och”, säger William Browder.